torsdag 9 december 2010

Plus och minus

De senaste veckornas händelserna har fått lite oväntade effekter.
En som jag observerat särskilt är att det haft en välgörande inverkan på besöksantalet. Jag har ju till och med fått en ny följare! Tack för det.

En annan är att jag tappar vikt. 4 kg! Och det är ju inte så konstigt med oro, sjukdom, trötthet. Men icke desto mindre välkommet. Ju mindre jag väger desto lättare blir det att hasa runt den här stumma kroppen.

Och andra positiva saker som hänt finns det också.
Jag ringde vårdcentralen i morse för att boka tid hos min doktor. Blev uppringd av en sköterska som fick höra kortversionen av mina sjukhusbesök, diagnosen och om mitt behov av att få träffa en läkare snabbt. Och hon var så förstående och klok och då brast det för mig. Jag grät som ett litet barn. Hon håller just nu på att fixa en tid vilket kanske inte är så lätt.

Och strax därpå ringde Telia! Som jag skulle ringa just i dag. Jag hör till dem som drabbades av Telias misstag men jag lyckades efter en hel del trasslande få till både tv och telefon. Men kan man tänka sig...den trådlösa uppkopplingen funkar inte! Så, nu försöker alltså Telia minska skadeverkningarna av det här haveriet genom att ringa runt till sina kunder, eller en del av dem i alla fall. Och jag väntar på att kundtjänst ringer upp mig för att hjälpa mig att fixa uppkopplingen. Tack för det Telia, jag tänker inte säga upp mina abonnemang.

Och så till de stora plusen!
Vilken omtanke som jag mött de här senaste två veckorna! Jag är alldeles omtumlad. Jag har fått blommor och fler är på ingång har jag fått veta. Raggsockor till kalla fötter, filmer, ljudboksfiler och det mest betydelsefulla av allt, så många hälsningar och kommentarer här på bloggen och på facebook och genom mail.
Under de där dagarna på lasaretten var jag inte så bra på att svara på alla kommentarer men jag lovar att det var så värdefullt att smyga sig ut och läsa allt fint ni skrivit.
Minns ni det här inlägget som jag skrev den första november. Så på pricken som det inlägget beskriver det jag upplever idag. Oavsett hur och var vi lär känna varandra så får vi plats i varandras liv och i glädje och sorg kan vi finnas med för att fira eller stötta. Det är så fint att jag nästan blir religiös, fast bara nästan!

Tack hörni!

5 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Jag vet. Och vi behöver det. Iallafall jag. :-)

strandskatan sa...

Vore väl konstigt om du inte fällde lite tårar. De måste ut för att "lätta på trycket" !
Och visst är väl kommunikation via datorn ett alldeles underbart sätt att finnas till för varandra när avstånden i mil är stora.
Hoppas att det löser sig med Telia-problemet.
Tänker på dig !

Gökboet sa...

Vi är många som varit oroliga för dig och som vill dig allt väl! Det är väldigt lätt att tycka om dig, men det visste du ju redan...

Alla behöver vi uppmuntran och omtanke och det tycker jag att vi bloggare är ganska bra på!
Bara att veta att nå'n gör sig "besvär" att läsa om ens vardag och dessutom generöst skriver ner ett par rader, gör i alla fall min dag lite lättare...

Nu hoppas jag att den positiva trenden med både de ena och det andra, håller i sig.

Bamsekramar!

Ännelaij sa...

Vi bryr ju oss om dig.
Just Dig med den där bloggen som är så bra skriven.
Bra skriven på många vis.
Klokt
Bra formuleringar
Intelligent
Intresseväckande
samt..inte minst..
Humoristisk, realistisk och bara
SÅ BRA!

Du och din blogg har ju allt!

Anmaja sa...

Så eländigt allt verkar på ditt sjukhus, jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa och att det då kanske inte är MS, men vad konstiga besked du får!!

Du skriver att du fått en ny följare, hur ser du det? Är det genom de små bilderna i högersidan? Jag klickade just i att jag följer dej där, men eftersom jag inte bloggar på Blogger har jag en tid följt dej genom Bloglovin, vet inte om du kan se det? Där får jag ett meddelande varje dag om de bloggar som är uppdaterade senaste dygnet. Då missar jag aldrig de bloggar jag följer, kanonbra. :-)

Håller tummarna för dej!
Anmaja