lördag 5 juni 2010

Det här med respekt del 3

Jag har under den senaste veckan lyssnat på en del av den rapportering som P1´s program Kaliber gjort om Ungdomshemmen. Efter vad jag förstått är de ungdomar som "vårdas" där mellan 12 och 20 år, de har ofta en trasslig hemsituation eller nån bokstavsdiagnos. Eller så ägnar de sig åt någon verksamhet som klassas som farlig för dem själva, till exempel kriminalitet eller drogmissbruk.

Den här verksamheten styrs naturligtvis av lagar och regler bestämda av någon översynsorganisation. Sen har varje hem egna regler. Dessa regler går inte sällan stick i stäv med de lagar som reglerar verksamheten. Ett exempel är att den unga inte får avskiljas (sättas i isolering) mer än 24 timmar. Trots detta har en flicka hållits isolerad från det att hon var 14 år tills hon var 20!!! Om jag har lärt mig räkna rätt handlar det om 6 år och det är något mer än 24 timmar.

De här ungarna har förmodligen haft ett litet helvete av olika orsaker, de här ungarna har förmodligen lärt sig provocerandets konst till fulländning. Det ligger ju i sakens natur att vara provokativ i tonåren, jag var själv rätt ifrågasättande (har inte gått över än) och provocerande för att testa gränser och tålamod. Det är ett naturligt sätt att bli vuxen. Bemöts man med tålamod och kärlek i alla dessa provokationer, kärleksfullt och bestämt, så är det av godo. Ilska och kränkningar istället lär oss ett helt annat beteende. Lite enkelt amatörpsykologiskt så här på lördagsmorgonen.

Så, det skulle vara oerhört intressant att få höra personal på de granskade ungdomshemmen motivera de upprepade kränkningar som pågår. Det skulle vara väldigt intressant att få höra dem försvara de mycket märkliga regler som sätts upp på hemmen. Det skulle intressera mig alldeles enormt att få höra dem förklara att ungar börjar röka bara för att få komma utanför huset en gång i timmen.

Det skulle vara väldigt fint om de som ansvarar för den här verksamheten och enskild personal får ta ansvar för sitt beteende gentemot ungarna. Det borde väl lära även dem att man måste ta konsekvenserna för sina gärningar. Eller är det så att vi som vuxna får bete oss som svin mot barn medan barn ska visa respekt och ett gott uppförande bara för att vi säger det?

Ja men återgå till exemplet med flickan som var isolerad i 6 år. Så illa kan ju ingen räkna att man kan inbilla sig att 6 år är lika med 24 timmar. Nån jävla förklaring måste ju finnas för att man ansett att behovet funnits att hålla henne inlåst så länge. VAD är den förklaringen? Hur har man resonerat?

Är det inte så här att egentligen är man inte ett enda dugg intresserad av att de här barnen och ungdomarna ska lära sig självrespekt, impulskontroll, kärlek, tillit och att bli "bra samhällsmedborgare"? Är det inte så att man mest är intresserad av att varje enskild dag ska vara lugn och behaglig på jobbet och att man därför låser in de där jobbiga kidsen som inte kan uppföra sig? Är det inte så egentligen?

Om jag nu söker mig till den här typen av verksamhet så borde jag vara väldigt intresserad av att hjälpa ungdomarna att hitta sig själv och sin mening med livet istället för att gå till jobbet, ta en fika med jobbarkompisarna, se till att ungarna stör så lite som möjligt och sen plocka ut lönen i slutet av månaden.

Det här ämnet gör mig fullständigt vansinnig, jag begriper inte hur man kan bete sig så här och sen gå hem och sova gott om natten.

Länkar till programmen finns här och här! Man kan lyssna på programmen eller läsa texterna. Där finns också en mängd andra länkar med fördjupningsmaterial.

Vill du göra en god gärning för barn som har det svårt? Nja, inget så drastiskt som att storma ungdomshemmen och släppa ut barnen...men en liten, enkel sak som kostar dig 35 spänn och kan bidra till att barn vars föräldrar är i aktivt beroende får det lite bättre. Använd då den här länken, heja på Nemo när han springer Stockholm Maraton och ge samtidigt 20 spänn till Ersta diakoni.
Gör det om du har möjlighet...och läser du det här efter loppet så kan du sätta in pengar direkt till Ersta diakoni genom PG 90 00 54-8.

4 kommentarer:

Markattan sa...

Ja fy tusan för dumhet och lathet.

Heja Hemska tvillingen och heja Nemo också. Hoppas att många sätter in pengar.

Markattan

Anonym sa...

Det du skriver, tänker och tycker är helt fantastiskt. Men jag vet, tyvärr, att de som jobbar inom "verksamheten" sällan vågar eller tycker sig kunna berätta hur verkligheten är där. För att inte tala om de som bestämmer, de är ännu fegare, de har ju en helt annat sits än de som jobbar på plats. Ref. till Ebbas blogg, det hon skriver om att vara råärlig. Ja, det har jag varit många gånger, fått stå för min ärlighet, mitt tyckande, försvarat mig och mina åsikter. Tufft för det mesta, men ändå, till slut.. jag har fått rätt!! Det har tagit tid, det har gjort ont, det har tagit en massa energi, det har gjort att jag blivit "omöjlig" hos vissa, men det är det värt! Som en helt underbar f.d. chef sa till mig en gång "oavsett, så kommer alltid sanningen ifatt oss, det kan ta tid, det kan gå fort, men sanningen kommer alltid ifatt oss".
/tycker och tänker jag från Småland

Den hemska tvillingen sa...

Markattan; Ja hejja hejja.

Anonym från Småland; Hej! Fast jag vet inte jag....tror du verkligen att det handlar om att inte våga? För jag tror nämligen att det är så att det är personalen som gör de här grejerna, förmodligen sanktionerade av chefer och andra ansvariga. Jag tror nämligen att de helst vill ha det lugnt och låta de här ungarna sköta sig själva och om de inte kan det så straffas de.

Men jag vet precis vad du pratar om när det gäller att vara den som säger sanningen, man blir inte populär bland alla då inte. Fast måste man så måste man. Ibland måste man verkligen och då får man leva med det och ett rent samvete!

Nemo sa...

Stort tack för din flaggning om utsatta barn!

/Nemo