onsdag 20 januari 2010

Livets perpektiv

Sen i måndag har mina tankar i princip till 100 % funnits i krokarna runt Täby och den olycka som inträffades tidigit på morgonen. När Faschings fina pojke, Linus dog.
Och jag har legat här i min säng i natt och funderat på hur det kommer sig att 200 000 döda i Haiti berör mig mindre än en 14-åring i Täby. Och självklart är det så att jag inte har någon som helst personlig kontakt med dessa stackare som gräver fram sina döda i ruinerna i Port au Prince men jag känner åtminstone till familjen som förlorat sin son. Jag kan på något vis omfatta den tragiska olyckan men inte jordbävningen.

Dock är det inte jag som drabbats den här gången, tack och lov. Det är inte min son som är borta för att aldrig mer komma hem igen så varför påverkar det mig så starkt som nu? Kanske för att jag själv har det rätt jobbigt och är skör. Det gör mig förmodligen mer mottaglig. Mitt eget problem är inte av den arten att man helst vill lägga sig ner och död så som jag föreställer mig att saknaden efter ett älskat barn kan kännas. Det är mer av arten..."MEN vad i hela friden är det som händer nu och varför händer det mig???? Det löste ju sig för alla andra....Hmmm finns det något annat bakom detta???"

Och det är väl det här med perspektiv som påverkar sånt här...I regel måste det hända något fruktansvärt för att man ska få perspektiv på sina egna bekymmer. Jag säger inte att bekymren blir mindre verkliga eller mindre värda att ta på allvar. Jag säger bara att när ens eget känns skit vill livet rätt gärna påminna en om att det finns andra som har det värre. Och det är ju bra även om det innebär att någon annan lider ännu mer.

Jag vill avsluta med att tacka dig Fasching för ditt inlägg i dag, i natt...där du berättar hur den där måndagen var. Nu vet jag och behöver inte fundera på det. Jag kan inte säga hur ledsen det gör mig att er son och bror är borta.

10 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Jag delar dina åsikter helt och hållet. Och håller tummarna för att saker och ting fixar sej för dej. Kramen!

Fiffi sa...

Vi kan kramas lite här också om du vill.

Pillargontanten sa...

Åh, va fint du skrivit :O)
Kram från Värmskog!

Den hemska tvillingen sa...

Osloskånskan; Det ordnar sig, men inte på det viset jag önskar och just nu är det inte roligt alls. Men det ordnar sig.

Fiffi; Ja tack.

Pillargontanten; Tack och kram.

Ebba G sa...

Om man kan finnas för människor som är nära, finns det alltid människor som finns för varandra...
Kram!

Den hemska tvillingen sa...

Ebba G; Och man kan finnas nära, det kan man även om man är på distans. Visst är det fint.
Kram till dig.

Ännelaij sa...

Mycket fint skrivet.
Det är så svårt att förstå detta som hänt i Haiti för att det är så stort, så långt borta och ingen som man "känner" har skrivit något som berör.
Helt enkelt så är det ohanterbart.

Att någon som fasching förlorar en son kan man mer förstå och sörja med för att det är nära.
Och mer greppbart..om än oerhört svårt.

Usch, vilket trauma på så många olika vis.
Kram

Fasching sa...

Tack för blommorna, snälla tvilling.

Den hemska tvillingen sa...

Fasching; Från hjärtat!

Den hemska tvillingen sa...

Ännelaij; Jo det är nog så, vi måste distansera oss för att inte förgås när det händer sånt. Skulle tro att det är extra jobbigt för dig som nyss förlorat. Stor kram till dig.