söndag 23 maj 2010

Den där kicken som jag inte förstår

Jag har aldrig fattat det här med träning, tävling och fysisk utmaning.
Varje år, första söndagen i mars sitter jag framför tvn och förundras över dessa horder av människor som på fullt allvar tänker åka 9 mil på skidor, oavsett träningsmängd och skidföre. 9 mil! Jo men jag begriper ju med förnuftet att det är en utmaning. Jag förstår vad människor säger när de pratar om att vinna över sig själv och det behov som tydligen uppstår när man varit igång och tränat ett tag.

Men känslomässigt begriper jag icke detta. Inte heller såna där äventyrliga (dumdristigheter i mina ögon) som att klättra i berg, hoppa gummisnodd eller cykla till Kina eller så. Jag kan inte begripa varför folk gör sånt.

Ok, för en promenad, till och med i rask takt men att springa en mara? Varför då?

Så, därför nöjde jag mig med att följa den här killens framfart via SMS. Och det var ju lagom spännande. Hans träningsperiod inför Göteborgsvarvet och Stockholm maraton om två veckor blir jag så där lagom imponerad av. Alltså, jag blir verkligen imponerad över att bestämma sig för att återuppta springandet, lägga upp taktiken påbörja träningen och sen genomföra loppen också. Grymt imponerad.

Men alltså inte ett dugg sugen själv. Kommer aldrig att hända kan jag meddela. Jag söker mina kickar på annat sätt. Möten med andra människor, känslan när det stämmer, när man ger och tar, den kicken tycker jag är bland det bästa som finns.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet inte jag heller, men det jag kan tycka är då att man har uppnåt sina mål. Och det kanske blir bättre än förväntat..
Ja jag skulle säga ADRENALIN kickar, det är spänningen i det hela.. Det är det jag tycker, men det är som du säger.. Man kan hitta sina kickar på annat håll också ;).. //Nina

Pillargontanten sa...

Kan inte annat än att hålla med dig, fattar heller inte....
Men man kan väl inte fatta allt heller...

Den hemska tvillingen sa...

Nina; Ja det är väl det som är det fina med oss människor, att vi är olika.

Pillargon; Nä, man kan inte begära det av någon, att man ska fatta allting, det kan man faktiskt inte :)

Eva (Mor) sa...

Men den första söndagen i mars 2003 var det jag som satt i din soffa och toksportade hela dagen,fasiken va jobbigt det var, men i mål kom jag. Vad du gjorde? Tja, slöade runt med lite möbler, kartonger och sånt.

Nemo sa...

Eftersom en del av funderingarna i den här postningen tar ansats på mitt upplägg genomförande kan det vara läge för att utveckla och föra ett filosofiskt resonemang kring mål, fysisk aktivietet, ansträngning, hälsa och välbefinnande.

Filar på en postning.. i avvaktan på den kan jag rekommendera den här bloggposten - om träning och omgivningens inpact:

http://blogg.svd.se/maratonbloggen?id=19403

Perny sa...

Jag har perioder då jag tänker som du men när jag kommit i form och gått igenom ett gäng powerwalkar så råkar jag ibland springa och när jag sprungit ett tag kan jag tänka att: va fasen, kanske ett vårrus eller ett blodomlopp skulle sitta fint nu bara för att få en medalj också och sen blir det stiltje igen.

Så jag förstår både dig och dom galnigar som gört

Den hemska tvillingen sa...

Eva (Mor); Mmm eller hur, visst var det precis så! Så vitt jag minns hade jag fullt upp med att både bära kartonger och se till att Lars inte somnade i nåt hörn.

Nemo; Väntar med spänning på dina tankar.

Perny; Finemang, att det är någon som förstår mig ;)Inte många som gör det!