måndag 11 april 2011

Thailand del 2 - Människor vi mött

Närbo och jag har en liten gemensam vana när vi är ute och rör på oss. Jag är säker på att de allra flesta håller på så där men det ser kanske inte så vackert ut i skrift.
Vi spanar in folk runt om oss och sen är vi snabbt igång med att tillskriva dessa personer namn och egenskaper och en del ger vi till och med ett helt nytt liv.

Ta till exempel Disponent Johansson, en man med rejäl rondör (själv kallar han det pondus) som reste med Fru Johansson till Koh Lanta i mitten av april. Disponent Johansson är en semilyckad bilhandlare som gett sig själv titeln disponent. Det låter ju lite bättre än bilhandlar eller hur?
Disponent Johanssons far var en pionjär och ”reste på Grand Canaria” redan på 60-talet. Disponent Johanssons far var också han en man med rondör men även behäftad med ett elakt humör och gav sin son en och annan ”orre” under uppväxttiden. Idag skulle Disp. Johansson påstå att det endast gjort honom gott men då, när hurringarna ven i luften ville han helst slå ihjäl gubbfan.
Mina fördomar mot den här mannen stärktes när han under första frukosten satte sig mitt i publikum och rökte! Men, redan dagen därpå hade han insett att det nog var en smula övermaga till och med för en man med hans status att så lite bry sig om sina medfrukostanter så då höll han sig tills han kommit ut på gräsmattan med sin kaffekopp. Och sen visade det sig naturligtvis att han var en rätt trevlig prick med en fru som han uppenbarligen älskade högt och rent. Förmodligen var han alls ingen bilhandlare men vad han försörjer sig på framgick aldrig.

Och så hade vi förstås Herr och fru Storch med oss. Att de fick heta så beror på att mannen i familjen redan på Arlanda vadade omkring i kortbyxor, urtvättad t-shirt, ryggsäck, kardborresandaler samt ett par tubsockor av obestämd färg och med tveksam resår. Med händerna på ryggen vankade han runt i avgångshallen för att läsa all information som gick att uppbåda på väggarna alltmedan han med hög röst förkunnade sin nyvunna kunskap till sin tystlåtna fru med andra sidan hallen. Dessa två hade vi inget alls att göra med under resten av resan mer än att vi bodde på samma hotell. Och så fort vi hade landat hade han slutat med vadargångstilen och rörde sig som en helt normal människa. Och aldrig hörde vi paret fråga om det fanns svenskt kaffe på hotellet. Kaffe fanns och det var mycket godare än kaffet hemma.

Mr Chang var en annan trevlig bekantskap. Mr Chang hette förmodligen något helt annat som vi aldrig skulle kunna lära oss att vare sig uttala eller stava till. Han både jobbade och bodde på det hotell där vi bodde. Tidigt på morgonen kunde man se honom traska iväg på baksidan av hotellet och strax därpå återvända han med en tvättpåse i handen. Senare återfanns han i hotellfrukostlokalen där han gjorde sig nyttig på allehanda sätt. Ett ständigt leende blottade hans vita tänder och på knagglig engelska förklarade han att nytt kaffe var på väg. När hans tjänster inte längre behövdes i restaurangen gav han sig bort till poolbaren där han lastade upp badhanddukar, tömde askkoppar, sålde vatten och andra, starkare drycker. Ständigt uppmärksam på gästernas behov och belägenhet lånade han ut paraply vid regn om någon glömt sitt eget på rummet eller gick han runt solstolarna och plockade tomma glas och flaskor. När det regnade varnade han oss för att bada eftersom vi kunde bli brända av jellyfish. Mr Chang var kort sagt en hjälpsam, tystlåten och ytterligt artig man som såg sitt uppdrag att utplåna sig själv om det var det vi gäster önskade.
Och saluten han gav när det var dags för oss att avsluta vår semester och åka hem lämnar inget alls i övrigt att önska. Hela personalstyrkan var uppe och gnuggade sömnen ur ögonen redan vi tre-tiden på natten för att vi alla skulle komma iväg till flyget. Frukostpåsar fanns packade och Mr Chang själv hade kokat kaffe. För att återgälda all hans vänlighet och hjälp sökte jag upp honom för att överräcka en liten summa av drickstyp och han log och tackade som om jag gett honom ett par hundra tusen….så var det naturligtvis inte.
Nåväl, Närbo och jag avnjöt vårt kaffe i princip ensamma i restaurangen och Mr Chang vimsade omkring och gjorde något, oklart vad. Plötsligt brakade det dock till borta vid kaffebordet och braket följdes utav ännu ett brak, denna gång rejält högljutt. Det var en volym som utan vidare skvallrade om vad Mr Chang höll på med. Han släppte helt enkelt ett par rejäla morgonfisar, såna där legat till sig under natten och som hävdar sin rätt att få komma ut i friskluft en liten stund efter att kroppen rest sig upp. Och som han släppte dem!

För övrigt kan meddelas att jag idag varit på Neurologen för återbesök och sista kontroll. Vi bestämde att inga fler besök behövs och det är ju bra. Men, erfarenheterna från Neurologen är de mest positiva med hela den här sjukdomsresan. Ja bortsett från att jag är i det närmaste helt återställd. Och jag konstaterar att även om det är jobbigt att vara sjuk och drabbas så som jag gjorde så är det en nyttig erfarenhet. Och eftersom min läkare avslöjade att han fortfarande läser min blogg så vill jag passa på att tacka för gott omhändertagande, många goda skratt. Jag har verkligen känt mig väl mottagen. Tack för det! Jag hoppas att vi aldrig mer får anledning att träffas med anledning av ditt jobb utan i så fall i andra sammanhang. Du vet, när jag har kommit ut i terrängen tillräckligt mycket för att ta steg tre i min träningsraket. Då kanske vi kan ge varandra en match :-)

8 kommentarer:

Gökboet sa...

Det där med span och tillskriva personer namn och egenskaper har jag/vi nog också gjort, men inte på långa vägar så otroligt ingående och vansinnigt roligt!

När ska du ge ut nå'n bok då människa? Det skulle du klara med MVG!

KRAM och tack för väldigt rolig läsning!

Ännelaij sa...

Fniss, fniss och återigen fniss.
Alltså det där med namn och egenskaper på par det beteendet hade jag och Mannenimittliv också.
Och det var skitskoj!
hehe

Återigen riktigt rolig läsning.
Jag vill ha meeeeeeer.
:)

Småländskan sa...

*känner igen*. Vi började redan i incheckningskön, gav namn och titlar, egenskaper till folk... fortsattae på flygresan och sen... Ja det mesta stämde när vi väl lärde känna dem lite mera. Vi (dåvarande mannen och jag) tävlade om vem som hade flest rätta titlar på de som var våra reskamrater. Visade sig att de också gjort så och gissat på oss alltså! Många trodde min man var barnläkare och kanske han såg ut som en sån *L*. Han var inte det, han var ögontjänare! Så, jag tror många av oss håller på precis som du och Närbo när vi reser omkring.

Osloskånskan sa...

Jag är också så glad att du är nästan frisk, tyckte det var väldigt oroligt ett tag.

Och tveksam resår? Hämskt!

nillas liv på pinnen sa...

Du ska nog också börja författa skönlitteratur, om du inte redan gör det. Gestaltning av karaktärerna är a och o ju.

Den hemska tvillingen sa...

Gökboet; Å jag hade en dröm när jag var yngre att skriva en bok men jag har nog inte tålamod att mejsla fram en hel, sammanhängande historia. Möjligen krönikor....
Men tack för dina ord, det glädjer mig.

Ännelaij; Det kommer mer! Nån annan dag. Tack för fina ord.

Småländskan; Roligt att fler har samma "hobby" fast vi har aldrig kollat hur många rätt vi har. Vi vill fortsätta att spinna ut historierna och det går inte så bra om man känner till sanningen.

Oslo; Visst är det härligt...Ja inte resåren men tillfrisknandet.

Nilla; Nja i kortare form i så fall, har inte tålamod med mer än kortare saker. Möjligen är det en träningsak. Fast jag blir glad för dina ord.

Cina sa...

Härligt att läsa om er resa och de olika personerna! Du skriver bra!
Är du friskskriven från MS helt nu? Låter skönt att komma igång att träna!

Den hemska tvillingen sa...

Cina; Tack för värmande ord.
Ja MS avskrevs av "min" neurolog på ett tidigt stadium, det var "bara" en inflammation i ryggmärgen eller myelit som vi säger i sjuksvängen :-)