Hur det gick

Mötet idag...det gick bra!
Utvecklingschefen reste hit för att träffa mamma, son och rektor. Eleven, hädanefter kallad A, föredrog att inte vara med och det tror jag var bra.
Tidigare möten har rektorn inte sett några lösningar mer än att A vistas i nån annan skolform resten av läsåret för att komma tillrätta med sina problem. Vad skolan ska rustas med för kompetens under tiden har inte varit lika klart och tydligt.
Dagens möte var inriktat på lösningar, på kort och lång sikt. Och dessutom med A´s bästa för ögonen. Och som grädde på moset för att skolan ska kunna bädda för att A och andra ska kunna fungera i skolmiljön.
Den här kvinnan, utvecklingschefen, hade utan tvivel mycket kunskap om barn med olika funktionshinder av den här typen som A dras med.

Nu får vi vänta på att alla bitar faller på plats och att allt faller väl ut.

Och som avslutning vill jag berätta lite om rektorn. Det är väldigt lätt att få intrycket av honom (och andra i skolvärlden) som onda, korkade människor. Så enkelt är det förstås inte. Den här killen har ett stort hjärta, vill väl men har inte kunskap, resuser, förmåga att lösa den här typen av problem. Hur gärna han än vill så kan han inte. Och när man inte kan och vet om att man inte kan så blir man rädd. Rädd för att göra fel, rädd för att misslyckas, rädd för att man ska avslöjas. Och den där rädslan är förödande för tankeförmåga och viljan att agera. Alltså händer mycket lite och ofta helt fel saker.
Idag fick han hjälp att se lösningar och det släppte honom fri på något sätt och ännu mer av hans hjärta dök upp.
Och jag är förvissad om att hans chef, utvecklingschefen, kommer att hålla ögonen på honom och ha stor kontroll på att alla inblandade sköter sina åtaganden.

Jag önskar att jag får se, inte bara A utan också rektorn, växa och utvecklas i sina uppgifter och som människor. För dom är värda det!