Det är sent 80-tal (möjligen tidigt 90-tal) och jag är på auktion. En sån där bonnauktion men med ihopsamlat, skänkt gods. Vi befinner oss på den jämtländska landsbygden och det är folkligt, festlig, fullsatt. Byns första hemvändardagar då alla utflyttade ortsbor bjudits hem för fest i dagarna fyra.
En massa bråte såldes ju förstås men en och annan pärla uppenbarade sig. Plötsligt stod dom där, på den hemsnickrade scenen. Två stycken emmor, små, fina fåtöljer och mitt hjärta skrek efter dom. VILL HA ropade hela mitt inre. Jag bjöd, jag bjöd igen, jag bjöd över. Nerverna utanpå kroppen. Nu nådde vi kostnadsnivåer som jag inte hade råd med. Känslorna besegrade förnuftet och jag ropade, högre, högre...
Jag fick inte stolarna. Å som mitt hjärta grät. Det var en granne till mig som var mer stadd vid kassan som köpte stolarna och hon lät mig komma hem och titta. Sitta i dom och beundra och sörja. Jag skämtade med henne en gång, den fina Elisabet och sa "du kan väl låta mig ärva dem när du dör?"
Inte långt efteråt så dog faktiskt Elisabet och hela byn sörjde. Hon var bara dryga 50 och det var helt oväntat. Min fina granne som åkte och handlade åt mig när jag inte kunde ta mig iväg. Som jag ångrade mina ord om att låta mig ärva de där stolarna. Om jag vetat då vad som skulle hända hade jag förstås aldrig sagt det. Men sånt vet vi ju inte.
I helgen träffade jag Elisabets yngste son. Han berättade att hans pappa nu ska sälja huset han bor i och att barnen får ta det dom vill ha. Ingen vill ha stolarna!
Elisabets yngste son ska snart bli pappa till mitt första barnbarn. Tror ni att farmors stolar kommer att återfinnas hos mormor? Ja det återstår att se men som det skulle glädja detta hjärta.
Så kanske det varit meningen att jag inte skulle hitta någon fåtölj till sovrummet på alla loppisar jag besökt senaste tiden.
5 kommentarer:
Klart emmorna blir dina. Det blir något att slänga kläderna på...
Fint som snus.
Markattan
"Emmornas" väg till dig är ju så fin och blir något att berätta för barnbarnet småningom.
Ja livets vägar är outgrundliga minsann ...
Åååh..jag tror de är menade för dig.
Sorgligt att din granne dog.
Inte värt för ett par "emmor"
Men..nu är det som det är.
Och vad FINA de är!
Markattan; Ja håll tummarna för att jag kan slänga mina kläder på dem inom en inte alltför avlägsen tid.
Strandskatan; Ryser när jag tänker på hur de vandrat om de kommer hit. Man ska väl inte ta ut något i förskott men det är en disciplin jag är rätt bra på så håll tummarna.
Magica de Hex; Ja visst är de. Helt förvånad över vilka vändningar livet och stolar kan ta.
Ännelaij; Nu är det inte just den här stolen på kortet men den modellen är det. Ett annat tyg vill jag minnas men likafullt.
Sorgligt var det med grann-bettan men sånt är ju livet, sorg och glädje om vart annat. Och det har ju hunnit gå några år sedan dess.
Skicka en kommentar