En ny del av mig

I februari ska det komma en liten flicka till familjen. En liten, liten en som visst ska heta Alva. Jag ska bli mormor sägs det. Från början var det inte ens möjligt att omfatta den tanken. Inte för att den blivande mamman är för ung eller för singel eller för något alls. Hon är i perfekt ålder för att få en bebis och hon har världens finaste man. Men det gick så fort, eller det gjorde det väl egentligen inte alls. De här två, min dotter och hennes kille har flirtat genom många år men det var först tidigt i våras som det blev på riktigt. Och vips pips innan någon visste hur det gick till så skulle det komma ett litet barn också. (Jo vi vet alla i min familj hur barn blir till...)

Och nu är det snart dags, 40 dagar kvar, fast det där brukar ju sällan stämma, det kan vara 30 dagar eller 45, det får vi se. Och nu omfattar jag tanken och den lilla vännen som ska komma och jag gläds och är så nyfiken på vem hon är, mer än mitt barnbarn. Det går liksom inte att ta annat i livet på så stort allvar nu när jag känt hur den här tösabiten sparkar. Min egen flicka har ont och kommer att ha ännu mer ont innan bebisen är här och det överskuggar det mesta egentligen.

Tänk va, att en del av mina gener kommer att finnas i den där skruttan. Att små delar av mina föräldrar och deras föräldrar kommer att finnas i en alldeles ny människa med hela livet framför sig. Och när jag nu tänker på det en stund så förstår jag plötsligt att vi alla finns i alla tider, till och med de som en gång vandrat på denna jord och de som en gång ska komma. Vi har alla gener från det förgångna som ska fortsätta att finnas i kommande generationer. Är inte det alldeles fantastiskt att tänka på? Särskilt när man sen betänker att vi ändå är unika, var och en av oss. Våra alldeles egna mirakel men ihopkopplade med så många före oss och så många efter oss.

Men sen kommer nuet tillbaka och nu förstår jag så innerligt väl hur min mor kände sig varje gång hon skulle bli mormor. Att föda barn är ett hårt jobb som gör ont, men att föda barnbarn, det är minsann inget man gör på en kafferast.

Titta på nyblivna föräldrar, eller titta på föräldrar med små barn, se hur det där barnet sitter i famnen och se hur varenda mamma och varenda pappa kör ner näsan i håret på barnet. Jag är alldeles övertygad om att vi gör så för att lukta in flocken. Ett tidigt sätt att vara säker på att barnet är mitt. Driften att lukta på ett barns hår finns varje gång det sitter ett barn i mitt knä men det är bara mina egna som luktar rätt, luktar min familj, luktar mig. Det blir spännande att se om det gäller även för barnbarn.