lördag 2 april 2011

Thailand del 1 - Resorna

Så hade då dagen för avresa kommit och vi blev hämtade av snäll kollega, tack Hr J, för transport till centralen Sundsvall. Nedan ser ni två förväntansfulla turister i reseoutfitten!


Nä, vi åkte inte som likisar, vi hade faktiskt olika färg på fleecetröjorna, bara så att ni vet!

Tågresan ner till Arlanda förlöpte utan missöden och förseningar. Den stora frukost som SJ försåg oss med avåts med god aptit i förstaklassvagnen. Ni minns ju att våra biljetter uppgraderades kostnadsfritt eftersom hemresetåget ställdes in och annan avgång måste bokas in. Mer om det senare.

Sen återstod bara att checka in bagaget och oss själva samt att äntra planet ihop med knappa 400 andra förväntansfulla människor för nonstopresa till Krabi. Och de där med långflygningar i charterplan är ju ingen höjdare precis. Benutrymmet lämnar en del övrigt att önska om man säger så. Men den är gången var ingen Brusige Berra med. Han var med på vår flygning till Brasilien för 6 år sedan och utmärkte sig på ett tidigt stadium genom att ranta fram och åter i kabinen med Forexkuvertet i högsta hugg. Där hade han en försvarlig mängd sedlar som förmodligen brände hål i den gula plasten för pengarna skulle omsättas i sprit i en omfattning som dess bättre fick karln att somna rätt tidigt. Men inte innan han hade hunnit med att klappa samtliga flygvärdinnor i rumpan samtidigt som han nogsamt såg till att hans resesällskap såg hur rolig han var just i de stunderna. Två veckor senare, när det var dags att åka hem igen anlände en synnerligen utfestad, kakiklädd man och han sov sig igenom hela resan hem. Man kan anta att pengarna var uppsupna och levern vägrade ta emot mer alkohol.
Men alltså ingen brusig Berra den här gången. Däremot en försvarlig mängd barnfamiljer, en hel hoper 60plusare och så vi som reste i par.

11 timmar senare landade vi i ett mulet men varmt Krabi och passerade passkontroll där nitiska kontrollanter stämplade pass och tittade allvarligt på oss. En beskäftig reseguide tog emot oss och poängterade vikten av att dricka mycket flaskvatten samt spottade ideligen på Närbo där han satt och inte kunde annat. Sen kördes vi i minibussar mot våra destinationer. Två färjeturer var av nöden för att komma till Koh Lanta.



Och så var vi då framme! Rummet var fint och erbjöd "direktkontakt" mellan rum och badrum!


Inte illa pinkat va?

Utsikten från balkongen var också helt ok där blickpunkter var hotellets massagepaviljong samt Andamanska sjön, eller i varje fall en del av den.


Här puttrade båtar av alla möjliga typer förbi. Mest vanliga var de så typiska longtailbåtarna som de lokala fiskarna använde för sitt fiske.

Man kan inte åka till Thailand utan att åka tuc-tuc. Några dagar beslöt vi oss för att besöka någon annan strand än den som fanns utanför vårt hotell på norra sidan av Koh Lanta. Valet föll på Long beach och den här trevliga pojken kördes oss ut på en skakig farkost.


Ville man åka någonstans med taxi eller tuc-tuc behövde man inte gå långt. Chaufförer fanns i drivor och alla erbjöd sina tjänster på ett vänligt sätt. Om man tackade nej med ett leende var det bra med det. Inga sura miner.

Och så skulle vi då åka till Phi phi-öarna eftersom det anses vara ett måste när man ändå är i trakterna. Vi är inte mycket för gemensamhetsutflykter och får rysningar av såna där tillrättalagda turer så de skippade vi rakt av. De flesta inbegrep snorkling, apmatning eller elefantridning och det är aktiviteter som står väldigt långt ner på både Närbos och min lista över saker vi vill göra innan vi dör. Faktum är att de inte ens finns med på den listan. Så vi köpte helt sonika biljetter till en alldeles vanlig passagerarbåt till Phi phi och blev körda av Adam till hamnen. Adam visade sig vara en sån där språkbegåvning som aldrig satt sin fot i Sverige men pratade fullkomligt felfri svenska. Och han flinade gott när han fick klart för sig att jag heter Eva. (Adam och Eva vet ni, de där första människorna som Gud skapade. När vi gifter oss ska våra barn heta Kain och Abel alternativt Karin och Adél.) Det regnade rätt friskt och blåste en hel del men båten gick iväg trots allt.


Så här såg den ut!

Men som jag skrev här så blev det inget Phi phi-besök för vår del. I resväg var den här båtturen det värsta jag varit med om. Vågorna var höga, 4-5 meter som värst och båten gungade nåt vansinnigt. I den första rejäla vågrörelsen slog båten ner så hårt i vattnet att jag trodde att den skulle brytas i två delar. Folk skrek av rädsla och snart nog började sjösjukan drabba många av oss. Någon var och pratade med besättningen för att höra om de inte skulle vända tillbaka men det här var ingenting sa de. De hade varit ute i värre väder än så. Men till slut fick de lov att ge sig. Vi vet inte om det berodde på att de inte kunde gå in i hamnen eller om de helt enkelt inte såg vart de skulle men hemåt styrdes kosan i alla fall. Och vid det laget hade de flesta av oss lämnat tillbaka frukosten i små påsar och det luktade inte rosor någonstans alls. Fy fan vad vidrigt det var.

För att trösta oss en smula i detta regn- och stormkaos gick vi till ett café sen vi sovit en stund. Där hade de korrekt stavade kanelbullar samt något som kallades Vanilla bule. Närbo tog en kanelbulle, stor som ett rejält vagnshjul och jag en blekfet vaniljbulle. Det skulle vi inte gjort! Några timmar senare hade Närbos mage protesterat såpass att han hade klippkort på muggen. Dan därpå var det jag som sprang frekvent på toa men som magsjuka betraktat var det inte så farligt.

Och det visade sig alltså att våra två turer till Long beach var de enda resorna vi kunde göra för sen fortsatte busvädret, vilket jag skriver mer om i ett annat inlägg.

De roligaste "resorna" vi gjorde skedde faktiskt i havet alldeles utanför vårt hotell. Första veckan var det inte bara fullmåne utan också det som kvällspressen kallade "supermåne". Månen stod som närmast jorden vilket sker vart 18 eller 19 år. Och möjligen påverkade detta tidvattnet extra mycket för när det var ebb var det väldigt långgrunt. När det var högvatten gick det ända upp till muren som skilde havet från våra solstolar. Nåväl, när tidvattnet kom in vid halvelva på förmiddagen bildades också en rätt stark ström från sidan så att strömmen gick på tvärs med tidvattenvågorna. La man sig och simmade mot strömmen fick man bra träning men kom absolut inte en meter framåt, snarare åkte man bakåt en bit. Det där utnyttjade Närbo och jag genom att gå emot strömmen en bra bit sen la vi oss helt sonika på rygg i vattnet och färdades tillbaka till utgångspositionen med bra fart. Som att åka vågrät rutschkana. HImla skoj!

Och sen var det faktiskt dags att åka hem! Avresedagen klev vi upp klockan 3 på natten och fann att det var absolut kav lugnt vilket inte varit fallet de senaste tre dagarna! Det var knappt att man hörde vågkluck och det konstanta prasslande från palmerna var obefintligt. Typiskt va? Ja det var inget att göra åt den saken. Det var bara att ta sitt pick och pack och gå ner till receptionen där var och en fick ett "frukostpaket" bestående av "juice" sötare än rent socker, kall prinskorv, grönkokta ägg samt en ost- och skinkmacka. Kaffe fanns, behändigt bryggt av hotellets allt-i-allo, Mr Chang. Alltså, vi har ingen aning om vad han heter så vi döpte honom snabbt till Mr Chang efter det öl vi flitigt drack på rekommendation av den här mannen. Billigare än Singha och betydligt godare. Låt oss återkomma till denna faschinerande man i senare inlägg. Ja, alltså Mr Chang inte Fasching.
Tillbaka till Krabi och som tur var vägdes Närbos och min väska tillsammans. Min vägde en bra bit över de tillåtna 20 kg är jag rädd. På väg hem mellanlandade vi i Sharjha i Förenade Arabemiraten.


Landningen var förknippade med problem. Kapten hade påbörjat densamma men plötsligt märkte vi att han gav full gas igen och sen meddelade han att han varit tvungen att avbryta eftersom det stod ett plan på landningsbanan. Så vi fick cirkla omkring uppe i luften en stund och hann kika på stan som låg mitt ute i öknen såg det ut som. Jisses vad sandkakor de kan göra i det landet!

Och här inträffade det alldeles fantastiska att jag fick glädjen att röka en cigg ihop med en fullkomligt äkta arabisk shejk! Och som jag förbannar att jag inte hade kameran med mig. Tänk om jag vågat be om att få ta en bild! Ni skulle sett klockan, för att inte tala om manchettknapparna! Bling-bling är inte ordet, det var diamanter i en mängd som skulle innebära ett liv av ekonomiskt oberoende om man fick lägga vantarna på dem!

Eftersom jag inte fick något erbjudande om att få ingå i hans harem som 6 hustru så beslutade jag mig för att fimpa och följa med Närbo hem istället. Inte är han shejk, inte har han några diamanter men han gungar roligt när han kommer i självsväng, en egenskap jag värdesätter högre än pengar.

Vi flög över Iran och Turkiet och fick plötsligt se något högst välbekant.



En förberedelse inför vad som väntade på svensk mark.

På Arlanda fick vi sen vänta i 6 timmar innan vi kunde slänga oss på tåget hem till Sundsvall. När det då var dags att kliva ombord på tåget såg jag redan när vår vagn rullade in att den var full av människor som stod och hängde i korridoren. Alkoholångorna som slog emot mig när jag öppnade dörren var inte av denna värld och jag misstänkte att den där efterlängtade sömnen skulle det bli si och så med. Jag har åkt tåg till Åre (som var destinationen för det här ekipaget) förr och vet att det blir ganska sent och högljutt. Och inte kunde vi komma in i vår kupé heller för dörren var låst! Vi skulle ju få egen kupé enligt överenskommelse när de där biljetterna måste bokas om. Läs mer här om den saken. En kille kom fram till oss och frågade om vi skulle in i den där kupén och tyckte att det var konstigt eftersom den redan var full av folk! Och här började min hjärna att processa lite information och det slog mig att det var fel datum på biljetten.

Snabb koll visade att jag hade rätt! Och inte fan hjälper det att man får egen kupé när den var tillgänglig ett dygn tidigare. Hur trött jag än var vid det här laget fattade jag ju hur felet uppstått. Det ursprungliga tåget vi skulle åka med gick ju mycket riktigt den 31 mars eftersom det var det datumet vi skulle komma hem. Och när just det tåget blev inställt fick det bli nattåg istället. Att tåget skulle gå strax efter tolvslaget var ett förbiseende från biljettbokaren i kundtjänsten, han bokade ju på "rätt" datum.

Så, där stod vi alltså och såg framför oss hur natten skulle få tillbringas stående i nån korridor istället. Vi sökte så upp konduktören och förklarade vad som inträffat. Jag passade också på att förklara att vi varit i farten i 26 timmar vid det här laget och var lagom möra. Med bister min förklarade han att han skulle se vad han kunde göra och trodde kanske att han hade några platser kvar. Vi fick följa med och så stannade han och kontrollerade listorna en gång till och låste därefter upp dörren till det här krypinnet!



En förstaklasskupé med egen toalett och dusch! Snacka om flyt. I rätt tid, rätt trötta, anlände vi Sundsvall där en taxichaffis som inte kommit i målbrottet tog emot. Han körde oss hem och sen försökte vi förgäves sova en stund. Det tog några timmar innan vi kommit till ro.

Så, det får räcka för i dag. Nästa inlägg kan handla om människor vi mött!

8 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Jag är stum! Vilken tur! (på norsk alltså) Gläder mig till nästa inlägg!

Markattan sa...

Låter som ett maraton, trevligt men med vissa uppförsbackar och långt.

Markattan

nillas liv på pinnen sa...

Wow, jag hoppas ni hunnit återhämta er nu. Jag undrar om jag någonsin igen kommer ha energi nog att resa så där långt.

Gökboet sa...

Men mamamia.... Du är ju helt otrolig. Vilken vansinnigt intressant och rolig läsning! Det känns nästan som om jag har varit i Thailand själv. Fan va kul! TACK!

I♥U

Ännelaij sa...

Åh, vad GLAD jag blev av ditt blogginlägg!
Helt underbar läsning.
:)
Känns som om man var med på resan där.

Ang. inlägget ovanför så..ja vart tog solen vägen??
hmm..
Här hos mig är det snöfritt, både ute och inne ifall du nu undrar.

Ciao bella!
(Aaa, de e så de moderna bloggarna skriver och vi är ju moderna ju..)

//Ännelaij

Den hemska tvillingen sa...

Oslo; Ja, det kommer mer inom kort!

Markattan; Inget emot det maraton jag just genomlidit genom att ta mig fram och tillbaka till stugan. Fy fan säger jag bara. Nu ska jag köpa snöskor!

Nilla; Nja, en del återhämtning återstår men det blir bättre och bättre för var dag som går. Nästa gång jag åker så långt får det nog bli med reguljärt flyg.

Gökis; Å vilka snälla ord. Gillar dig också vet du :-)

Ännelaij; Du är så modern att jag knappt hänger med ;-)
Och inte heller jag har snö inomhus...men som sagt, ute är det väl 1 meter djup, mjuk jävla snö. Snöskor ska införskaffas snarast.

boende koh lanta sa...

Fantastiskt skrivet! Bodde ni på på den stranden som ligger vid Saladan? Kul iaf nu är Solen tillbaka här nere också.

Den hemska tvillingen sa...

boende koh lanta; Tack för din kommentar. Ja vi bodde på Lanta All Season, allra längst norrut.
Solen är tillbaka där ja...har jag konstaterat. Här är den inte! Det regnar, 7 grader varmt och snö i massor.
Bor du på Koh Lanta på heltid?