Ja men se där ja!

Jo men, igår trodde jag att det ordnat sig...men redan i morse var jag tillbaka på ruta ett.

Så här va, jag blev omplacerad i mitten av mars på grund av omorganisation. Jag skulle ge mig in i ett helt nytt arbetsområde (nytt för mig) och jag anser mig inte vara direkt knaggligt vaggad så med lite stöd och så skulle väl det där ordna sig.
Det är tre delar jag behöver lära mig, verktygen jag ska jobba med, rollen jag ska ha samt förmånen som jag ska jobba med.

Man börjar att läsa om rollen, vad den gör, hur den gör, när den gör...
och så läser man på om förmånen, vad är syftet med den? Man traskar runt och förhör folk som kan och vet...Rätt vad det är så kommer dagen när man liksom inte kan läsa sig till mer kunskap, den där dagen då det är dags att kavla upp ärmarna och knåda runt i degen liksom. Den dagen har vi passerat med råge. Och det var nu stödet skulle finnas. Det har jag frågat efter så många gånger att till och med jag blivit trött på att höra om det.

Men det finns inget stöd! Det finns ingen kurs! Inte just nu iallafall! Och det finns ingen som hinner lära mig!

Ja men tack för det då arbetsgivarn. Jag har suttit och rullat tummarna under denna omorganisation, inte för att jag velat utan för att det faktiskt inte funnits jobb nog. Nu finns det jobb i mängd men ingen hinner lära mig. Så fint!

På det gångna halvåret har min självkänsla fått sig en rejäl törn, jag är trött, less och ledsen och inte fan blev det bättre. Möjligen blir det så men NÄR???
Tilläggas ska att jag jobbar i en statlig myndighet och min enkla fråga är; Har vi råd att ödsla skattemedel så här?

Och till den på min arbetsplats som läser det här och anser att detta är ännu ett illojalt inlägg...sitt på min stol några dagar så förstår du vad jag menar.

Det var allt för idag.