söndag 26 december 2010

Något jag glömt

I år har jag skrivit tre inlägg om tre födelsedagar. Dem kan du läsa här, här och här.

Redan i våras borde jag ha börjat den lilla serien eftersom jag ju faktiskt födde barn den 3 april för 20 år sedan. Men, bättre sent än aldrig och vi kan ju låtsas en stund att det faktiskt är april.

Den där sommaren, 1989, var varm som jag minns det. Det var ställt utom allt tvivel att jag var gravid igen men jag mådde inte alls som jag gjort när de två första hade tagit plats i min kropp. Den här gången var jag konstant hungrig och när jag inte åt mådde jag illa. Så jag åt! Konstant! Och gick på kontroll hos barnmorskan. Och skämtade och sa att det är nog tvillingar för jag mår så konstigt. Hon slog bort det hela med den samlade barnmorskekompetensen om "att tvillingar går i vartannat led så det blir dina barn som får tvillingar!" Skitsnack sa jag men trodde väl inte på allvar att det skulle bli så.
Nåväl, ultraljud skulle göras och ensam åkte jag in till Östersund. Jag kommer aldrig, så länge jag lever glömma den barnmorskan som gjorde ultraljudsundersökningen. Jag minns ännu hennes händer. Smala, mjuka med välskötta naglar. Hon körde sin utrustning över magen och berättade vad man såg på bilden. Jag minns att hon sa "och här har vi ett huvud och där är en hand. Och ser du vad det här är?" Men allvarligt talat, om man inte är van vid det där ultraljudandet så ser man ju inte något mer än olika gråa nyanser. "Men ser du inte?" sa hon och sen "Ser du inte att det är ett huvud till?" En tiondels sekund passerade och jag tog hennes hand och frågade "Är det två?"
Aldrig någonsin kommer jag glömma hennes ansikte när jag fattade att det låg två små bebisar där inne i magen. Och hon frågade om jag var glad eller ledsen vilket kanske inte var så lätt att fatta eftersom jag grät så att det skvalade. Men jag var ju så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Det här var något innan mobiltelefonerna slog igenom och blev var mans ägodel så när jag kom ut från specialistmödravården traskade jag iväg till Stortorget och med hjälp av en gammal telefonautomat ringde jag hem till mamma. Den blivande barnafadern visste jag redan att jag inte hade en chans att få tag på än. Så jag gjorde som så många blivande mammor gjort före mig, jag ringde hem till den blivande tvillingmormodern och frågade om hon satt ner och om hon höll i sig. Vilket naturligtvis gjorde henne en smula orolig. Och sen berättade jag att det skulle komma tvillingar i april nästa år.

Sen åkte jag hem och ringde till den familj där barnens far för tillfället var och snickrade. Och jag hade tur för någon svarade i telefonen och blev beordrad att hämta ner honom från taket där han höll på att byta ut takpannor. Det tog tid innan han var nere på backen och inne i köket, tillräckligt lång tid för att han skulle hinna räkna ut vad jag skulle berätta för honom. Innan jag hann ta till orda hörde jag honom säga "Det ska bli tvillingar va?"

Och det skulle det. I december 1989 var jag så stor att jag knappt kunde röra mig. Och jag var så trött på de frågor jag fick, alltid tre till antalet och alltid de samma.
1. Vill du ha kaffe?
2. Herregud vad stor du är, hur många bebisar ska du få egentligen?
3. Är det inte dags snart?

Och då ville jag ha tre små etiketter på magen där det stod;
Nej tack, jag dricker inte kaffe!
2 stycken!
Det är 4,5 månader kvar!

Ja, så blev det då april och jag var inlagd på BB eftersom mina värden inte var så bra. Man var rädd att jag drabbats av havandeskapsförgiftning (och med tanke på antalet barn jag fick totalt så kan man ju naturligtvis kalla det en sorts förgiftning). Det var ju inga roliga dagar att ligga där bland alla nyförlösta mammor men den 2 april hade man bestämt att det skulle bli en naturlig förlossning. Tvilling 1 låg i säte med rumpan först men mitt bäcken skulle visst klara en sätesförlossning. Tvilling 2 låg på tvärsen och tricket var att när ettan kommit ut skulle tvåan med handkraft vändas med huvudet neråt. Just den dagen skrev någon av kvällstidningarna om ett tvillingpar som legat precis som mina gjorde. Ettan kom ut frisk och fin men tvåan hade de inte lyckats vända och barnet fick massiva hjärnskador. Jag hade knappt läst färdigt den artikeln innan jag slängde mig på klockan och krävde full uppvaktning av barn- och förlossningsläkare. Innan de lämnade rummet hade jag övertygat dem om att här skulle bli kejsarsnitt.

Så, den 3 april var det alltså dags och innan jag gick och la mig på kvällen den 2 skulle jag operationsduscha. Men innan dess tittade jag på Spanarna på Hill Street och fick springa på toaletten rejält många gånger. Och så klev jag in i duschen...och vattnet gick! Och vad gör man då? Jo, man sätter sig på muggen igen och ringer på klockan. En sköterska kommer in och förbannar mig för att jag är så korkad att jag satt mig där. Fiska upp bebisar ur toalettstolar var inget de ville ägna sig åt. Så i säng med mig och iväg till förlossningsavdelningen.
En annan sköterska ringde till barnafadern och sa att det var på gång men eftersom det börjat snöa skulle han inte stressa. Vilket var det mest korkade man kunde säga till honom. Han satte på en kopp kaffe, gick och duschade, drack sitt kaffe i godan ro och väntade på barnvakt innan han satte sig i bilen för att åka de 6,5 milen in till lasarettet.
Till sist låg jag i en operationssal som var överbefolkad. Det var tydligen en lugn natt på sjukhuset och en tvillingförlossning en stor händelse så alla som kunde var med. Man kan konstatera att det var folkligt, festligt och fullsatt. Narkosläkaren var en lång, blond räkel med det i fotbollssammanhang så historiska namnet Gunnar Green. Jag och han slog vad om könen på mina bebisar. Han höll på en av varje och jag på två flickor.
Det sattes en ryggbedövning och jag kan meddela att det inte är någon enkel historia när man är stor som en val och varje försök att lägga sig i fosterställning framkallar en rejäl värk. Till sist lyckades man få in den där gigantiska nålen och mina ben försvann fullkomligt. Någon frågade om det var jätteviktigt att pappa var med när man tog fram barnen. I det läget inser man att nu går det inte att vänta på den där kaffesörplaren längre och svarar nej.

När jag såg honom komma in i rummet förstod jag att han redan fått besked om att han fått en son för han sken som solen själv. Och jag kan livligt föreställa mig vilken entré han gjorde bland alla dessa människor som var med och såg på när de här två krypen kom till värden. Några år senare var jag tillbaka på operationsavdelningen och en stadig kvinna frågade mig om inte jag fått tvillingar där för en tid sedan. Hon kom nämligen ihåg den över måttan stolte faderns ankomst!

Och jag förlorade vadet, vann gjorde Gunnar Green. Den första som kom var Anna och den näste var Pär. Och de där två ville liksom hänga ihop. De låg i samma lilla sänglåda och Anna kravlade efter Pär för att suga på det lilla hår den gossen lyckats odla under nio månader. Pär blev irriterad och vände huvudet åt andra hållet och vips kavade Anna efter som en liten säl, kröp över Pär och fortsatte att snutta hår.

Många historier kan berättas om de här två och alla deras påhitt men det tar vi en annan gång. Eller som Pär skulle ha sagt när han var liten, Jaaa, eller en pellegång. (För om det finns något som heter anna gång måste det ju finnas något som heter pelle gång också)

11 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

Grattis till dina tvillingar! Även om det är i april de fyller.

Anonym sa...

Tack för denna underbara lilla läsestund! Och god fortsättning kära Halva! Gläder mig att cementen börjar mjukna

Agneta i Småland

Camilla sa...

Mycket trevlig läsning!
Ha det gott.

Den hemska tvillingen sa...

Nilla; Tack, en evig källa till glädje åtminstone så länge de höll sams :-)

Agneta; Å tack, betongen är rent av vattnig och tunn nu. Himla skönt!

Camilla; Det var trevlig skrivning också, fina minnen.
En fin dag hoppas jag att du får.

Gökboet sa...

Jag äääälskar att läsa dina fina berättelser! Tack snälla du och kram på dig <3

Den hemska tvillingen sa...

Gökboet; *rodnar* Ehh...tack, vad glad jag blir!
Kram!

Anonym sa...

Gott att läsa! Och också gott och härligt att läsa att du nu inte är fullt så betongstinn som tidigare! Det där med tvillingar alltså... Jag själv skulle tydligen haft ett tvillingsyskon (heter det så?). Det "uppdagades" när jag som vuxen op bort en cysta, som var en tvillingcysta! Denna "klump" var försedd med naglar och annat och läkarna menade att jag burit på "ett syskon". Jaja, lång historia, men lite skrämmande tyckte jag då. Efter detta berättade min mamma (född på 1920-talet) att hon haft en tvillingsyster, men tyvärr var mamma den enda av de som överlevde. Numera hade de säkert räddat denna syster.
Var rädd om dig!
/Småländskan

Ännelaij sa...

Åh vad fint skrivet..igen.
Jag blir så rörd när jag läser din fina berättelse.
..igen..
*snyftochsnörvelochjagvillhamera*

Vidare så blir jag rörd..igen..(någon som är förvånad?!?..nehe)
Alltså.alltså..ALLTSÅ!!
Vad glaaaaaaaaaaaad jag blir när jag läser om att dina ben blivit bättre!!
Helt underbart!

Kram
//Kall-A

Den hemska tvillingen sa...

Småländskan; Jag är glad över betongstatusen och blir långsamt bättre. Det är gott.

Ännelaij; Nej jag är inte förvånad alls. Och ja, det är fantastiskt att känna att jag blir bättre. Så får vi se om jag blir fullt återställd och det hoppas jag på.

Anonym sa...

sådär ja. tur för dig.
/Hon den ena

Den hemska tvillingen sa...

Anonyma Hon den ena; Ja efter dylika hot vågar man ju inte annat.