Upprop eller uppror - vilket som går bra!

Så där ja, nu har jag skapat gruppen på facebook.
Gruppen heter Vi som vill ha tillbaka hålen upptill på påslakanen och är öppen för vem som helst att gå med i. Antar att man måste vara medlem på facebook förstås.

Här hittar du gruppen där du kan gå med och stödja kampen för att hålen återkommer på påslakanen.

Upp till kamp vänner och hjälp mig föra budskapet vidare!

Gott slut på detta år!

Tystnad - eller inte va

Strax efter att jag skrev förra inlägget, det om att jag inte hade något att säga så hoppade det små jävlar på hjärnbarken på mig.

Eftersom jag nu får nattgäster så skulle jag bädda rent i sängen. Ta bort sängkläder, lägga i tvätten, ta fram rent. På med lakanet och sen kommer den där prövningen som varje gång ger mig en komplett uppsättning av blodtrycksdrivande aktiviteter i kroppen.

VEM i helvete kom på att man inte behöver ha några hål i överkanten på påslakan? VEM?
Kliv fram och jag ska ge dig en föreläsning som du sent kommer att glömma.

Det gör mig så inihelvetesförbannad varenda gång jag ska bädda rent att Närbo tror att jag ska få en hjärtinfarkt på stört. Han kan ha rätt i det. Och man kan ju fråga sig om det verkligen är någon idé att reta upp sig så till den milda grad på en sån sak.

Svaret är ett tveklöst JAAAAAA! För det här är så ininorden urbota dumt att jag blir skvatt galen på det.

Naturligtvis är det en effektivisering för den som syr påslakan att strunta i de där hålen. Det går fortare att bara sy ihop skiten och ägna sig åt öppningen i nederkant på påslakanet. Däremot är det alltså en affektivisering hos mig varje gång jag ska byta påslakan. Och frågan är hur det ser ut med den totala effektiviseringen efter deras fusksömnad och mina vansinnesutbrott.

Har man dessutom som jag ett extra brett täcke så blir den här övningen förvandlad till ren akrobatik. Idag osade det om mig så till den milda grad att jag klampade iväg till köket och hämtade saxen för att sprätta upp det där jävla lakanet.
Och det gick ju bra eftersom det här är köpt på Ikea. Man lägger inte ner någon våldsamt stor tid på extravaganta sömmar där inte. Men tänk när jag ska byta igen, om bara några dagar! Då måste jag ta fram dyrpåslakanet från Åhléns och det kan jag tala om att där har vi ägnat oss åt prisdrivande sömnad så att det står härliga till. En sån där fint invikt fåll! Tack för den då. Med tanke på vad det lilla bäddsetet kostade borde fan i mig hål i överkant ingå.

Så återigen, VEM fan är ansvarig för det här? Någon fiffig liten ekonom kan man föreställa sig, nån tidsstudieman som fick en snilleblixt. Du ska få betala för dina jävla idéer! Eller så slipper du att betala förutsatt att du kommer hem till mig varje gång jag ska bädda rent.

Tystnad

Har ingenting att säga, inte ett smack. Därav den bedövande tystnaden från Den hemska tvillingen. Fast om man ska tro "finkulturen och gammelmedia" så är det en väldigt god sak och nån ska väl tänka på dem också antar jag. Det blir min uppgift för dagen.

Det och så att ta emot yngsta dottern men entourage som anländer i afton.
En annan får ta nattsärken och traska över till Närbo för övernattning. Kanske ett pyjamsparty står för dörren? Vem vet?

Gott slut på er! Se till att göra något bra av de här sista skälvande timmarna av år 2010. Jag är upptagen med att tänka på finkulturen och gammelmedia så jag hinner inte.

Om att höra fel

Vi vaknade väldigt tidigt i morse. Hade på P1 och lyssnade på nyheter och Närbo frågar efter ett inslag -"Vad sa hon?"
"Han kan mindre nu än när han började." sa jag.
"Jaså, jag tyckte hon sa än en hamburgare!" sa Närbo.

Rule Britannia and tänk jo väry matsch!

Tänka sig va, att Mr. David Cameron har bestämt att jag ska få pengar, lots and lots of pengar! Asså fatta, Premiärminister i gamla fina England tycker att jag har det lite knalt och behöver ett rejält tillskott i kassan. Det är fint av honom tycker jag.

Fast jag undrar just vad de håller på med på G20-mötena egentligen. Det har jag undrat sen nedanstående mail trillade in för nån timma sen. Men vem är jag att ifrågasätta sådant? Det är väl bara att maila den där Gary och därefter kassera in 7500 US dollars två gånger i veckan.

Sen jävlar ska det bli åka av!


"We have been trying to reach you since the past few days,
as my associate has helped me to send your first payment
of $7,500 USD to you as instructed by Mr. David Cameron
the United Kingdom prime minister after the last G20
meeting that was held in United Kingdom, making you one
of the beneficiaries. Here is the information below.

MONEY TRANSFER CONTROL NUMBER: 0224873876
SENDER NAME: Jame Barry
AMOUNT: $7,500 USD

I told him to keep sending you $7,500 USD twice a week
until the FULL payment of ($360.000 United State Dollars)
is completed.

Note a certificate will be made to change the Receiver Name as
stated by the British prime minister, send your Full Names
and your direct phone contact via Email to: Mr Gary Moore

The money will not reflect until the clearance certificate is
issue to you by the G20 committee.

contact Mr. Gary Moore for your clearance certificate.

Mr Gary Moore"

Vi hade tänkt äta risgrynsgröt och mackor till middag men det tror jag bestämt att vi skiter i. Nåt finare får det väl lov att vara dagen till ära liksom!

Något jag glömt

I år har jag skrivit tre inlägg om tre födelsedagar. Dem kan du läsa här, här och här.

Redan i våras borde jag ha börjat den lilla serien eftersom jag ju faktiskt födde barn den 3 april för 20 år sedan. Men, bättre sent än aldrig och vi kan ju låtsas en stund att det faktiskt är april.

Den där sommaren, 1989, var varm som jag minns det. Det var ställt utom allt tvivel att jag var gravid igen men jag mådde inte alls som jag gjort när de två första hade tagit plats i min kropp. Den här gången var jag konstant hungrig och när jag inte åt mådde jag illa. Så jag åt! Konstant! Och gick på kontroll hos barnmorskan. Och skämtade och sa att det är nog tvillingar för jag mår så konstigt. Hon slog bort det hela med den samlade barnmorskekompetensen om "att tvillingar går i vartannat led så det blir dina barn som får tvillingar!" Skitsnack sa jag men trodde väl inte på allvar att det skulle bli så.
Nåväl, ultraljud skulle göras och ensam åkte jag in till Östersund. Jag kommer aldrig, så länge jag lever glömma den barnmorskan som gjorde ultraljudsundersökningen. Jag minns ännu hennes händer. Smala, mjuka med välskötta naglar. Hon körde sin utrustning över magen och berättade vad man såg på bilden. Jag minns att hon sa "och här har vi ett huvud och där är en hand. Och ser du vad det här är?" Men allvarligt talat, om man inte är van vid det där ultraljudandet så ser man ju inte något mer än olika gråa nyanser. "Men ser du inte?" sa hon och sen "Ser du inte att det är ett huvud till?" En tiondels sekund passerade och jag tog hennes hand och frågade "Är det två?"
Aldrig någonsin kommer jag glömma hennes ansikte när jag fattade att det låg två små bebisar där inne i magen. Och hon frågade om jag var glad eller ledsen vilket kanske inte var så lätt att fatta eftersom jag grät så att det skvalade. Men jag var ju så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Det här var något innan mobiltelefonerna slog igenom och blev var mans ägodel så när jag kom ut från specialistmödravården traskade jag iväg till Stortorget och med hjälp av en gammal telefonautomat ringde jag hem till mamma. Den blivande barnafadern visste jag redan att jag inte hade en chans att få tag på än. Så jag gjorde som så många blivande mammor gjort före mig, jag ringde hem till den blivande tvillingmormodern och frågade om hon satt ner och om hon höll i sig. Vilket naturligtvis gjorde henne en smula orolig. Och sen berättade jag att det skulle komma tvillingar i april nästa år.

Sen åkte jag hem och ringde till den familj där barnens far för tillfället var och snickrade. Och jag hade tur för någon svarade i telefonen och blev beordrad att hämta ner honom från taket där han höll på att byta ut takpannor. Det tog tid innan han var nere på backen och inne i köket, tillräckligt lång tid för att han skulle hinna räkna ut vad jag skulle berätta för honom. Innan jag hann ta till orda hörde jag honom säga "Det ska bli tvillingar va?"

Och det skulle det. I december 1989 var jag så stor att jag knappt kunde röra mig. Och jag var så trött på de frågor jag fick, alltid tre till antalet och alltid de samma.
1. Vill du ha kaffe?
2. Herregud vad stor du är, hur många bebisar ska du få egentligen?
3. Är det inte dags snart?

Och då ville jag ha tre små etiketter på magen där det stod;
Nej tack, jag dricker inte kaffe!
2 stycken!
Det är 4,5 månader kvar!

Ja, så blev det då april och jag var inlagd på BB eftersom mina värden inte var så bra. Man var rädd att jag drabbats av havandeskapsförgiftning (och med tanke på antalet barn jag fick totalt så kan man ju naturligtvis kalla det en sorts förgiftning). Det var ju inga roliga dagar att ligga där bland alla nyförlösta mammor men den 2 april hade man bestämt att det skulle bli en naturlig förlossning. Tvilling 1 låg i säte med rumpan först men mitt bäcken skulle visst klara en sätesförlossning. Tvilling 2 låg på tvärsen och tricket var att när ettan kommit ut skulle tvåan med handkraft vändas med huvudet neråt. Just den dagen skrev någon av kvällstidningarna om ett tvillingpar som legat precis som mina gjorde. Ettan kom ut frisk och fin men tvåan hade de inte lyckats vända och barnet fick massiva hjärnskador. Jag hade knappt läst färdigt den artikeln innan jag slängde mig på klockan och krävde full uppvaktning av barn- och förlossningsläkare. Innan de lämnade rummet hade jag övertygat dem om att här skulle bli kejsarsnitt.

Så, den 3 april var det alltså dags och innan jag gick och la mig på kvällen den 2 skulle jag operationsduscha. Men innan dess tittade jag på Spanarna på Hill Street och fick springa på toaletten rejält många gånger. Och så klev jag in i duschen...och vattnet gick! Och vad gör man då? Jo, man sätter sig på muggen igen och ringer på klockan. En sköterska kommer in och förbannar mig för att jag är så korkad att jag satt mig där. Fiska upp bebisar ur toalettstolar var inget de ville ägna sig åt. Så i säng med mig och iväg till förlossningsavdelningen.
En annan sköterska ringde till barnafadern och sa att det var på gång men eftersom det börjat snöa skulle han inte stressa. Vilket var det mest korkade man kunde säga till honom. Han satte på en kopp kaffe, gick och duschade, drack sitt kaffe i godan ro och väntade på barnvakt innan han satte sig i bilen för att åka de 6,5 milen in till lasarettet.
Till sist låg jag i en operationssal som var överbefolkad. Det var tydligen en lugn natt på sjukhuset och en tvillingförlossning en stor händelse så alla som kunde var med. Man kan konstatera att det var folkligt, festligt och fullsatt. Narkosläkaren var en lång, blond räkel med det i fotbollssammanhang så historiska namnet Gunnar Green. Jag och han slog vad om könen på mina bebisar. Han höll på en av varje och jag på två flickor.
Det sattes en ryggbedövning och jag kan meddela att det inte är någon enkel historia när man är stor som en val och varje försök att lägga sig i fosterställning framkallar en rejäl värk. Till sist lyckades man få in den där gigantiska nålen och mina ben försvann fullkomligt. Någon frågade om det var jätteviktigt att pappa var med när man tog fram barnen. I det läget inser man att nu går det inte att vänta på den där kaffesörplaren längre och svarar nej.

När jag såg honom komma in i rummet förstod jag att han redan fått besked om att han fått en son för han sken som solen själv. Och jag kan livligt föreställa mig vilken entré han gjorde bland alla dessa människor som var med och såg på när de här två krypen kom till värden. Några år senare var jag tillbaka på operationsavdelningen och en stadig kvinna frågade mig om inte jag fått tvillingar där för en tid sedan. Hon kom nämligen ihåg den över måttan stolte faderns ankomst!

Och jag förlorade vadet, vann gjorde Gunnar Green. Den första som kom var Anna och den näste var Pär. Och de där två ville liksom hänga ihop. De låg i samma lilla sänglåda och Anna kravlade efter Pär för att suga på det lilla hår den gossen lyckats odla under nio månader. Pär blev irriterad och vände huvudet åt andra hållet och vips kavade Anna efter som en liten säl, kröp över Pär och fortsatte att snutta hår.

Många historier kan berättas om de här två och alla deras påhitt men det tar vi en annan gång. Eller som Pär skulle ha sagt när han var liten, Jaaa, eller en pellegång. (För om det finns något som heter anna gång måste det ju finnas något som heter pelle gång också)

Underbara dagar framför mig

Även denna dag hade Närbo ett paket till mig. Tungt! Jag bara älskar biografier och memoarer. Och den här...mumma!
Hur ska jag välja nu? Ladies på förmiddagen och Palme på eftermiddagen?

Ååå så härligt!

I saw the sign

Närbo är alldeles fantastisk att fira jul med. Han mår så gott av att vara ledig, att se fram emot den goda maten, att få sovmorgon, en kopp gott kaffe i schäslongen.


Det var några som fick hängslen i julklapp!

I morse fick jag en juldagsklapp!

En stor del av dagen har jag ägnat åt att läsa Hakelius och jag börjar anlägga en "stiff upper lip"!

Men vet ni...vet ni....vet ni????

I morse när jag vaknade, efter en rätt bedrövlig natt med en storsnarkande Närbo bredvid..eller egentligen i större delen av sängen om jag uttrycker mig en smula diplomatiskt.
Jo men jag vaknade och när jag klev upp för att som vanligt testa benen så kände jag omgående en förändring. Betongen har mjuknat! Jag håller på att bli bättre!
Jag kan inte med ord beskriva hur oerhört lättad jag är över detta.

Efter sen frukost tog vi en promenad. Vi gick till Närbos föräldrars grav för att tända ett nytt ljus. Tungt var det men jag gick hela vägen dit och jag gick hela vägen hem. Uppskattningsvis lite drygt två kilometer! Fatta! TVÅ KILOMETER! Jag var helt slut när vi kom hem men jag gick själv och jag gick hela vägen!

Nu sitter vi framför teven och kollar in Stjärnorna på slottet. Vi är mätta, nöjda och belåtna efter sedvanlig julmiddag. Jag är så nöjd och belåten, jag är så tacksam.

God fortsättning hör ni.

Hmmm

Jag tittar på Kalle Anka!

Ho ho ho....

Några timmar kvar tills julafton gör sin entré.
Förberedelserna var klara redan igår.

I dag har vi ägnat tiden åt att klia lår och fötter, gå på toa med varierande resultat och sucka över all den smörja som visas på teve en kväll som denna.

Nu vidtar väntan på att se om man varit tillräckligt snäll för att få några julklappar. Jag vet att Närbo varit snäll, det har jag och tomten pratat om vid några tillfällen under året. Men jag? Har ingen aning men jag tycker ju att de senaste 5 veckornas problem borde kompensera något av den där snällhetsbristen. Visst då?

GOD JUL

Nej, granen är inte min, jag har ingen gran. Bilden har jag helt fräckt snott på här.

Ja men kan det räcka nu?

Inte är det nog med betongbenen som inte blivit ett dugg bättre. Tvärtom har nu den här ryggmärgsinflammationen även satt sig på tarmfunktionen. Så bra då med tanke på den största frossarhelgen ligger framför oss!

Gårdagen präglades om omväxlande frossa och svettning, huvudvärk... Kort sagt nån jävla influensa på ingång.

Ja också utslagen då också. Med all sannolikhet är det nässelutslag. Det kliar för jävligt och det är dags för en tur till apoteket. Båda låren ser ut så där och på vristerna.

Vad ont har man gjort?

Lagom till jul

I lagom tid slog amaryllisarna ut.
Tre stycken med två stänglar vardera. Det blir massor av fina klockor.

I farten

I arla morgonväkten klev vi upp, Närbo och jag, för att fixa julmatsinköpen. Maten är landad och nu sitter vi och väntar på att bolaget ska öppna.
Och ni som anser att även en hemsk tvilling bör ansluta sig till den här drajven om en vit jul ska veta att jag firar en barnfri helg.

Trött på både det ena och det andra

Det där med att springa ett maraton eller bestiga ett berg har aldrig lockat mig.
Fast just nu känner jag mig som om jag gjort just det, först ett maraton och därefter en liten bergsbestigning.
Fast det finns naturligtvis en fullkomligt självklar förklaring till detta.
Jag har dammsugit mitt köksgolv! Samt varit ute med köksmattan och snöborstat den. Och man skulle lätt kunna tro att mitt kök tillhör de där gigantiska i lantlig stil med vitlaserade trägolven på ca 50 kvadrat. Så är nu inte fallet. Hela min lägenhet är på 60 kvadratmeter och köket är det minsta rummet.

Så efter den pärsen landade jag i schäslongen med teven på. Och let me tell you, så fort mina ben har slutat med det här betongbeteendet ska jag glida fram just som människan i Lindex reklam. I en florstunn negligé och i olika underkläder samt med benen snyggt korsande varandra när jag traskar runt här och ser förförisk och oerhört sugen ut.

Fast endast om jag överlever den här fullkomligt galldrivande, vansinnesframkallande reklamen från Telenor. Kan nån vänlig själ sätta en prematur nyårsraket, modell megagigantisk i arslet på den gubbsvålen och skicka iväg honom till stället där tekniska prylar smälter på en tusendels sekund? Eller bind åtminstone fast fanskapet i en stol och sätt munkavle på honom.

Nu vill jag ha en kopp kaffe men jag orkar ta mig katten inte gå ut i köket igen.

Just precis i dag

Så här dags för 19 år sedan låg en liten krabat och kikade på mig. Han var 6 timmar gammal och så vackert brun att han nästa morgon flyttades till prematuren för att "solas" som de sa på BB. När jag kom dit efter några timmar fick jag mitt livs chock. Den där lille pojken låg kopplad till massor av övervakningsapparatur och såg ut som om han skulle dö i vilken stund som helst. Det visade sig att man bortsett från gulsoten även upptäckt lunginflammation. Jag önskar att de berättat det för mig innan jag kom dit för matningen.

Till trettonhelgen fick vi komma hem och jag lovar att det var många tårar hos syskonen för att vi inte fick fira jul hemma. En del av oss får fortfarande tårar i ögonen när vi tänker på det.

Det finns massor att berätta om den lille parveln som snart är 1.90 lång men jag nöjer mig med en händelse när jag tog med honom till McDonalds. Han var 5 år gammal, blond som ett solblekt lakan i håret och med världens sötaste smilgropar. I trappan upp vände han sig om och förkunnade med hög röst "Mamma, du är min älsklingsblomma!"
En sån unge kan räkna kallt med morsans eviga stöd.

Grattis min fina, älskade Johannes. Ta ingen skit älsklingsblomman min!

Var god stör ej

Matte har lagt en kängurufäll på golvet nedanför sin säng. Den måtte väl vara för mig att sova på va?
Vi säger så!

Vit jul va

Under några mellanstadieår hade vi en speciell kille i klassen. Han hette Göran men kallades Torsken. Ovanligt nog bodde han bara med sin pappa. Andra ungar med frånskilda föräldrar bodde med sin mamma men alltså inte Torsken. Jag misstänker att han kanske inte hade det så roligt men han var rätt smart och vansinnigt påhittig.

Jag minns en teckningslektion när han lämnade in två teckningar. En föreställde en by, ruggigt detaljerad med rätta perspektiven och ganska driven för en 12-åring. Den andra var bara ett vitt papper, inte ett streck ens. Och när vår knasmajje frågade vad det där var för trams svarade Torsken "Det är samma by fast efter snöfallet!"

Och exakt så känner jag när jag tittar ut genom fönstret. Det har snöat nästan non stop sen i torsdags, lätt pudersnö som snabbt bildar rejäla högar. Om det inte slutar snart kommer den här stan inte att synas, vi kommer gömmas under ett djupt snötäcke och kanske, kanske töar vi fram nån gång under våren. Men det vet man inte.

Sannolikheten för en vit jul är rätt stor.

Hoppsan

Det blev visst en plåt saffransbiscotti också!

Det här med betong

Alltså, det är väl ingen hemlighet att jag gillar betong. Att gjuta ac, njuta av, känna på, sitta på, titta på.
Men betong i benen känns en smula "overkill". Jag tar mig fram som Frankensteins monster just nu och snyggare kan man ju gå om man inte är lika med mig alltså.

Ps. Vad sägs om ett inlägg som börjar och slutar med samma ord? Bra va?

Egen busslinje!

Jag bokade om min hemresa. Det kändes så futtigt på något sätt att sätta sig på "snålbussen" och låta benen trängas i 5 timmar.
Så, här sitter jag nu på Y+-bussen och njuter.

Jag tycker att det är oehört fint och omtänksamt av Y-buss att inrätta en helt egen linje för min del. En hel buss som bara går fram och tillbaka mellan Sundsvall och Stockholm tills jag får för mig att lösa biljett och gå ombord.

För jag är lika solo som jag var i går på vägen ner. Inte en själ mer än jag och en trevlig chaufför. Örjan är hemma och vilar sig i dag så nu är det en annan, lika trevlig man som kör mig. Han har serverat sallad med salami och taleggio, det var gott. Jag har staplat mig fram och hämtat en kopp kaffe.

Undrar vad jag ska hitta på nu i min alldeles egna buss. Förslag?

Gårdagen

Lunch med systrar hör inte till vanligheterna this days. Lunch med systrar och en av döttrarna är än mer sällsynt men i går hände det alltså. Johan Rheborg i ryggen gav stjärnglans åt hamburgarna.

Kommunal transport till kapellet där begravningen skullle äga rum och vem läser dikter under ceremonin om inte Jonas Karlsson. Skådisen ni vet. Fin tillställning med mycket folk och därefter en minnesstund.

Med benen fyllda av betong tog jag mig tillbaka till de mer centrala delarna av huvudstaden och träffade en bloggvän. Trevlig fika en ganska kort stund och sen fick dotterna komma och hämta gamla trötta mamma. Har sovit som en stock och ska hänga med systrar tills Y+-bussen tar mig hem till egen vrå framåt kvällen. Jag håller tummarna för att vädret tillåter en snabb marsch till Sundsvall och att jag är lika ensam på bussen ikväll som jag var igår.

Y+

Ybuss har inrättat en ny busstur mellan Sundsvall och Stockholm, en lyxigare variant!And let me tell you, man sitter bättre än på tåget. Och det hade jag gjort även om jag inte varit helt solo som passagerare. Man behöver liksom inte trängas alls. Jag kan sträcka på benen som om jag satt hemma i fåtöljen, jag kan luta bak ryggstödet som om jag var hemma i schäslongen. Jag kan traska bort till kaffestationen och hämta mig en kopp varmt kaffe. Här finns tidningar att läsa och en trevlig busschaffis vid namn Örjan.

När jag bokade biljetterna snålade jag på hemresebiljetten och bokade snålbussen.
Efter tio minuter här har jag bestämt mig för att uppgradera till Y+ även på hemresan. Jag sparar 300 riksdaler på att åka vanlig buss men mina ben förväntar sig en smula komfort och det kan väl få kosta lite extra deg. Inte mer än ett vanligt besök på sjukhuset.

Min busschaufför

Up up and away, tidigt ringde klockan så nu åker jag. Örjan och jag åker lyxbuss med goodiebag, laxciabata, kaffe och gott om utrymme. Här behöver jag inte illtrivas inte trots anledningen till resan.

Örjan kör och jag roar mig!

It is all in the genes

Farfar var konditor. Och han var gift med min farmor som var lärarinna. Skolan och bageriet låg i samma lilla byggnad. Gissa om han var populär bland eleverna? Gissa vem som stod högst i kurs när den stora kopparbunken med trasiga polkagrisar ställdes ut på skolgården?

Och det sas hemma att jag nog skulle gå i farfars fotspår eftersom jag tyckte så mycket om att baka. Gissa vem som kommer att stå högst i kurs när "gotterbordet", som Närbo kallar det dukas fram till julafton? Inte för att jag har några hemgjorda polkagrisar men däremot sån här fin tryffel!



En slatt grädde kokt med en klick smör. 70% choklad och hallonkross. De till vänster är rullad i vanlig enkel kakao och den till höger, för oss med lite mer exklusiv smak, i lakritspulver.

Och det där med generositeten har gått i arv, inte till mig men till mina barn. Min stockholmsbaserade Tuva gladde sin mor med en fin present i förra veckan.




Jag samlar på broscher och har hittat en liten pärla på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Dit traskade min fina unge iväg för att köpa sin mor en magisk trollslända som ska göra mig frisk och under tiden hjälpa mig att tänka på stunder på bryggan i stugan där vi har gott om trollsländor. Och när hon höll på att göra i ordning mitt paket kom hon på att jag nog redan har en sån där brosch men inte gör det något, nu har jag två och snart har jag en hel svärm.

Men nu står jag inför dagens utmaning. Jag ska packa väskan eftersom jag tidigt som skrutt blir hämtad av taxi för vidare färd mot Stockholm och begravning i morgon. Och att packa för en övernattning är ju inte så svårt om det inte var för att hallampan har slocknat och mina ben klarar liksom inte av att klättra på stolar. Jag kan alltså inte byta glödlampa just nu. Och Närbo? Han är på julfest ikväll!!!
Nån som kan komma och hjälpa mig?

Ett kvarts sekel sen

I dag för 25 år sedan föddes det en liten mörkhårig flicka med spretande tår och de allra ljuvligaste små kinder man kan tänka sig.

Hon låg där på min mage och knöt ihop sina små händer och smackade belåtet. Men det var först när hon fick ligga hos sin pappa som hon somnade. För att inte tala om hur gott han somnade! Den nyförslösta morsan fick vackert sitta i en av landstingets obekväma fåtöljer under den sovstunden. Jag hade inte hjärta att väcka dem.

Den där lilla tösen hon var ett lättsamt barn. Hon sov sig igenom sitt första år. Som ettåring sov hon 6 timmar om dagen och sen hela natten. Däremellan skrattade hon och var av någon outgrundlig anledning helt makalöst lik Carl-Gustaf Lindstedt.

Många roliga saker slapp ur hennes lilla mun när hon lärde sig prata. Hon blandade, på barns vis, ihop en massa som blev till guldkorn när hon tänkt färdigt.
En gång konstaterade jag att hennes lillasyster inte var pigg och behövde sova middag. Då svara lilla storasyster "Mamma, jag är Musse Pigg!" För ve och fasa om även hon skulle tvingas till en liten middagsslummer.

Sötast var hon nog den gången när hon gick och la sig inför sin allra första skoldag. När jag kom och skulle natta henne hittade jag de alldeles nya skorna i sängen bredvid henne. Skorna som pappa köpt, de var blåa och gröna, med kardborreknäppning och hon var så lycklig över de där. De skulle minsann också börja skolan och behövde sova i hennes sköna säng.

Grattis i dag på din 25-årsdag, min älskade fina Malin!

Åååå

Svenska hjältar är ett program som innebär att jag för en stund är beredd att förlåta både TV4 och Aftonbladet.
Jag älskar Svenska hjältar och jag älskar att se hjältarna bli överraskad av de gåvor de får för sin insats.
Just love it!

Och hur gick det då?

Åter hemma efter besök hos "min" läkare på neurologen.
Och den killen lyckades motverka nästan alla skitgrejer från de två sjukhusvisiterna förra och förrförra veckan!
Lugn, rolig och saklig var han. Tog tid på sig.

Det positiva utöver ovan:
Så, det vi säkert vet är att jag inte har borrelia.
Med stor sannolikhet har jag en inflammation i ryggmärgen och det är den som orsakar mina domnade ben, känselbortfallen och tröttheten. Det här KAN var MS men det är inte säkert. Fler prover måste tas och det kommer inte att ske förrän om tre månader när man förväntar sig att inflammationen läkt ut.

Det negativa: Problemen kan kvarstå. Men ok, det är inte hela världen med tanke på att jag tar mig fram hjälpligt om än en smula ostadigt. Att promenera ut till stugan så länge det ligger snö kvar på vägen blir i det närmaste omöjligt men det får jag ju leva med förstås.

Så, om jag har MS vet vi alltså inte.
Jag är sjukskriven till den 9 januari med uppmaningen att ta mig lite korta promenader för att hålla igång musklerna så gott det går.

Men som sagt, jag fick en positiv upplevelse av läkaren som skrattade gott och hjärtligt när jag sa att jag känner mig "rutig" under fötterna. Ja alltså, det känns ibland som om jag stått på nåt sånt där smårutigt galler.

Nu vila för jag är helt urlakad. En skrämmande upplevelse att parkera i garaget på sjukhuset. Trängre har jag inte sett.

Önskelista

I år har vi inga önskelistor här i huset.
Eller, jo det har vi väl visst det.

Först är det ju det här med benen som är domnade, inte ett dugg bättre fast inte sämre heller. Jag har nu listan klar med alla frågor jag ska ställa i morgon när jag får träffa neurologen. Till exempel om svaren på ryggmärgsproverna kommit och vad de säger. Till exempel om de där svaren inte kommit hur man för en vecka sedan kunde säga att jag har MS. Till exempel alltså, listan är lång.

Julmat bestående av några skivor god skinka (ej av jultyp utan mer nån torkad god sak från nåt medelhavsland eller så), lax, ägghalvor med drösvis av räkor, vitlöksströmmingen och så en massa goda sillar. Gräddost och nåt gott bröd! Öl och nubbe därtill. Lite hemlagat och hemköpt godis.

Och så, den välsignade julefriden.

Bara en liten julklapp önskar jag mig och det är ett par iläggssulor i varmaste, mjukaste ull. Men det är klart att om tomten kom med biljetter till nåt varmt, skönt ställe så skulle jag väl inte bli arg precis, det skulle jag inte. Inte ens lite småsur skulle jag bli faktiskt.

Ja, det var väl allt! Det var väl inte så farligt va?
Åtminstone inte jämfört med Eartha Kitt!

Vi firar

Blommor fortsätter att strömma in och jag måste vara blomaffärernas darling i den här stan för tillfället. Chokladverksamheten borde gynnas den också. Tyckte mina systrar och budade över kreationen på bilden. Helt rätt tycker jag!

Hur märkligt det än kan tyckas så firar vi lite här i dag.
Vi skålar i champagne och är väldigt lättade över att mina domnade, stumma ben inte beror på någon tumör!

Hålla tankarna i styr

På måndagmorgon får jag komma till neurologen. På egen begäran!
För att "glömma" eländet en stund har jag varit lite kreativ. Amarylisar, lite sparad cellofan och nejlikeapelsiner, stjärnanis, frostade äpplen och torkade apelsinskivor.
Nu gäller det att hålla nyfikna kissar på avstånd.
Lycka till säger jag!

Men så bra då

I hela mitt liv har jag blivit retad för att jag inte kan vissla. Men enligt JL Saxon är det frånstötande med kvinnor som visslar! Vilken himla tur att jag inte ödat någon energi på att lära mig det.

Fullständigt vansinnig

Men nu jävlar hoppar det små gröna jävlar på hjärnbarken på mig!
Jag är så vansinnigt förbannad att jag nog får en hjärtattack snart.
Tårarna rinner, jag snorar och jag skulle vilja åka upp till sjukhuset och vråla i en megafon. Jag tror ta mig fan att de inte är kloka där uppe!

I tisdags satt jag och pratade med neurologen.
Jag: Jag utgår ifrån, med tanke på hur du uttrycker dig att du vet vad som är fel på mig.
Adam: Ja, du har MS.

Det går ju liksom inte att missuppfatta.

I dag fick jag kontakt med min läkare på vårdcentralen som under vårt samtal går in i min journal och läser högt. Och där står "att det inte går att påvisa MS"! Hon läste den här meningen flera gånger och jag blev bara mer och mer galen för varje gång jag hörde det. Det går ju heller inte att missuppfatta.

Avslutar så småningom samtalet med läkaren och ringer till avdelningen där jag var inlagd och är kort sagt upprörd. Får numret till Neurologavdelningen som givetvis har telefontid och inte just nu. Måste vänta till i morgon. Fatta den väntan.

Så ringer läkaren från vårdcentralen upp igen, och nu är plötsligt journalen uppdaterad och där står att patienten (=jag) inom kort ska kallas till mottagningen för nytt besök.

Jaha???? Om jag hade frågor tidigare är det liksom inget mot nu. Det är frågor upphöjt till tio! Det surrar femtiomiljoner funderingar i mitt huvud.
Men jag antar att provsvaren från Karolinska nu är hittade. Eller så tänker de göra nytt prov???

Ja inte fan vet jag, men ett vet jag och det är att den här hanteringen är omänsklig.
Jag är smått allergisk mot den här trenden att man ska känna sig kränkt i tid och otid och har sällan känt mig så. Men nu känner jag mig jävligt kränkt.

Varför i hela friden sa neurologen att jag har MS om man sen skriver i journalen att det inte går att påvisa?
Varför i hela friden sa han inte att det KUNDE vara MS?
För det sa han inte, han sa att jag har MS.
Och hur kan man leverera ett sånt besked och sen inte direkt följa upp med någon som frågar hur jag mår efter det beskedet? Han lämnde inte nåt utrymme för tveksamhet så det är helt jävla fantastiskt att ingen överhuvudtaget tog hand om mig där.
Och om mitt antagande om att de återfunnit provsvaren är riktigt....varför har ingen kontaktat mig? Varför nöjer de sig med att skriva in i journalen att jag inom kort ska kallas på nytt besök? Borde inte jag bli informerad?

Jävligt synd att vi som blir sjuka är människor av kött och ben och egen tankeförmåga. Det hade varit så mycket enklare om vi kunde ses helt och hållet som en icke-fungerande enhet av typen "trasig mobiltelefon" som skickas iväg för felsökning och eventuell reparation. Det är nämligen så jag upplever att jag blir hanterad. Och nu ligger jag på en jävla lagerhylla någonstans i väntan på att nån neurologtekniker får tid att undersöka mig närmare och föreslå reparation. Fan vet om försäkringen täcker och fan vet om det är värt att lösa ut mig eller helt enkelt skrota den här kärringen!

Plus och minus

De senaste veckornas händelserna har fått lite oväntade effekter.
En som jag observerat särskilt är att det haft en välgörande inverkan på besöksantalet. Jag har ju till och med fått en ny följare! Tack för det.

En annan är att jag tappar vikt. 4 kg! Och det är ju inte så konstigt med oro, sjukdom, trötthet. Men icke desto mindre välkommet. Ju mindre jag väger desto lättare blir det att hasa runt den här stumma kroppen.

Och andra positiva saker som hänt finns det också.
Jag ringde vårdcentralen i morse för att boka tid hos min doktor. Blev uppringd av en sköterska som fick höra kortversionen av mina sjukhusbesök, diagnosen och om mitt behov av att få träffa en läkare snabbt. Och hon var så förstående och klok och då brast det för mig. Jag grät som ett litet barn. Hon håller just nu på att fixa en tid vilket kanske inte är så lätt.

Och strax därpå ringde Telia! Som jag skulle ringa just i dag. Jag hör till dem som drabbades av Telias misstag men jag lyckades efter en hel del trasslande få till både tv och telefon. Men kan man tänka sig...den trådlösa uppkopplingen funkar inte! Så, nu försöker alltså Telia minska skadeverkningarna av det här haveriet genom att ringa runt till sina kunder, eller en del av dem i alla fall. Och jag väntar på att kundtjänst ringer upp mig för att hjälpa mig att fixa uppkopplingen. Tack för det Telia, jag tänker inte säga upp mina abonnemang.

Och så till de stora plusen!
Vilken omtanke som jag mött de här senaste två veckorna! Jag är alldeles omtumlad. Jag har fått blommor och fler är på ingång har jag fått veta. Raggsockor till kalla fötter, filmer, ljudboksfiler och det mest betydelsefulla av allt, så många hälsningar och kommentarer här på bloggen och på facebook och genom mail.
Under de där dagarna på lasaretten var jag inte så bra på att svara på alla kommentarer men jag lovar att det var så värdefullt att smyga sig ut och läsa allt fint ni skrivit.
Minns ni det här inlägget som jag skrev den första november. Så på pricken som det inlägget beskriver det jag upplever idag. Oavsett hur och var vi lär känna varandra så får vi plats i varandras liv och i glädje och sorg kan vi finnas med för att fira eller stötta. Det är så fint att jag nästan blir religiös, fast bara nästan!

Tack hörni!

Som jag längtat

Det blir teve idag. Med systrarna Bea och Evie!

Och inget samtal från sjukhuset har jag fått, de vänder väl upp och ner på stället för att hitta provsvaren! Kan de roa sig med tycker jag. Själv ska jag alltså glo på film!

Ett himmelskt möte?

I morse klev neurologen in till mig och berättade vad han visste. Han undersökte mig och jag begärde att vi skulle ha resten av samtalet i ett eget rum. Jag ville inte få några besked what so ever i en sal med andra patienter. Så, han fixade det.
Vi gick iväg till ett rum och man kan säga att det var ett möte av rent himmelska propotioner eftersom han hette Adam och jag Eva! Och med tanke på att jag varit livrädd för att det skulle vara en eller flera tumörer får jag nog säga att jag en stund trodde att även Gud var närvarande, ateist som jag är.

Han sa att de fått svar på borreliaprovet och det var negativt. Ingen borrelia alltså. De hade inte fått några andra svar och höll på att eftersöka dessa från Karolinska. Beroende på vad de visade skulle jag få flytta till annan avdelning eller åka hem. Efter lunch borde jag ha svar på detta. Den behandling jag då skulle få var ett tredagars cortisondropp.
Jag: Jaha! Då vet ni alltså vad det är som är fel på mig?
Jo, MS! Förra måndagen avfärdade man på sjukhuset denna teori som jag framförde så fort jag kom in. Men nu är det alltså MS. Polyneuropati som har varit min arbetshypotes en tid är det inte för då har man inga reflexer alls enligt Adam. Mina är överaktiva. I övrigt stämmer symtomen rätt väl.
Det som är positivt är att sent debuterad MS sällan ger allvarliga eller svåra effekter och det hoppas jag på nu. Och det är ju bara att hänga med på resan så får jag ju svar på det i sinom tid.
Återbesök för ny magnetröntgen om tre månader för att se hur inflammationen i ryggmärgen ser ut då. Och, jag tycker att det var en härlig upplevelse att ligga i den där kanonen och känna vibrationerna och höra dunket.

Men åter till dagen. Jag blir smått vansinnig på saker och ting som är oorganiserade och den här sjukhusvistelsen har varit fullständigt kaosartad.
Redan i går fick jag veta att jag under dagen skulle flyttas till annan avdelning men det visade sig att det inte fanns plats där. Så, en sömntablett och en natt senare får jag äntligen träffa neurologen och får då beskedet ovan. OM svar från Karolinska visar höga värden av nån himla markör ska jag få stanna kvar och få cortisondropp. Om inte får jag åka hem. Under ronden bekräftar avdelningsläkaren att de håller på att söka Karolinska. Vid lunch får jag besked av en undersköterska att jag ska flytta till annan avdelning.

Jag: Har ni alltså fått svar från Karolinska?
Sköterskan: Nja, det vet jag inte.
Jag: Men, jag tänker inte flytta innan det där svaret har kommit. För om det visar si så skulle jag få åka hem.
Sköterskan: Men det här är bara en akutvårdavdelning och här får man bara stanna en dag eller så.
Jag: Jo jag vet det men det är väl ingen mening att flytta mig om jag snart ska gå hem?
Sköterskan: Ja men det där måste jag kolla med sjuksköterskan och hon är på lunch nu.

Sjuksköterskan gör entré: Jaha, nu ska du flyttas!
Jag: Har ni fått svaret från Karolinska nu då?
Sköterskan: Nej, det har vi inte. Läkaren har fullt upp med en mycket sjukare patient.
Jag: Jaha, men jag tänker inte flytta innan de där svaren kommer.
Sköterskan: Då får jag prata med läkaren.

Underläkaren: Nu ska du få flytta till en mycket lungare avdelning.
Jag: Jaha, har ni fått svaren från Karolinska nu då?
Läkaren: Nej, men du får det bättre på den andra avdelningen.
Jag: Men du, när jag träffade Adam i morse så sa han att jag skulle vara kvar om markörerna si visade så och annars skulle jag åka hem.
Läkaren: Men det är lugnare på den andra avdelningen.
Jag: Jaja, jag förstår att ni behöver den här platsen till andra men jag tänker inte flytta till någon annan avdelning innan ni har fått provsvaren. Och om ni inte får dem så åker jag hem så får ni ringa mig om jag behöver komma tillbaka.
Läkaren: Fast du ska ju bara flytta till en annan avdelning där de fortsätter att leta efter ditt provsvar.
Jag: Men lyssna nu för helvete. Jag har i dag fått ett ganska jobbigt besked och ni håller på att dribbla runt mig för att ni behöver en sängplats. Jag köper inte det här och antingen skickar ni hem mig eller så stannar jag kvar här.
Läkaren: Det här måste jag kolla upp med avdelningsläkaren.
Jag: Bra, gör det.

Sängtransportören: Är det du som är Eva?
Jag: Ja!
Han: Jaha, då ska jag köra dig till andra avdelningen.
Jag: Nej, det har vi inte rett ut ordentligt än så jag stannar här.
Han: Nehe, jaha, ja då får jag väl gå och fråga då.


Timmarna går och jag blir bara mer och mer förbannad. Inget händer och ingen kommer in och frågar hur jag mår. Tack och lov att Närbo var ledig i dag. Tack och lov att yngste sonen kom och hälsade på ända från Östersund. Ensam hade jag blivit helt knäckt av det här. Men här satt det två killar och höll på mig. Sonen inte så länge, redan efter en halvtimme gick skjutsen tillbaka till Östersund men å vad härligt det var att se honom. För det har jag inte gjort sen innan han åkte till Barcelona i september.

Till slut fick jag nog och traskade ut till expeditionen för att fråga hur det blev. Med ryggen mot mig står en annan sköterska och säger till "min" sköterska "Meh, kunde hon inte bara flytta till avdelning X så hade det ju varit lugnt"
Att det inte brann ordentligt där förvånar mig fortfarande. När hon fick syn på mig dröp hon av som en löning!
Nåväl, min sköterska meddelade att ronden snart skulle gå och att avdelningsläkaren med sitt hov just nu hade överläggningar. Jag förklarade så snällt jag kunde att jag verkligen ville åka hem nu eftersom nån eventuell behandling inte skulle vara aktuell förrän tidigast i morgon.
Och, så kom då ronden, det vill säga avdelningsläkaren i egen hög person. En kille som jag fick förtroende för ganska omgående i går. Och har man sett, han bad om ursäkt men på något sätt var mina prover ute på vift. Karolinska hävdar att de skickat dem och i Sundsvall kan man inte hitta dem! Och Karolinska vägrade att faxa dem. Så nu har han satt så många han kan på att söka rätt på de där svaren och under tiden tyckte han att jag skulle åka hem. Dom ringer när dom hittat rätt på svaren!
Och så tyckte han att det var bra att jag bråkade!


Och så här va; Jag fattar att det inte är något enkelt pussel att få ihop vård- och sängplatsjobbet. Jag begriper att det är många faktorer som styr på ett sjukhus. Men det jag inte begriper är hur i hela friden patienten kan komma sist i den här kedjan av faktorer. När man får höra från sköterskan att de inte fått informationen från neurologen som jag nu för fram om det här eventuella cortisondroppet då blir jag mörkrädd. Och jag vet inte hur många gånger under de här två sjukhusvistelserna som jag fått känslan att jag är där för att personalen ska ha något att administrera snarare än att de är där för att ta reda på vad som är fel på patienten och försöka åtgärda det.

Nåja, nu är jag hemma, de flesta samtal som jag behöver ringa är ringda och nu ska jag vila mig och försöka få upp värmen i fötterna. Vilket går så fantastiskt mycket bättre nu när jag har de här på mig! Tusen tack Fiffi, du anar väl hur glad jag blev?

Och tack, tack alla för era stöttande, uppmuntrande kommentarer. Det hjälper mig och får mig att känna mig mindre ensam. Tack igen!

"Besked"

En nästan-diagnos har jag fått. MS. Och man får väl trösta sig med att bokstavsdiagnoser är jävligt poppis för tillfället. Alltså MS med god prognos eftersom debuten kom sent. Har man lite tur får man bara ett skov. Jag får återkomma senare för nu är jag trött.

Men vi firar lite nu, Närbo och jag, för att det inte var nån tumör, det gör vi.

Inget är som väntans tider

Har sovit, inte som en stock ( med undantag för benen då som sover mer än lovligt länge), inte hela natten men jag har sovit.
Så nu börjar dagen och därmed väntan. Yihaa!

Vi hörs

Jaha

Det blir inga besked i dag! Vi får vackert hålla oss till i morgon. Inte fick jag byta avdelning heller Tror det behövs en sömntablett i natt.

MR

14:45 ska jag röntgas, man letar efter en annan avdelning till mig så jag antar att jag blir kvar på lasarettet. Provsvaren från ryggmärgsprovet har kommit men resultaten ska ges av en neorolog vilket får mig tro att någonting har hittats. Rondläkaren ville inget säga och det är väl så det ska vara kan man tro.
Jag hoppas nu på "bra" svar, bra avdelning ( läs möjlighet att ha mobil på och dator uppkopplad) och att jag verkligen får träffa en neorolog efter MR.

Och jag vill tacka för era uppmuntrande, omtänksamma kommentarer här och på facebook. I den här knepiga, ledsamma situationen känns det gott att ni är kvar och hejar på mig.
Tack!

Inlagd

Jag blir kvar och det blir mer magnetröntgen. Tack och lov!

Två timmar senare

Ingen läkare i sikte än men mat har jag fått av Närbo.
Nu ska vi ha frågesport och första svaret är storlek 40!
:-)

På akuten

Att åka in en söndageftermiddag till akuten är rätt menlöst. Enligt prognos från finfin sköterska kommer det att ta många timmar innan en läkare kan titta på mig. Bra att jag får ha mobilen på just här! Närbo är ivägskickad för matinköp och jag ägnar mig åt digital omvärldsbevakning!

Väntar

Jag har ringt sjukvårdsupplysningen och väntar nu på att bli uppringd.
Jag vill inte för dö och pina åka tillbaka till sjukhuset men inser själv att det nog är bäst så. Blir gradvis sämre, benen är väldigt kraftlösa bland annat.

Jag håller på att packa ner lite nödvändigheter så att jag överlever tristessen på en sjukhussal. Jag är alldeles säker på att jag blir inlagd och det kan ju passa bra så här till jul!

Glömde ju

Jag behöver hjälp!
Ljudböcker....ge mig tips på bra sådana. Har du någon liggandes hemma som du kan tänka dig att låna ut?

Filmer...idéer på lättsamma, roliga, fina filmer för en som mest häckar i soffan efterlyses.

Tack på förhand

Dagen i dag

En tämligen sömnlös natt följs av en lördag. Domningarna kvarstår, djupare känselbortfall och nu också svårighet att tömma allt när jag kissar!
Just nu önskar jag att det vore närmare tills provsvaren kommer för jag antar att ett sjukhusbesök skulle innebära inläggning igen. Så länge jag inte mår dåligt stannar jag hemma och avvaktar. Fullt beredd dock att åka upp om det blir värre. Har som tur är väldigt nära till sjukhuset.

Lockade med mig Närbo till mammons tempel och inhandlade ett par varma vinterkängor. Tror att de där egentligen är tillverkade för ryttare men sånt hindrar inte mig. Vattentäta i foten, kardborreknäppningar längs hela vaden. Himla praktiskt för mina minst sagt stadiga vader. Ett par tjocka, vintersulor, mjuka i nåt ullaktigt att lägga i får jag skaffa. Snygga? Nä men sånt har ju inte hindrat mig tidigare. Hellre praktiskt än snyggt är min melodi. Går det att kombinera så är jag glad men funktionen är viktigare. Och de är stadiga runt vristerna vilket passar en vinglig tvilling alldeles utmärkt bra.

Ja det var väl allt för i dag och nä, det blev just inte roligare än så.

B = K = D som i Dumhuvud

När jag var inlagd på sjukhuset här i början av veckan så togs det en oändlig räcka med prover, typ femtielva rör med blod bland annat.
Och man kunde konstatera att jag hade en smula lågt kaliumvärde. Och denna nyhet presenterades för mig av en sköterska som fick mig att tänka att en aldrig så liten boot camp a la Hitler för henne skulle sitta fint. (Och jag ber känsliga läsare om ursäkt redan nu, det är väl inte helt rumsrent att önska något sånt för någon alls, men människan gjorde mig skvatt galen i all sin präktighet. Är det något jag har vääääldigt svårt för så är det präktiga människor som alltid ska mästra och ha sig!)

Men en sak i tagen. Jag är lycklig, för att inte säga överlycklig innehavare av en iPhone och den hade jag givetvis med mig på sjukan. Nu har man ju regler mot såna där mackapärer på många avdelningar och jag hörde mig för, för säkerhets skull, att det väl var ok att sätta min skatt i flygplansläge och använda musikspelaren. NEJ, nästan vrålade människan. Vi har regler mot sånt! Ja men, sa jag, man stänger alltså av alla funktioner så att de inte stör känsliga apparater. NEJ, vrålade människan igen. VI HAR VÅRA REGLER!!! Ja ok, jag hör det ja.

Jag bad Närbo att ta med två halvlitersflaskor mineralvatten till mig och när människan ovan ser dessa flaskor sniper hon ihop munnen och säger surt JASÅÅÅÅ, du är en sån! Öh vadå? frågar jag. Ja, en sån där som springer runt med vattenflaska i tid och otid, det är inte nyttigt förstår du (och nu låter hon vääääldigt nedlåtande) att dricka så där mycket vatten. Nu börjar jag härskna till en smula och säger; Du, jag dricker ungefär en halvliter vatten per dag oräknat det jag dricker till maten. Är det ok tror du?

Och sen, sen kommer höjdpunkten! Jo, för då har hon ju sett att jag ligger lågt i kaliumvärde och triumferande kommer hon sättandes för att upplysa mig om detta samt nogsamt reda ut orsaken. ÄTER du inte dina grönsaker ordentligt??? (Och ok, det har väl varit lite si och så med den saken....) Du MÅSTE äta broccoli, blomkål, brysselkål. Och BANAN är bra. Ja kort sagt allt som börjar på K!!!

Ja, det förklarade ju ett och annat!

Nu för tiden äter vi kanan här hemma. Ikväll blir det möjligen klomkål till färsbiffarna. Kroccoli ska vi väl ha nån dag ocskå men den där krysselkålen, den skiter vi allt i.

Värmekrus

Vart tog de vägen, de gamla hederliga värmekrusen?
Jag behöver ett par såna att lägga i fotändan och värma fötterna på.
Eller, nej, fötterna ÄR inte kalla, de bara känns som isbitar.
Och det är en märklig upplevelse att fötterna känns precis som efter en lång skidtur i något för små pjäxor. Minns ni? Man kommer hem med röda kinder och rimfrost i ögonfransarna och fötterna är just som isbitar. Varmt vatten i badkaret och sen ner med de där vita delarna längst ner på kroppen tills det börjar sticka i dem.

Men det är alltså bara en känsla för när jag känner på fötterna med handen så är de alldeles normalvarma. Men jisses vad jag önskar att jag hade ett par rediga yllestrumpor att dra på. Närbo får nog skickas ut på shopping.

Ett pris till tvillingen

I går fick jag ett litet trevligt pris eller award som det så fint heter på bloggiska. Det var finfina Fiffi som förärade mig det här körsbäret och för det tackar jag hjärtligt.

Meeeen, inget pris utan en motprestation *gammalt bloggordspråk* och så här är alltså reglerna för den här utmärkelsen (Märker ni hur fint jag undviker det där award-ordet?)
1.Tacka den du har mottagit priset av. Och det har jag gjort, tack igen Fiffi!
2. Kopiera prismärket till din blogg. Avklarat och det med glans dessutom!
3. Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare. Ja men hallå, det är ungefär här som jag känner att jag inte kan leva upp till priskraven. Hur ska jag kunna välja tre favoritförfattare bland alla fantastiska författare? Jag ber att få återkomma om detta.
4. Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det. Och det gör jag sist i detta inlägg. Håll ut!

Ja, men så var det då favoritförfattarna.
Nummer 1 är Anders Paulrud. Han skrev helt underbart, stillsamt, angeläget, vackert...Men det går inte att välja en bok, läs alla!
Nummer 2 just nu är Jonas Jonasson och boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Så härligt rolig och också här en stillsam stil trots att det händer något hela tiden. Och snacka om att jag blev glad när jag i morse läste att boken blir film, något som Närbo önskat sen vi lyssnade på den här någon gång för länge sen. (Det känns som länge sen men det är bara 1,5 månader sedan)
Nummer 3 *tänka tänka tänka* Näää jag kan inte! Och jag skyller skamlöst på att jag är sjukskriven!
Men istället ska ni få min hatförfattare. August Strindberg! Vad i hela friden hade den mannen för problem? Hemorojder? Sura uppstötningar? Nageltrång? Eller var han bara en vrång gubbjävel? Be mig läsa en bok av Strindberg och jag får svårartad krupp.

Jaha, och så till 4 uppdraget; skicka vidare till fem bloggare som jag tycker förtjänar det.

Priset går till Bloggfrossa. Dels för att han skriver suveränt bra och för att ingen är arg så roligt som han! Och så lite, lite för att han möjligen tycker att såna här awaaarder är lite fåniga och då kanske han blir lite smått förbannad....och då blir det extra bra inlägg!

Och sen vill jag uppmärksamma Trettioplus som i sann svensk myndighetsanda är en smula knastertorr men alltid på pricken. Och så får han priset för att jag misstänker att han inte heller strävar efter fina körsbärspriser!

Nästa blogg blir The fat lady sings. Den människan kan uppenbarligen inte skriva ett tråkigt inlägg. Kort och koncist ger hon pricksäkra små skruvade bilder av sina dagar.

Och sen blir det en alldeles nyfödd blogg som Anna och Johan skriver. Den heter Hemma på Ön och handlar om deras husköp, husrenovering, hus hus hus...Just nu har de nerverna på helspänn eftersom det ska gjutas grund på en del ställen och det ska ske i morgon, i den här kylan!!! Följ med där så kan jag lova fantastiska bilder framöver.

Sista priset går till George Schottl från Himmelen kan vänta. Han har just blivit pappa, mot alla odds. Och han har precis varit tvungen att lämna sin familj efter att ha drabbats av en kraftig infektion. Men med vilken styrka och med vilket mod den killen möter motgångar. Man måste beundra sådana människor!

Så där ja, då var jag färdig både bokstavligt och bildligt talat!
Sova nu en stund för i kväll ska jag på föreläsning. Pelle Sandstrak med Mr Tourette och jag! Som jag sett fram emot detta!

Send in the marines

Utskriven!
Magnetrönten visade;
0 stroke
0 hjärntumör
0 annat allvarligt

Ryggmärgsprovet; (som vi återkommer till) visar inget än, det tar en vecka att analysera det där tydligen. Det man letar efter, eller försöker utesluta, är borelia och nervinflammation.

Så, ok, det är ju väldigt skönt att få veta att det inte är en tumör som växer och gör mig domnad. Att jag skulle ha borelia vore en sensation eftersom jag inte haft något fästingbett. Men ok, konstigare saker har ju hänt. Nervinflammation då? Tja, jag har inte en aning men så kan det ju vara förstås. Vi får se om en vecka och det är väl ingen mening att spekulera men det gör jag ändå. Hur skulle jag kunna låta bli?

Blev alltså inlagd på en avdelning i går, på fel avdelning eftersom neurologen inte hade plats. Ganska snart skulle ett ryggmärgsprov tas och det är ju inte jätteroligt! En rejäl nål, ca 15 cm lång sticks in mellan utvalda kotor och ska förhoppningsvis inte träffa på något annat än ryggmärg. Läkaren som stack mig var enormt skicklig för det enda som kändes var när hon gick genom huden. Direkt efter sticket då de tog 5 rör, vilket tog sin lilla tid, utspelade sig en lätt surrealistisk scen då sköterskorna skulle komma fram till vilket rör som skulle skickas med vilket blodprov till Karolinska, Göteborg och till det lokala labbet. Hallå liksom, ni har en jävla pärm som beskriver hela förfarandet, hur svårt kan det vara?

Dagen i dag, inleddes med att en man stod vid min sängkant och slet av ett rejält plåster från min högra arm. Glad att jag slipper vakna så varje morgon. Han kunde snabbt konstatera att det inte var läge att ta ännu ett blodprov i det armvecket så hans brutala väckning var onödig. Han fick lov att ta sitt prov på handen och det gjorde betydligt mer ont än ryggmärgsprovet i går. Därefter var det dags för en alldeles vanlig röntgen av höft och bäcken. Den analysen går förmodligen till vårdcentralen eftersom det var läkaren där som remitterade mig till röntgen.
Sen var det dags för magnetröntgen och herrejävlar vad imponerad jag är. Vilket rymdäventyr i marin miljö!
Att lägga sig i den där apparaten fick mig att känna mig som om jag stod precis ovan maskin på en stor färja. En rytmiskt, dovt dunkande som vibrerade i både öron och kropp. Sen satte de igång själva röntgen och då förvandlades hela båtupplevelsen till ett rymdäventyr och jag väntade på ett kommando som "Beem her up!" Det smällde och slog som om någon avfyrade laservapen därinne i tunneln. (Nu har väl inte jag så våldsamt stor erfaranhet av avfyrade laserpickadoller men en eller annan film har man väl sett i sitt liv) En timme låg jag där medan hjärnan och nacken plåtades från alla möjliga håll. Fast jag beemades inte någonstans alls och som sagt, inga allvarliga brister hittades.

Sen fick jag alltså åka hem och ska på återbesök när provsvaren kommit. Sjukskriven helt och hållet i två veckor och på halvtid i två veckor till.
Trodde i min enfald att lägenheten hunnit bli översvämmad av blommor och choklad men det enda som mötte mig var en ofärdig kornblå tunika samt två kelsjuka kissar.

Så, nu har ni nästan hela historien och jag är fortfarande domnad från naveln och neråt. Dessutom domnar jag runt munnen men inte så pass att det påverkar mitt tal och det är ju en välsignelse för mig men kanske inte nödvändigtvis för Närbo.
Ja jag vet, tonen är raljant men inte fan är det här roligt och visst är jag orolig men det blir ju inte bättre för att jag sitter här och gnäller.

Nu är det er tur att översvämma mig med krya-på-mig-hälsningar och muntra rop om vilken fantastiskt tapper människa jag är!

Och så skulle jag ju knyta ihop det här med rubriken....hur tänkte jag??? Jo men när större delen av arsenalen är förbrukad så skickar man in de mer marina inslagen....och det är väl det som det är dags för nu. Skicka in flottan, hitta och oskadliggör fienden. Och NU kan ni påbörja översvämmandet!

Magnetröntgen

Ronden har gått men det gav inte så mycket eftersom jag ligger på "fel" avdelning.
Men so far har man inte hittat några avvikelser i proverna. Man fortsätter leta. Boreliaprovet är inte klart än men jag blir ytterligt förvånad om det är borelia.
Magnetröntgen sker kl 11. Och jag är säker på att de hittar en hjärna så Markattan kan vara lugn.

Förmodligen blir jag kvar minst till i morgon och jag försöker utverka permis om jag måste stanna längre, ska på föreläsning i morgonkväll ju!!!

Hörs när vi hörs

På sjukhuset

Sen i går morse är jag inlagd på sjukhus för utredning. Det har tagits femtielva rör med blod och det har tagits ryggmärgsprover som jag antar just nu skickas runt i landet för analys. I dag är det tänkt att jag dels ska röntga höften och dels ska genomgå magnetröntgen i huvud och nacke. De tar väl hand om mig men mitt rum ligger mitt emot expeditionen och alltså blir det inte mycket lugn och ro. Dessutom delar jag rum med en farbror som står under särskild övervakning vilket är tur för hans snarkningar gör mig galen. Fick en sömntablett och har faktiskt sovit förhållandevis bra.

Håll nu tummarna för att den där magnetröntgen blir av och att proverna visar något ofarligt, snabbt övergående. Tack!

Ps. Jag känner mig helt avskuren från omvärlden då mobiler inte får vara påslagna på avdelningen. Fatta, inget internetz, sms bara när jag lyckas rymma och sporadisk bloggläsning! Guuu va de e synd om tvillingen!!! ;-)

Domningar

Värken i höften har gått över för den här gången.
Domningarna kvar men dessvärre nu utbredda till båda benen samt ända upp till naveln.

Nu är det fan inte roligt längre!

För 85 år sedan

I dag skulle min mamma fylla 85 år om hon fortfarande varit i livet.
Jag har ingen aning om man firar födelsedagar i himlen.

Men OM det är så att det förekommer firande i himlen så är jag säker på att det moln där min mor och far tillbringar sin evighet på förekommer det kaffe på sängen. Pappa har väl skruttat iväg på sina blå-ådriga fötter för att ordna det där. Säkerligen har han lagt nån torr mandelkubb på brickan. Födelsedagspresenten? Jo, efter lite överläggningar bestämmer de sig för en tur till himlabokhandeln, inte för att de ska köpa något, men titta kan man ju alltid göra. Väl i boklådan går de åt varsitt håll och möts till sist vid kassan, båda med travar av böcker och fulladdade av argument om varför just de här böckerna bör få följa med hem till molnet. Och eftersom det är mammas födelsedag så är pappa en gentleman och betalar kalaset. Sen åker de tillbaka och "slänger sina kroppar åt lopporna" vilket alltid gjordes en stund på eftermiddagen för en liten tupplur. Och varför bryta en god vana?
Så mycket tupplur blir det nog inte för här finns böcker att bläddra i.

Och OM det är så att man firar födelsedagar i himlen skulle jag tro att mamma är väldigt nöjd med just den här uppvaktningen. Så länge pappa finns i närheten och så länge det finns böcker att läsa så är hon nöjd. Och när hon kikar över molnkanten ser hon att det gått rätt bra för alla hennes ungar och att barnbarnen artar sig väl. Och så pratar hon lite bebisspråk en stund när hon ser att lilla barnbarnsbarnet, Alva, redan börjat gå, endast 9 månader gammal.
Sen lägger hon sig tillrätta igen, klappar pappa på kinden och säger "Så lite vi har, men så gott vi mår".

Dagen i bild

Ett kornblått slösse har förvandlats till en halvfärdig tunika. Syr färdigt den i morgon, den ska bara fållas. Resten av tyget räcker inte till ett par brallor. Möjligen till en kjol men den riskerar att bli så kort att den inte syns under tunika. Inte så stor vits alltså.

Traditionell

Det sägs att det är advent och därmed strax jul. Sån tur då att jag redan är klar med pyntandet. Och juleträdet! I samma moment liksom! Inte barrar det heller!
Smarta jag liksom!

Vinst och förlust

I posten låg det ett brev från Fiffis filmtajm med min vinst från en tävling! Ett usb-minne med ovanligt snygg design. Tack så mycket!

Dagen har inneburit en förlust, en stor förlust. En av mina systrar fick sluta sina dagar helt oväntat bara 60 år gammal. Vi var halvsystrar och jag är så tacksam över vår systerträff härom året.

Nerver

Minns ni känslan första skoldagen? Nyfikenhet, spänning och nervositet! Vem är min fröken? Hur ska jag kunna lära mig namnen på alla klasskamrater? Och tänk om jag inte kan lära mig nåt alls?
Idag vet jag vad fröken hette, Lena var det. Jag har glömt vad en del kamrater hette och jag lyckades lära mig en hel del.
Nervositeten är dock densamma. Strax iväg på läkarbesök nr två. Nu domnar fot och underben och jag lider för tillfället av alla tänkbara sjukdomar med ohyggligt snabba förlopp. Och i själva verket är det väl bara en nerv i kläm. Hoppas jag!

Fasching - överraskningarnas man!

I dag har mitt mönster kommit. Det där som jag ska använda när jag ska sy mig nått snyggt utav tyget, det där kornblå slösset som Fasching lyckades lägga vantarna på när han var i Singapore. Och eftersom kravspecen inte var mer tydlig än ett kornblått slösse måste jag säga att han lyckades över förväntan. Ja, men det är Fasching vi talar om så vi kan inte ha för stora krav på en sån här sak.

Och döm om min förvåning när jag klippt ut mönsterdelarna, lagt ut dem på tyget och finner att karln lyckats få med sig exakt så mycket tyg som går åt till en tunika och ett par byxor. Jag är för ovanlighetens skull i det närmaste stum!
Och nyfiken! Hur bar du dig åt Fasching?

Tillklippning av tyg och själva sömnaden får anstå till en annan dag. Kroppen orkar inte med mer för en dag.

Jag har fått en ny tid hos läkare för en neurologisk undersökning. Vad är det? Kan ju inte säga att det känns helt stabilt att tappa mer och mer känsel i foten och att benen börjar darra av utmattning efter en kvarts stående. Av den anledningen har mitt arbete i dag utförts hemma i sängen. (Nej, jag har inte bytt bransch!) Och det har varit väldigt skönt att inte behöva anstränga höft och ben mer än nödvändigt.

Men va i hela h-vete

Inte nog med att vänster höft värker så att jag blir galen, nu har jag känselbortfall i foten, känner mig helt kraftlös i benet och det hela är rätt märkligt.

Om en vecka ska jag på röntgen men om det är som jag tror så lär det inte visa sig på röntgen.

I morgon jobbar jag hemifrån.

Hur roligt kan man ha det?

Sitter i tvättstugan och tumlar dunjacka. Höften värker mig trött och irriterad. Trots gårdagens inköp av tempur-look and feel-alike från Ikea. Fast sov gott gjorde jag!

SJ för faaaan

I gårdagens Dagbladet, lokal tidning i Sundsvall, finns en artikel om SJ.
Det är 14-årige Viktor, funktionshindrad i rullstol, som ska åka till Uppsala för att över dagen hälsa på sin syster. På tågen fanns fram till i somras nån form av stationära lyftar för att rullstolsburna skulle kunna komma av och på tågen på ett enkelt sätt. En olycka inträffade med nån av dem och de har sen dess tagits ur bruk för utredning och nu måste manuell lyft användas.

Det blev nu ingen resa för Viktor eftersom SJ meddelade att han inte kunde kliva av i Uppsala utan skulle vara tvungen att tillsammans med sina två assistenter åka till Stockholm och därifrån ta pendeltåg till Uppsala. Det här hade tagit för lång tid så resan blev liksom inte möjlig.

I dagens tidning redogör SJ för sin syn på det här; "Manuell lyft ger för mycket administration" SJ:s presschef Dag Rosander säger "...finns det klara beskrivningar för hur proceduren ska se ut när det gäller rörelsehindrade personer på de aktuella X2000-tågen. De måste åka till tågets slutstation och kliva av där med hjälp av manuella lyftar, men sedan ska de erbjudas taxi fram till dörren dit de egentligen skulle resa. Det är alltså en tillfällig lösning tills man löst problemet med de ordinarie ramperna, som nu är tagna ut bruk. Taxin ska SJ betala."

Fast det var ju inte den lösningen som SJ:s biljettförsäljare erbjöd vid biljettbeställningen.

Och vad är nu skälet till att man inte kunde plocka av Viktor redan i Uppsala? Jo, enligt samme Rosander beror det på att tidsschemat är så tajt för tågen att MAN INTE VILL BLI FÖRSENADE!!! I nästa andetag vet inte Rosander om det tar längre tid att använda den manuella lyften istället för stationära ramper men DET BLIR MYCKET MER ADMINISTRATION.

Och vid frågan om de inte kan planera in den här typen av stopp svarar karln att "Under tiden som vi har det så här så är det här den bästa lösningen. Dels för rörelsehindrade, men också för alla andra resenärer så att de inte drabbas av förseningar"

Några frågor från mig till presschef Rosander;
1. Varför erbjöd ni inte taxiresa från början?
2. På vilket sätt skulle den här lösningen vara det bästa för rörelsehindrade?
3. Med vilken rätt uttalar du dig om vad som är bäst för alla rörelsehindrade?
4. Exakt VAD är problemet med att ni får "administrera" mer? Och exakt HUR mycket mer administration krävs för ett par gubbar att rulla ut en ramp till tåget????

Och så ett litet tips från hela mig till hela SJ; Om tåget nu skulle bli ett par minuter försenade med anledning av att en 14-åring vill hälsa på syrran några timmar så har nog hela resenärsstocken full förståelse för det. Och de där minutrarna gör nog varken till eller ifrån med tanke på alla andra minutrar tågen i regel är försenade. Det kan alltså gå på ett ut precis!

Herregud, vad är det för stollar som styr och ställer på SJ? Inte konstigt att det blev sånt kaos förra vintern för det tog väl alldeles för lång tid att administrera all den här snön va? För att inte tala om hur mycket tid man måste lägga ner på att administrera alla minusgrader! Sånt snyter man inte hur näsan utan vidare.

Födelsedag

För 23 år sedan var det äntligen dags. Då bestämde sig mellandottern för att göra sitt intåg i världen. Tidigt på morgonen vaknade jag av att jag var kissnödig, inget ovanligt för en höggravid precis. Man vaknade rätt ofta av just det skälet. Så det var till att trassla ut ben och mage ur sängen, vattensäng vilket inte var idealiskt om man ville visa sig från sin mer graciösa sida, och ta sig ut till toaletten. Efter uträttat värv, på väg tillbaka till sängen, insåg jag att det var dags att väcka upphovet till min stora mage. Det rann fostervatten rätt friskt, jag kunde tjänstgöra som vattenfall. Vattenfall är något man helst inte vill ha på heltäckningsmattan. 80-tal! Men den blivande fadern ville inte vakna. Och jag fick tag i en bricka som av någon anledning fanns i sovrummet och på den brickan fick det rinna medan jag vrålade på den där typen som behagade ligga kvar i sängen.

Till sist vaknade han och fick på sig kläder. Kvällen innan hade han ignorerat min uppmaning att tanka bilen för "det hade ju inte blivit nån bebis än så det var väl ingen risk att det skulle komma nån i natt heller"! Och naturligtvis hade vi ingen soppa, 6 mil från stan, klockan 5 på morgonen, den 20 november 1987. Det blev till att ringa handlarn så han fick komma och öppna affären bara några timmar före ordinarie öppningstid klockan 9.

Iväg kom vi, undersökningen indikerade en massa små händer och fötter så extra ultraljud beställdes, var det två eller tre därinne? Fostervattnet var grönt så jag skojade om att det bodde en ödla i vattnet. Ni som var med 1987 minns att det var då man visade serien "V" på teve. Barnmorskan uppskattade inte det skämtet. Ultraljudet visade att det faktiskt bara var en i magen, vilket vi kompenserade nästa gång det var dags för barnfödsel. Då kom det två!

Vid lunchtid var hon framme, världen finaste Tuva, efter smärre konflikter mellan mig, barnmorskan och läkaren. Till kvällen kom världens finaste storasyster och hälsade på, två år gammal och väldigt, väldigt nyfiken.

Det har gått 23 år sedan och Tuva är fortfarande och ännu mer världens finaste Tuva.

Grattis mitt hjärta!

Jag inser ju att jag skrivit om detta tidigare och här hittar ni det inlägget.

Idag? Ja inte ska jag sy något av nåt kornblått slösse i allafall då mönstret inte behagade komma igår.
Det blir Vinterstudio med André Pops och bisittaren Närbo som redan nu varnar för de ryska herrarna i årets skidtävlingar. Känn er härmed varnade!

Trevlig helg

Orkar inte ens simulera nån bloggork så jag nöjer mig med att önska er alla en trevlig helg.
På återhörande när som helst.

Mönster

I den här stan finns en tygaffär som ALDRIG kan tillhanda ett mönster. Eller så har de något emot mig för jag har trots flera försök med olika mönster inte lyckats hitta efterfrågad vara.
Och det må ju vara men den där snorkiga attityden de har och som om de absolut måste uppfostra mig, den gör mig skvatt galen.
När jag frågar om de kan hjälpa mig med ett mönster så förklarar expediten med ett fnysande att de minsann inte kan ha alla mönster hemma och så tittar hon menande på sin kollega som om jag vore stans största idiot.
Möjligen kan de beställa hem ett men då vill det nog fan till att jag krälar en stund på deras golv och ber på mina bara knän.
Den där affären är numera blockerad av mig, jag går inte dit en gång till för att bli behandlad som skit.

Så, när jag hittade en webaffär som säljer mönster blev jag mycket glad. Ännu gladare blev jag för det mail jag fick idag från affären som meddelar att de nu skickat iväg mina beställda varor och önskar mig lycka till med sömnaden.
Nästa gång nån åker till Fjärran Östern kommer jag säkerligen beställa mitt mönster ifrån den här affären!

En oledig dag

I dag var det åter dags att jobba men inte kändes det så angeläget i morse när klockan ringde. Men eftersom jag hade läkartid på förmiddagen var det helt enkelt tvunget att kliva upp och ge sig iväg till arbetet.

Och vilken läkare jag träffade! När jag ringde för att få en tid hävdade kvinnan i bokningen att det här var min läkare men i dag stod det ju klart för mig att henne har jag aldrig träffat förr. Men det var ju bra det för den här doktorn tog sig tid och ÄNTLIGEN har utredning påbörjats!
Blod skulle lämnas, sänka och snabbsänka för att utesluta inflammation. Ett rör för att kolla om det skulle kunna vara reumatism, fast det tror jag inte att det är. Och en remiss till röntgen för att se hur min höft ser ut!
Samt värktabletter i dag- och nattvariant så att jag får sova. Nice!

Ja, sen var det ju bara att åka tillbaka till jobbet men nu är jag hemma igen. Hemma i schäslongen. Funderar på om jag inte ska hasa mig ut i köket och hämta en försvarlig mängd av min hemgjorda lakritsglass. Tycker ni inte att jag skulle må bra utav det? Det tycker jag!

En ledig dag

En sån dag då man är ledig och måste hålla sig rätt lugn kan man ägna sig åt att göda glittersinnet.
Har under en tid samlat på mig gamla prismor och glaskulor och idag fick jag för mig att göra något av dem.
En gammal hederlig mobil, inte en sån man ringer med!

I min närhet

Alldeles granne med mig ligger ett dagis. Där ser man barn i olika storleksr tulta runt i snön iförda bävernylonoveraller, grova kängor, varma vantar och mössor käckt på svaj. Sätter man på sig glasögonen kan man se vem som är snorig. Fröknar blandar sig med kidsen, de leker, jagar och åker pulka i den lilla, lilla backen. Hela gården är inhängnad med högt staket och stora grindar och det händer ofta att barnen står och hänger vid staketet och tittar ut mot vägen och omgivningarna. Det händer ju rätt mycket roligt under vintern, det kommer traktorer och skottar snö, det kommer sopbilar och rätt vad det är kommer brevis med sin post. Idag körde varubilen från Milko in. Bilarna får förstås stanna utanför grinden och dra in varorna med pirra. Och rätt var det var fanns en hel klunga med ungar innanför grinden och väntade på att chauffören skulle komma ut med sin tomma kärra. Jag trodde att de var nyfikna på att se bilen svälja pirran och stänga lastluckan men jag hade nog fel. För det som hände var att farbrorn stannade och hivade ungar i luften, snurrade runt dem en stund och sen nästa och nästa.
I bakgrunden stod en liten telning med stora ögon och blygsel som en aura runt hela sig. Och ta mig tusan om den där chaffisen inte borde byta yrke för han fick tyst på skränarna och satte sig på huk framför den blyga och rätt vad det var satt hon på hans axlar och så lekte han häst en stund innan det var dags att köra varor till andra ställen.
Och här satt jag bak mitt köksfönster, med tårar i ögonen och bevittnade dagens finaste stund. Vilken tur att jag har semester just idag!

Oväntad semester

Efter en sömnlös natt, sov en timme och sen var jag vaken till halvsex, har jag tagit mig några dagars semester. Kändes inte angeläget alls att plåga sig iväg till jobbet i morse.
På onsdag blir det besök på vårdcentralen och efter det hoppas jag få sova åtminstone.

BYTES

Höft bytes mot i princip vad som helst som inte värker!
Dras med ett ständigt molande som då och då kompletteras med en ilande känsla. En sån där man kände när man råkade tugga på staniol, minns ni?

Och jag vet att det inte är dödligt, jag vet att det kommer bättre dagar, jag vet att många, många har det värre. Just nu hjälper inte den vetskapen ett dugg. Jag har så satans ont och jag är så satans trött på det att jag tror jag blir galen.
Kan man förresten bli galen på allvar av smärta? Det lär visa sig om inte det här ger med sig snart.

Varje dag innebär nya möjligheter

Nyfiken!

Varje natt får jag ett mail från susnet med info om besöken på min blogg. Jag kan alltså ganska väl se hur ni trillar in här och det är jätteroligt.

En sak förbryllar mig dock! Och jag vill så gärna veta!

VEM är det som tar sig till min sida genom att googla på ordet Herman?

Berätta nu!!!

Och nu...

Det snöar och regnar om vartannat här i Sundsvall i kväll. Så jag drar mig tillbaka med en hundraåring och hoppas att den här inte också kliver ut genom fönstret och försvinner. Jag har den som ljudbok också men när jag lyssnar på den är det jag som försvinner, in i drömmarnas land. Därför köpte jag boken också!

Utsikter

Det här kan jag titta på när jag får en stund över på jobbet! Vackert men jag blir ständigt påmind om hur långsamt tiden går på arbetsdagarna.

Lunch!

Pizzabuffe' till veckans sista lunch! Gud vad smal jag ska bli!