Så där ja, installerad i stugan för säsongen! Fast än så länge är det just bara en vanlig vårhelg som inte skiljer sig värst mycket från andra vårhelger. I morgon kommer jag att märka skillnaden när jag inte behöver jaga katter, packa ihop kläder, slänga överbliven mat och suckande ge mig av mot stan. I morgon är det bara att gå och lägga sig, sova gott i tystnad och sen vakna tidigt för att åka till jobbet!
Härligt!
I veckan har vi införskaffat ny teve hit till stugan men eftersom Närbo (numera Negerbudda tack vare sin fina solbränna) glömde att ringa kanal-leverantören kom inte teven igång förrän vid 2-tiden idag. Det gjorde alltså inget att jag inte kom ihåg att koppla in antennkabeln när vi skulle montera upp mediamodulerna! Först i morse när jag vaknade insåg jag att det möjligen skulle underlätta att se på teve om vi använde den där sladden mellan boxen och parabolen!
Och eftersom vi inte kunde se på teve redan igårkväll skulle jag surfa lite. Men nu är det ju så att mitt mobila bredband används högst sällan, inte sen förra sommaren har jag haft anledning att surfa mobilt. Tror ni att jag mindes pin-koden? Inte då! Jag hade en känsla av vilka siffror som ingick och vilka pin-koden inleddes med. Men de två sista? Nää inte alls och då man bara har tre försök på sig så fanns ju inte så många testmöjligheter heller. Ringde Telia och fick klart för mig att jag kunde gå till närmaste Teliabutik för att få hjälp, få ett brev med koden hemskickad eller logga in på Mina sidor! Och det sistnämnda var väl det bästa alternativet, hade ju kunnat använda min iPhone för den saken. OM det inte var för att jag aldrig lyckats lära mig att komma ihåg användarnamn och lösenord för att göra just den inloggningen. Så, det blev ingen surfning heller.
Detta till trots fick både dator och teve tjänstgöra. Kopplade ihop dessa två trevligheter och kollade en dvd-film istället. Somnade snabbt som vanligt och vaknade med värk i nacken.
Idag funkar teven och jag kom plötsligt ihåg att jag in en fin låda har en plastpåse med grejer som följde med det mobila bredbandet. Där fann jag även pin-koden och ni har nu glädjen att njuta av den hågkomsten! Visst blir ni glada då? Det blev jag!
Trevlig valborg på er och glöm inte att demonstrera i morgon.
lördag 30 april 2011
onsdag 27 april 2011
Tomatstatus
Så här långt har tomatodlingen kommit nu. Tyvärr är inte växthuset iordninggjort så plantorna får vackert stå här och bida sin tid.
Längst till vänster ser man det som ska bli röda coctailtomater, i mitten växer gula diton och till höger ståtar ampeltomaterna. De senare har jag tänkt ska få växa i amplar i smutten på altanen. Det blir nåt det, att bara sträcka upp handen och ta sig en klase solvarma tomater.
Jag antar att det är fler än jag som gläds åt det faktum att säsongen för agrara inlägg nu har tagit sin början här på Den hemska tvillingen!
Längst till vänster ser man det som ska bli röda coctailtomater, i mitten växer gula diton och till höger ståtar ampeltomaterna. De senare har jag tänkt ska få växa i amplar i smutten på altanen. Det blir nåt det, att bara sträcka upp handen och ta sig en klase solvarma tomater.
Jag antar att det är fler än jag som gläds åt det faktum att säsongen för agrara inlägg nu har tagit sin början här på Den hemska tvillingen!
måndag 25 april 2011
I stan igen
Oj vilken helg! Oj vilket väder! Kan inte påminna mig en sådan påskhelg och knappt en räcka sommardagar som varit så kalasfina, varma och sköna.
All den här värmen som vi haft i april har inneburit att vägen ut till stugan nu är snöfri, nästa helg går det nog att köra ut! Och ni inser väl vad det betyder va?
Jo på fredag tar jag kissarna, mitt pick och pack och flyttar.
Nogsamt har jag undersökt busstidtabeller och funnit att jag kan pendla med buss de dagar som Närbo måste stanna i stan. Jag hoppar jämfota av förväntan, kissarna sover gott efter 5 långa dagar med sorkjakt och tusen spännande dofter.
Men allt är inte glädje! En av yngste sonens kompisar har slutat sina dagar. Och när unga människor väljer att ge sig iväg så känns det extra tungt. Och så den där rädslan över att en dag själv få det där samtalet. Den rädslan får man snabbt slå bort men idag finns den här och skaver.
All den här värmen som vi haft i april har inneburit att vägen ut till stugan nu är snöfri, nästa helg går det nog att köra ut! Och ni inser väl vad det betyder va?
Jo på fredag tar jag kissarna, mitt pick och pack och flyttar.
Nogsamt har jag undersökt busstidtabeller och funnit att jag kan pendla med buss de dagar som Närbo måste stanna i stan. Jag hoppar jämfota av förväntan, kissarna sover gott efter 5 långa dagar med sorkjakt och tusen spännande dofter.
Men allt är inte glädje! En av yngste sonens kompisar har slutat sina dagar. Och när unga människor väljer att ge sig iväg så känns det extra tungt. Och så den där rädslan över att en dag själv få det där samtalet. Den rädslan får man snabbt slå bort men idag finns den här och skaver.
söndag 24 april 2011
Tanken på ett dopp
torsdag 21 april 2011
GLAD PÅSK
Närbo har sovmorgon och jag har ont i fötterna. Rättvist och bra.
Så vill vi då önska läsare och vänner en alldeles särskilt fin påskhelg. Och ni som ska ut på vägarna tillhålls härmed att ta det lugnt.
lördag 16 april 2011
Titta, titta ja men TITTA då!
fredag 15 april 2011
Tant helt klart
Härförleden fann jag mig nödgad att införskaffa ett stycke medicindosett för att inte riskera att glömma bort att ta mina rätt viktiga tabletter. Och eftersom jag sen ett antal år plägar använda inlägg i skorna så har jag själv givit mig epitetet Tant!
Igår förstod jag att det är helt korrekt då trenne gossar i tioårsåldern stannade sin fordon och undrade om "-Tant vill köpa en majblomma?"
Dessvärre hade tant glömt handväskan så det blev ingen affär!
onsdag 13 april 2011
Thailand del 3 - Fler människor vi mött
Jag glömde ju att berätta om Gråterskan! Hon bodde i rummet intill Närbo och mig och hade kanske uppnått 23-årsåldern. Hon var där med en kompis. De förde inget sent nattliv så inte blev vi så väldigt störda av dem precis, om det inte var för de där gråtattackerna.
Det har blivit kväll första, eller möjligen andra dagen på vår resa och vi sitter i mörkret på balkongen och njuter av blodapelsinjuice, vodka och is. Plötsligt öppnas grannarnas dörr och vi hör hur någon snyftar och hur någon säger ” Å jag tycker det är så jobbigt att höra hur svårt du har det med Daniel”. Och sen var det igång. Ett ihärdigt gråtande samtidigt som vi fick ta del av historien om den hemske Daniel och alla hans fel och brister. Endast avbrutet av idoga snytningar.
Och jag tänkte i mitt stilla sinne ”Lilla gumman, du är på semester nu, låt inte den där skiten förstöra den för dig, det verkar han inte vara värd.” Men jag hade ju inte med det att göra så jag sa inget. Kvällen därpå upprepas hela den där scenen följt utav ett samtal från Gråterskan till Daniel där hon skällde ut honom efter noter samt avslutade hela förhållandet. Och så ännu mera tårar.
Döm om vår förvåning när Gråterskan uppenbarar sig till frukosten nästa dag i sällskap med en kille som hon pussar och ler emot! Sorgen över Daniel verkade ha gått över fort.
Några kvällar senare, utan att vi fått nån ordentlig kläm på vem sjutton den här andra grabben var för någon, överhör vi ett jävla bråk från grannbalkongen. Det är grabben som skäller ut Gråterskan eftersom han ”kommit dit för att trösta henne och så beter hon sig som en jävla *kvinnligt könsorgan*”. Vid det här laget hade jag slutat tycka synd om tår-spridaren och det gick över helt och hållet när hon traskade in med skorna på hos en Thai-massör. Står det skor utanför ingången till ett thailändskt ställe så betyder det att man tar av sig skorna innan man går in. Man behöver inte vara raketforskare för att fatta den signalen. Men där travade hon in och krävde betjäning som nån jävla överklassbrutta och då kände jag inget som helst förbarmande med henne.
Jag nämnde heller inte att Disponent Johanssons fru är svensk mästare i tåhävning. Herrejisses vad tåhävningar hon gjorde under våra gemensamma flygresor. Men så var han, Johansson, stolt över sin fru också och det kan man ju förstå. Inte alla som är gift med en svensk mästare heller. Närbo är det definitivt inte, han är inte ens gift, men så får han skylla sig själv också!
Att gissa nationalitet på de medboende var en annan hobby vi ägnade oss åt under semestern. Och det är ju egentligen inte så svårt, det gäller bara att spärra upp öronen så man hör hur folk pratar så kan man lätt placera dem. En morgon kom 4 helt obekanta människor travande över poolområdet när vi satt och frukosterade. Jag puttade på Närbo och hävdade med bestämdhet att de där fyra, två män och två kvinnor, med all säkerhet var från Finland. Jag kan inte minnas att Närbo protesterade. När de ställde sig vid poolbaren för att göra en beställning så var saken klar för min del. De ÄR finnar sa jag segervisst.
Och plötsligt står det ett litet, fyllt glas framför var och en av i sällskapet. De fattar glasen försiktigt med höger hand, ser varandra högtidligt i ögonen och sen häller de i sig innehållet snabbt och utan att tveka. Fort ner med glasen och begär en omgång till. Helt klart var de finnar! I övrigt var de precis som vi andra!
För övrigt har jag drabbats av en lidnersk knäpp!
Jag var hos tandhygienisten idag och mamma, mamma, han borrade inte alls! Inga hål således. Fantastiskt nöjd med det gick jag och handlade mig träningskläder!
Dessa måste ju invigas så jag stack ut efter middagen. Iförd mina nya kläder! Och fann mig själv jogga sista tredjedelen av sträckan. Hjälp mig, en utomjording har intagit min kropp!
(Framgår det att jag är rätt mallig över bedriften? Jag är mer förvånad än något annat för det konstiga är att jag tycker att det är roligt!)
Det har blivit kväll första, eller möjligen andra dagen på vår resa och vi sitter i mörkret på balkongen och njuter av blodapelsinjuice, vodka och is. Plötsligt öppnas grannarnas dörr och vi hör hur någon snyftar och hur någon säger ” Å jag tycker det är så jobbigt att höra hur svårt du har det med Daniel”. Och sen var det igång. Ett ihärdigt gråtande samtidigt som vi fick ta del av historien om den hemske Daniel och alla hans fel och brister. Endast avbrutet av idoga snytningar.
Och jag tänkte i mitt stilla sinne ”Lilla gumman, du är på semester nu, låt inte den där skiten förstöra den för dig, det verkar han inte vara värd.” Men jag hade ju inte med det att göra så jag sa inget. Kvällen därpå upprepas hela den där scenen följt utav ett samtal från Gråterskan till Daniel där hon skällde ut honom efter noter samt avslutade hela förhållandet. Och så ännu mera tårar.
Döm om vår förvåning när Gråterskan uppenbarar sig till frukosten nästa dag i sällskap med en kille som hon pussar och ler emot! Sorgen över Daniel verkade ha gått över fort.
Några kvällar senare, utan att vi fått nån ordentlig kläm på vem sjutton den här andra grabben var för någon, överhör vi ett jävla bråk från grannbalkongen. Det är grabben som skäller ut Gråterskan eftersom han ”kommit dit för att trösta henne och så beter hon sig som en jävla *kvinnligt könsorgan*”. Vid det här laget hade jag slutat tycka synd om tår-spridaren och det gick över helt och hållet när hon traskade in med skorna på hos en Thai-massör. Står det skor utanför ingången till ett thailändskt ställe så betyder det att man tar av sig skorna innan man går in. Man behöver inte vara raketforskare för att fatta den signalen. Men där travade hon in och krävde betjäning som nån jävla överklassbrutta och då kände jag inget som helst förbarmande med henne.
Jag nämnde heller inte att Disponent Johanssons fru är svensk mästare i tåhävning. Herrejisses vad tåhävningar hon gjorde under våra gemensamma flygresor. Men så var han, Johansson, stolt över sin fru också och det kan man ju förstå. Inte alla som är gift med en svensk mästare heller. Närbo är det definitivt inte, han är inte ens gift, men så får han skylla sig själv också!
Att gissa nationalitet på de medboende var en annan hobby vi ägnade oss åt under semestern. Och det är ju egentligen inte så svårt, det gäller bara att spärra upp öronen så man hör hur folk pratar så kan man lätt placera dem. En morgon kom 4 helt obekanta människor travande över poolområdet när vi satt och frukosterade. Jag puttade på Närbo och hävdade med bestämdhet att de där fyra, två män och två kvinnor, med all säkerhet var från Finland. Jag kan inte minnas att Närbo protesterade. När de ställde sig vid poolbaren för att göra en beställning så var saken klar för min del. De ÄR finnar sa jag segervisst.
Och plötsligt står det ett litet, fyllt glas framför var och en av i sällskapet. De fattar glasen försiktigt med höger hand, ser varandra högtidligt i ögonen och sen häller de i sig innehållet snabbt och utan att tveka. Fort ner med glasen och begär en omgång till. Helt klart var de finnar! I övrigt var de precis som vi andra!
För övrigt har jag drabbats av en lidnersk knäpp!
Jag var hos tandhygienisten idag och mamma, mamma, han borrade inte alls! Inga hål således. Fantastiskt nöjd med det gick jag och handlade mig träningskläder!
Dessa måste ju invigas så jag stack ut efter middagen. Iförd mina nya kläder! Och fann mig själv jogga sista tredjedelen av sträckan. Hjälp mig, en utomjording har intagit min kropp!
(Framgår det att jag är rätt mallig över bedriften? Jag är mer förvånad än något annat för det konstiga är att jag tycker att det är roligt!)
tisdag 12 april 2011
Fler kilometrar
I dag var det dags för en träningsrunda, knappa 5 km och det gick bra.
Flåset är inget vidare men med taktfast musik i öronen så kan man pressa sig en smula till. Men jag passar mig noga för att ta ut mig, jag vill tycka att det är skönt att gå även i morgon. Så det får ta sin tid att komma igång ordentligt.
Idogt knogar jag på.
Som välkommen effekt av mina turer har jag sovit i princip hela natten de senaste nätterna. Och ändå vaknar jag och är tröttare än på länge. Det är väl våren kan man tro.
Flåset är inget vidare men med taktfast musik i öronen så kan man pressa sig en smula till. Men jag passar mig noga för att ta ut mig, jag vill tycka att det är skönt att gå även i morgon. Så det får ta sin tid att komma igång ordentligt.
Idogt knogar jag på.
Som välkommen effekt av mina turer har jag sovit i princip hela natten de senaste nätterna. Och ändå vaknar jag och är tröttare än på länge. Det är väl våren kan man tro.
måndag 11 april 2011
Thailand del 2 - Människor vi mött
Närbo och jag har en liten gemensam vana när vi är ute och rör på oss. Jag är säker på att de allra flesta håller på så där men det ser kanske inte så vackert ut i skrift.
Vi spanar in folk runt om oss och sen är vi snabbt igång med att tillskriva dessa personer namn och egenskaper och en del ger vi till och med ett helt nytt liv.
Ta till exempel Disponent Johansson, en man med rejäl rondör (själv kallar han det pondus) som reste med Fru Johansson till Koh Lanta i mitten av april. Disponent Johansson är en semilyckad bilhandlare som gett sig själv titeln disponent. Det låter ju lite bättre än bilhandlar eller hur?
Disponent Johanssons far var en pionjär och ”reste på Grand Canaria” redan på 60-talet. Disponent Johanssons far var också han en man med rondör men även behäftad med ett elakt humör och gav sin son en och annan ”orre” under uppväxttiden. Idag skulle Disp. Johansson påstå att det endast gjort honom gott men då, när hurringarna ven i luften ville han helst slå ihjäl gubbfan.
Mina fördomar mot den här mannen stärktes när han under första frukosten satte sig mitt i publikum och rökte! Men, redan dagen därpå hade han insett att det nog var en smula övermaga till och med för en man med hans status att så lite bry sig om sina medfrukostanter så då höll han sig tills han kommit ut på gräsmattan med sin kaffekopp. Och sen visade det sig naturligtvis att han var en rätt trevlig prick med en fru som han uppenbarligen älskade högt och rent. Förmodligen var han alls ingen bilhandlare men vad han försörjer sig på framgick aldrig.
Och så hade vi förstås Herr och fru Storch med oss. Att de fick heta så beror på att mannen i familjen redan på Arlanda vadade omkring i kortbyxor, urtvättad t-shirt, ryggsäck, kardborresandaler samt ett par tubsockor av obestämd färg och med tveksam resår. Med händerna på ryggen vankade han runt i avgångshallen för att läsa all information som gick att uppbåda på väggarna alltmedan han med hög röst förkunnade sin nyvunna kunskap till sin tystlåtna fru med andra sidan hallen. Dessa två hade vi inget alls att göra med under resten av resan mer än att vi bodde på samma hotell. Och så fort vi hade landat hade han slutat med vadargångstilen och rörde sig som en helt normal människa. Och aldrig hörde vi paret fråga om det fanns svenskt kaffe på hotellet. Kaffe fanns och det var mycket godare än kaffet hemma.
Mr Chang var en annan trevlig bekantskap. Mr Chang hette förmodligen något helt annat som vi aldrig skulle kunna lära oss att vare sig uttala eller stava till. Han både jobbade och bodde på det hotell där vi bodde. Tidigt på morgonen kunde man se honom traska iväg på baksidan av hotellet och strax därpå återvända han med en tvättpåse i handen. Senare återfanns han i hotellfrukostlokalen där han gjorde sig nyttig på allehanda sätt. Ett ständigt leende blottade hans vita tänder och på knagglig engelska förklarade han att nytt kaffe var på väg. När hans tjänster inte längre behövdes i restaurangen gav han sig bort till poolbaren där han lastade upp badhanddukar, tömde askkoppar, sålde vatten och andra, starkare drycker. Ständigt uppmärksam på gästernas behov och belägenhet lånade han ut paraply vid regn om någon glömt sitt eget på rummet eller gick han runt solstolarna och plockade tomma glas och flaskor. När det regnade varnade han oss för att bada eftersom vi kunde bli brända av jellyfish. Mr Chang var kort sagt en hjälpsam, tystlåten och ytterligt artig man som såg sitt uppdrag att utplåna sig själv om det var det vi gäster önskade.
Och saluten han gav när det var dags för oss att avsluta vår semester och åka hem lämnar inget alls i övrigt att önska. Hela personalstyrkan var uppe och gnuggade sömnen ur ögonen redan vi tre-tiden på natten för att vi alla skulle komma iväg till flyget. Frukostpåsar fanns packade och Mr Chang själv hade kokat kaffe. För att återgälda all hans vänlighet och hjälp sökte jag upp honom för att överräcka en liten summa av drickstyp och han log och tackade som om jag gett honom ett par hundra tusen….så var det naturligtvis inte.
Nåväl, Närbo och jag avnjöt vårt kaffe i princip ensamma i restaurangen och Mr Chang vimsade omkring och gjorde något, oklart vad. Plötsligt brakade det dock till borta vid kaffebordet och braket följdes utav ännu ett brak, denna gång rejält högljutt. Det var en volym som utan vidare skvallrade om vad Mr Chang höll på med. Han släppte helt enkelt ett par rejäla morgonfisar, såna där legat till sig under natten och som hävdar sin rätt att få komma ut i friskluft en liten stund efter att kroppen rest sig upp. Och som han släppte dem!
För övrigt kan meddelas att jag idag varit på Neurologen för återbesök och sista kontroll. Vi bestämde att inga fler besök behövs och det är ju bra. Men, erfarenheterna från Neurologen är de mest positiva med hela den här sjukdomsresan. Ja bortsett från att jag är i det närmaste helt återställd. Och jag konstaterar att även om det är jobbigt att vara sjuk och drabbas så som jag gjorde så är det en nyttig erfarenhet. Och eftersom min läkare avslöjade att han fortfarande läser min blogg så vill jag passa på att tacka för gott omhändertagande, många goda skratt. Jag har verkligen känt mig väl mottagen. Tack för det! Jag hoppas att vi aldrig mer får anledning att träffas med anledning av ditt jobb utan i så fall i andra sammanhang. Du vet, när jag har kommit ut i terrängen tillräckligt mycket för att ta steg tre i min träningsraket. Då kanske vi kan ge varandra en match :-)
Vi spanar in folk runt om oss och sen är vi snabbt igång med att tillskriva dessa personer namn och egenskaper och en del ger vi till och med ett helt nytt liv.
Ta till exempel Disponent Johansson, en man med rejäl rondör (själv kallar han det pondus) som reste med Fru Johansson till Koh Lanta i mitten av april. Disponent Johansson är en semilyckad bilhandlare som gett sig själv titeln disponent. Det låter ju lite bättre än bilhandlar eller hur?
Disponent Johanssons far var en pionjär och ”reste på Grand Canaria” redan på 60-talet. Disponent Johanssons far var också han en man med rondör men även behäftad med ett elakt humör och gav sin son en och annan ”orre” under uppväxttiden. Idag skulle Disp. Johansson påstå att det endast gjort honom gott men då, när hurringarna ven i luften ville han helst slå ihjäl gubbfan.
Mina fördomar mot den här mannen stärktes när han under första frukosten satte sig mitt i publikum och rökte! Men, redan dagen därpå hade han insett att det nog var en smula övermaga till och med för en man med hans status att så lite bry sig om sina medfrukostanter så då höll han sig tills han kommit ut på gräsmattan med sin kaffekopp. Och sen visade det sig naturligtvis att han var en rätt trevlig prick med en fru som han uppenbarligen älskade högt och rent. Förmodligen var han alls ingen bilhandlare men vad han försörjer sig på framgick aldrig.
Och så hade vi förstås Herr och fru Storch med oss. Att de fick heta så beror på att mannen i familjen redan på Arlanda vadade omkring i kortbyxor, urtvättad t-shirt, ryggsäck, kardborresandaler samt ett par tubsockor av obestämd färg och med tveksam resår. Med händerna på ryggen vankade han runt i avgångshallen för att läsa all information som gick att uppbåda på väggarna alltmedan han med hög röst förkunnade sin nyvunna kunskap till sin tystlåtna fru med andra sidan hallen. Dessa två hade vi inget alls att göra med under resten av resan mer än att vi bodde på samma hotell. Och så fort vi hade landat hade han slutat med vadargångstilen och rörde sig som en helt normal människa. Och aldrig hörde vi paret fråga om det fanns svenskt kaffe på hotellet. Kaffe fanns och det var mycket godare än kaffet hemma.
Mr Chang var en annan trevlig bekantskap. Mr Chang hette förmodligen något helt annat som vi aldrig skulle kunna lära oss att vare sig uttala eller stava till. Han både jobbade och bodde på det hotell där vi bodde. Tidigt på morgonen kunde man se honom traska iväg på baksidan av hotellet och strax därpå återvända han med en tvättpåse i handen. Senare återfanns han i hotellfrukostlokalen där han gjorde sig nyttig på allehanda sätt. Ett ständigt leende blottade hans vita tänder och på knagglig engelska förklarade han att nytt kaffe var på väg. När hans tjänster inte längre behövdes i restaurangen gav han sig bort till poolbaren där han lastade upp badhanddukar, tömde askkoppar, sålde vatten och andra, starkare drycker. Ständigt uppmärksam på gästernas behov och belägenhet lånade han ut paraply vid regn om någon glömt sitt eget på rummet eller gick han runt solstolarna och plockade tomma glas och flaskor. När det regnade varnade han oss för att bada eftersom vi kunde bli brända av jellyfish. Mr Chang var kort sagt en hjälpsam, tystlåten och ytterligt artig man som såg sitt uppdrag att utplåna sig själv om det var det vi gäster önskade.
Och saluten han gav när det var dags för oss att avsluta vår semester och åka hem lämnar inget alls i övrigt att önska. Hela personalstyrkan var uppe och gnuggade sömnen ur ögonen redan vi tre-tiden på natten för att vi alla skulle komma iväg till flyget. Frukostpåsar fanns packade och Mr Chang själv hade kokat kaffe. För att återgälda all hans vänlighet och hjälp sökte jag upp honom för att överräcka en liten summa av drickstyp och han log och tackade som om jag gett honom ett par hundra tusen….så var det naturligtvis inte.
Nåväl, Närbo och jag avnjöt vårt kaffe i princip ensamma i restaurangen och Mr Chang vimsade omkring och gjorde något, oklart vad. Plötsligt brakade det dock till borta vid kaffebordet och braket följdes utav ännu ett brak, denna gång rejält högljutt. Det var en volym som utan vidare skvallrade om vad Mr Chang höll på med. Han släppte helt enkelt ett par rejäla morgonfisar, såna där legat till sig under natten och som hävdar sin rätt att få komma ut i friskluft en liten stund efter att kroppen rest sig upp. Och som han släppte dem!
För övrigt kan meddelas att jag idag varit på Neurologen för återbesök och sista kontroll. Vi bestämde att inga fler besök behövs och det är ju bra. Men, erfarenheterna från Neurologen är de mest positiva med hela den här sjukdomsresan. Ja bortsett från att jag är i det närmaste helt återställd. Och jag konstaterar att även om det är jobbigt att vara sjuk och drabbas så som jag gjorde så är det en nyttig erfarenhet. Och eftersom min läkare avslöjade att han fortfarande läser min blogg så vill jag passa på att tacka för gott omhändertagande, många goda skratt. Jag har verkligen känt mig väl mottagen. Tack för det! Jag hoppas att vi aldrig mer får anledning att träffas med anledning av ditt jobb utan i så fall i andra sammanhang. Du vet, när jag har kommit ut i terrängen tillräckligt mycket för att ta steg tre i min träningsraket. Då kanske vi kan ge varandra en match :-)
söndag 10 april 2011
Vicken vecka
Först den stora garderobsröjningen som renderade tre garderober där jag vet var allt finns samt att jag kan ha varenda kläplagg som finns där.
Sen att jag fick iväg det utrensade till platser där det hörde hemma; tippen, Erikshjälpen och soporna.
Och så rundan som visade sig vara hela 6.4 km istället för de 5.2 jag först trodde. Och min kropp har gnällt tämligen lite idag. Mest är det mina höftleder som protesterat så idag har jag låtit kroppen vila. I morgon blir det kort promenad eftersom jag ska på årsmöte på kvällen.
Dagens auktion gav alltså dessa finfina påslakan, just såna som vi hade hemma. Ja i barndomshemmet alltså. Här lär jag somna tryggt och gott!
Till sist har jag bestämt mig för att testa en sån där hemkörd matkasse. Den är beställd men levereras först den 18 april. Hoppas att det faller väl ut. Å ljuva tanke att slippa fundera ut middagsmat under en hel vecka!
Närbo samlar
På auktion
lördag 9 april 2011
Så nöjd med mig själv
Tro det eller ej men jag har anmält mig till en stegtävling på jobbet!
Jag vägrar att se det som en tävling mot någon annan än mig själv vilket jag gjort klart för laget. Anmälan är endast ett sätt för mig att höja min motivation att få motion.
I förrgår var jag och köpte mig ett par gå-skor eller walking-skor som Stadium kallar det. Och på kvällen var Närbo och jag ute och invigde dem. Funkade sjukt bra, fick inte tillstymmelse till blåsor vilket är det normala för mig.
I dag fick Närbo åka ensam till stugan för jag vägrar gå i den där djupsnön igen. Jag får allt vackert vänta några veckor till så att snötäcket får tid på sig att krympa ihop till ett djup som även jag klarar av. Istället meddelade jag Närbo att jag gick emot honom när han skulle ge sig hem igen så att han kunde plocka upp mig längs vägen. Jag gick 5.2 kilometer i rask takt. Inte för att det är någon våldsam distans men för mig är det enormt med tanke på all museklstyrka som försvann under vinterns ryggmärgsinflammation.
I små korta passager sprang jag till och med....nåja, vi kanske ska kalla det jogga istället. Men ändå! När Nemo tränade inför Stockholmsmaran förra året hade vi en del snack om det där med att träna. Jag var rätt övertygad om att min stackars kropp aldrig skulle vilja ge sig ut på sådana strapatser. Men se nu på kärringen, nu jävlar är hon på gång! Fast nån mara kommer det nog inte att bli, åtminstone kommer det dröja länge än innan jag är så vältränad att jag orkar det.
Och titta vad jag hittade på min tur! Ett knippe vitsippor! Jag var tvungen att kila över vägen och föreviga detta fantastiska vårbevis.
Jo men hur gick nu hjärtundersökningen? Tja, nåt ultraljud blev det ju inte för det skulle läkaren skriva remiss om först. Trodde jag redan var gjort. Proverna som togs i torsdags var iallafall bra med undantag för kolesterolhalten som var för hög.
Detta har nu lett till att tvillingen blivit tant! Två tabletter, en mot högt blodtryck och en mot högt kolesterol, som ska tas vid två olika tillfällen på dagen är allt för mycket för mig. Alltså har jag skaffat en medicindosett. HUR mycket tant är inte det va? Fast tant ser iallafall till att få sin motion!
Jag vägrar att se det som en tävling mot någon annan än mig själv vilket jag gjort klart för laget. Anmälan är endast ett sätt för mig att höja min motivation att få motion.
I förrgår var jag och köpte mig ett par gå-skor eller walking-skor som Stadium kallar det. Och på kvällen var Närbo och jag ute och invigde dem. Funkade sjukt bra, fick inte tillstymmelse till blåsor vilket är det normala för mig.
I dag fick Närbo åka ensam till stugan för jag vägrar gå i den där djupsnön igen. Jag får allt vackert vänta några veckor till så att snötäcket får tid på sig att krympa ihop till ett djup som även jag klarar av. Istället meddelade jag Närbo att jag gick emot honom när han skulle ge sig hem igen så att han kunde plocka upp mig längs vägen. Jag gick 5.2 kilometer i rask takt. Inte för att det är någon våldsam distans men för mig är det enormt med tanke på all museklstyrka som försvann under vinterns ryggmärgsinflammation.
I små korta passager sprang jag till och med....nåja, vi kanske ska kalla det jogga istället. Men ändå! När Nemo tränade inför Stockholmsmaran förra året hade vi en del snack om det där med att träna. Jag var rätt övertygad om att min stackars kropp aldrig skulle vilja ge sig ut på sådana strapatser. Men se nu på kärringen, nu jävlar är hon på gång! Fast nån mara kommer det nog inte att bli, åtminstone kommer det dröja länge än innan jag är så vältränad att jag orkar det.
Och titta vad jag hittade på min tur! Ett knippe vitsippor! Jag var tvungen att kila över vägen och föreviga detta fantastiska vårbevis.
Jo men hur gick nu hjärtundersökningen? Tja, nåt ultraljud blev det ju inte för det skulle läkaren skriva remiss om först. Trodde jag redan var gjort. Proverna som togs i torsdags var iallafall bra med undantag för kolesterolhalten som var för hög.
Detta har nu lett till att tvillingen blivit tant! Två tabletter, en mot högt blodtryck och en mot högt kolesterol, som ska tas vid två olika tillfällen på dagen är allt för mycket för mig. Alltså har jag skaffat en medicindosett. HUR mycket tant är inte det va? Fast tant ser iallafall till att få sin motion!
fredag 8 april 2011
Livet, livet, livet
Senare ska besök nummer två avläggas på sjukhuset, medicinmottagningen. Där ska hjärtat ultraljudas. Jag tror att det där ska gå bra.
Hyser en liten tanke om att jag ska röja mina garderober i helgen. HÅRT! Slänga trasigt, skänka bort sånt jag av en eller anledning inte använder och så hänga tillbaka resten snyggt och prydligt.
Det lär bli två tre par byxor, nån skjorta samt en kornblå, skräddarsydd klänning. Resten faller nog in under kategorin "av en eller annan anledning inte använder".
Och så borde jag få ihop inlägg 2 om Thailandsresan men det vill sig inte riktigt. Vi får se hur det blir.
torsdag 7 april 2011
Döden, döden, döden
I morgon ska jag dit igen på hjärtultraljud. Kontroll för att se att hjärtat inte är förstorat*
På måndag är det besök hos neurologen, det blir skoj och på onsdag är det tändernas tur att bli undersökta.
En helbesiktning så här på våren.
*Min syster som dog så hastigt och sorgligt i vintras dog av förstorat hjärta och det är till viss del ärftligt. Därför erbjuds nu vi systrar en undersökning så att vi inte går samma öde till mötes. Dö lär vi göra men kanske inte fullt så tidigt som Lena.
söndag 3 april 2011
I stugan
Tänk en meter djup, kornig snö! Hur jag ska ta mig härifrån har jag ingen aning om. Det lutar åt att Närbo får leta fram några grangrenar som jag får knyppla ihop till snöskor, annars lär jag vara helt utmattad till kvällen.
Men rododendron har tinat fram, omgiven av meterdjup snö!
Snart är det barmark !
Och var fan är solen? Jo det kan jag tala om, den befinner sig över Koh Lanta! Jävla skitsol, vad har vi gjort för ont va?
lördag 2 april 2011
Thailand del 1 - Resorna
Så hade då dagen för avresa kommit och vi blev hämtade av snäll kollega, tack Hr J, för transport till centralen Sundsvall. Nedan ser ni två förväntansfulla turister i reseoutfitten!
Nä, vi åkte inte som likisar, vi hade faktiskt olika färg på fleecetröjorna, bara så att ni vet!
Tågresan ner till Arlanda förlöpte utan missöden och förseningar. Den stora frukost som SJ försåg oss med avåts med god aptit i förstaklassvagnen. Ni minns ju att våra biljetter uppgraderades kostnadsfritt eftersom hemresetåget ställdes in och annan avgång måste bokas in. Mer om det senare.
Sen återstod bara att checka in bagaget och oss själva samt att äntra planet ihop med knappa 400 andra förväntansfulla människor för nonstopresa till Krabi. Och de där med långflygningar i charterplan är ju ingen höjdare precis. Benutrymmet lämnar en del övrigt att önska om man säger så. Men den är gången var ingen Brusige Berra med. Han var med på vår flygning till Brasilien för 6 år sedan och utmärkte sig på ett tidigt stadium genom att ranta fram och åter i kabinen med Forexkuvertet i högsta hugg. Där hade han en försvarlig mängd sedlar som förmodligen brände hål i den gula plasten för pengarna skulle omsättas i sprit i en omfattning som dess bättre fick karln att somna rätt tidigt. Men inte innan han hade hunnit med att klappa samtliga flygvärdinnor i rumpan samtidigt som han nogsamt såg till att hans resesällskap såg hur rolig han var just i de stunderna. Två veckor senare, när det var dags att åka hem igen anlände en synnerligen utfestad, kakiklädd man och han sov sig igenom hela resan hem. Man kan anta att pengarna var uppsupna och levern vägrade ta emot mer alkohol.
Men alltså ingen brusig Berra den här gången. Däremot en försvarlig mängd barnfamiljer, en hel hoper 60plusare och så vi som reste i par.
11 timmar senare landade vi i ett mulet men varmt Krabi och passerade passkontroll där nitiska kontrollanter stämplade pass och tittade allvarligt på oss. En beskäftig reseguide tog emot oss och poängterade vikten av att dricka mycket flaskvatten samt spottade ideligen på Närbo där han satt och inte kunde annat. Sen kördes vi i minibussar mot våra destinationer. Två färjeturer var av nöden för att komma till Koh Lanta.
Och så var vi då framme! Rummet var fint och erbjöd "direktkontakt" mellan rum och badrum!
Inte illa pinkat va?
Utsikten från balkongen var också helt ok där blickpunkter var hotellets massagepaviljong samt Andamanska sjön, eller i varje fall en del av den.
Här puttrade båtar av alla möjliga typer förbi. Mest vanliga var de så typiska longtailbåtarna som de lokala fiskarna använde för sitt fiske.
Man kan inte åka till Thailand utan att åka tuc-tuc. Några dagar beslöt vi oss för att besöka någon annan strand än den som fanns utanför vårt hotell på norra sidan av Koh Lanta. Valet föll på Long beach och den här trevliga pojken kördes oss ut på en skakig farkost.
Ville man åka någonstans med taxi eller tuc-tuc behövde man inte gå långt. Chaufförer fanns i drivor och alla erbjöd sina tjänster på ett vänligt sätt. Om man tackade nej med ett leende var det bra med det. Inga sura miner.
Och så skulle vi då åka till Phi phi-öarna eftersom det anses vara ett måste när man ändå är i trakterna. Vi är inte mycket för gemensamhetsutflykter och får rysningar av såna där tillrättalagda turer så de skippade vi rakt av. De flesta inbegrep snorkling, apmatning eller elefantridning och det är aktiviteter som står väldigt långt ner på både Närbos och min lista över saker vi vill göra innan vi dör. Faktum är att de inte ens finns med på den listan. Så vi köpte helt sonika biljetter till en alldeles vanlig passagerarbåt till Phi phi och blev körda av Adam till hamnen. Adam visade sig vara en sån där språkbegåvning som aldrig satt sin fot i Sverige men pratade fullkomligt felfri svenska. Och han flinade gott när han fick klart för sig att jag heter Eva. (Adam och Eva vet ni, de där första människorna som Gud skapade. När vi gifter oss ska våra barn heta Kain och Abel alternativt Karin och Adél.) Det regnade rätt friskt och blåste en hel del men båten gick iväg trots allt.
Så här såg den ut!
Men som jag skrev här så blev det inget Phi phi-besök för vår del. I resväg var den här båtturen det värsta jag varit med om. Vågorna var höga, 4-5 meter som värst och båten gungade nåt vansinnigt. I den första rejäla vågrörelsen slog båten ner så hårt i vattnet att jag trodde att den skulle brytas i två delar. Folk skrek av rädsla och snart nog började sjösjukan drabba många av oss. Någon var och pratade med besättningen för att höra om de inte skulle vända tillbaka men det här var ingenting sa de. De hade varit ute i värre väder än så. Men till slut fick de lov att ge sig. Vi vet inte om det berodde på att de inte kunde gå in i hamnen eller om de helt enkelt inte såg vart de skulle men hemåt styrdes kosan i alla fall. Och vid det laget hade de flesta av oss lämnat tillbaka frukosten i små påsar och det luktade inte rosor någonstans alls. Fy fan vad vidrigt det var.
För att trösta oss en smula i detta regn- och stormkaos gick vi till ett café sen vi sovit en stund. Där hade de korrekt stavade kanelbullar samt något som kallades Vanilla bule. Närbo tog en kanelbulle, stor som ett rejält vagnshjul och jag en blekfet vaniljbulle. Det skulle vi inte gjort! Några timmar senare hade Närbos mage protesterat såpass att han hade klippkort på muggen. Dan därpå var det jag som sprang frekvent på toa men som magsjuka betraktat var det inte så farligt.
Och det visade sig alltså att våra två turer till Long beach var de enda resorna vi kunde göra för sen fortsatte busvädret, vilket jag skriver mer om i ett annat inlägg.
De roligaste "resorna" vi gjorde skedde faktiskt i havet alldeles utanför vårt hotell. Första veckan var det inte bara fullmåne utan också det som kvällspressen kallade "supermåne". Månen stod som närmast jorden vilket sker vart 18 eller 19 år. Och möjligen påverkade detta tidvattnet extra mycket för när det var ebb var det väldigt långgrunt. När det var högvatten gick det ända upp till muren som skilde havet från våra solstolar. Nåväl, när tidvattnet kom in vid halvelva på förmiddagen bildades också en rätt stark ström från sidan så att strömmen gick på tvärs med tidvattenvågorna. La man sig och simmade mot strömmen fick man bra träning men kom absolut inte en meter framåt, snarare åkte man bakåt en bit. Det där utnyttjade Närbo och jag genom att gå emot strömmen en bra bit sen la vi oss helt sonika på rygg i vattnet och färdades tillbaka till utgångspositionen med bra fart. Som att åka vågrät rutschkana. HImla skoj!
Och sen var det faktiskt dags att åka hem! Avresedagen klev vi upp klockan 3 på natten och fann att det var absolut kav lugnt vilket inte varit fallet de senaste tre dagarna! Det var knappt att man hörde vågkluck och det konstanta prasslande från palmerna var obefintligt. Typiskt va? Ja det var inget att göra åt den saken. Det var bara att ta sitt pick och pack och gå ner till receptionen där var och en fick ett "frukostpaket" bestående av "juice" sötare än rent socker, kall prinskorv, grönkokta ägg samt en ost- och skinkmacka. Kaffe fanns, behändigt bryggt av hotellets allt-i-allo, Mr Chang. Alltså, vi har ingen aning om vad han heter så vi döpte honom snabbt till Mr Chang efter det öl vi flitigt drack på rekommendation av den här mannen. Billigare än Singha och betydligt godare. Låt oss återkomma till denna faschinerande man i senare inlägg. Ja, alltså Mr Chang inte Fasching.
Tillbaka till Krabi och som tur var vägdes Närbos och min väska tillsammans. Min vägde en bra bit över de tillåtna 20 kg är jag rädd. På väg hem mellanlandade vi i Sharjha i Förenade Arabemiraten.
Landningen var förknippade med problem. Kapten hade påbörjat densamma men plötsligt märkte vi att han gav full gas igen och sen meddelade han att han varit tvungen att avbryta eftersom det stod ett plan på landningsbanan. Så vi fick cirkla omkring uppe i luften en stund och hann kika på stan som låg mitt ute i öknen såg det ut som. Jisses vad sandkakor de kan göra i det landet!
Och här inträffade det alldeles fantastiska att jag fick glädjen att röka en cigg ihop med en fullkomligt äkta arabisk shejk! Och som jag förbannar att jag inte hade kameran med mig. Tänk om jag vågat be om att få ta en bild! Ni skulle sett klockan, för att inte tala om manchettknapparna! Bling-bling är inte ordet, det var diamanter i en mängd som skulle innebära ett liv av ekonomiskt oberoende om man fick lägga vantarna på dem!
Eftersom jag inte fick något erbjudande om att få ingå i hans harem som 6 hustru så beslutade jag mig för att fimpa och följa med Närbo hem istället. Inte är han shejk, inte har han några diamanter men han gungar roligt när han kommer i självsväng, en egenskap jag värdesätter högre än pengar.
Vi flög över Iran och Turkiet och fick plötsligt se något högst välbekant.
En förberedelse inför vad som väntade på svensk mark.
På Arlanda fick vi sen vänta i 6 timmar innan vi kunde slänga oss på tåget hem till Sundsvall. När det då var dags att kliva ombord på tåget såg jag redan när vår vagn rullade in att den var full av människor som stod och hängde i korridoren. Alkoholångorna som slog emot mig när jag öppnade dörren var inte av denna värld och jag misstänkte att den där efterlängtade sömnen skulle det bli si och så med. Jag har åkt tåg till Åre (som var destinationen för det här ekipaget) förr och vet att det blir ganska sent och högljutt. Och inte kunde vi komma in i vår kupé heller för dörren var låst! Vi skulle ju få egen kupé enligt överenskommelse när de där biljetterna måste bokas om. Läs mer här om den saken. En kille kom fram till oss och frågade om vi skulle in i den där kupén och tyckte att det var konstigt eftersom den redan var full av folk! Och här började min hjärna att processa lite information och det slog mig att det var fel datum på biljetten.
Snabb koll visade att jag hade rätt! Och inte fan hjälper det att man får egen kupé när den var tillgänglig ett dygn tidigare. Hur trött jag än var vid det här laget fattade jag ju hur felet uppstått. Det ursprungliga tåget vi skulle åka med gick ju mycket riktigt den 31 mars eftersom det var det datumet vi skulle komma hem. Och när just det tåget blev inställt fick det bli nattåg istället. Att tåget skulle gå strax efter tolvslaget var ett förbiseende från biljettbokaren i kundtjänsten, han bokade ju på "rätt" datum.
Så, där stod vi alltså och såg framför oss hur natten skulle få tillbringas stående i nån korridor istället. Vi sökte så upp konduktören och förklarade vad som inträffat. Jag passade också på att förklara att vi varit i farten i 26 timmar vid det här laget och var lagom möra. Med bister min förklarade han att han skulle se vad han kunde göra och trodde kanske att han hade några platser kvar. Vi fick följa med och så stannade han och kontrollerade listorna en gång till och låste därefter upp dörren till det här krypinnet!
En förstaklasskupé med egen toalett och dusch! Snacka om flyt. I rätt tid, rätt trötta, anlände vi Sundsvall där en taxichaffis som inte kommit i målbrottet tog emot. Han körde oss hem och sen försökte vi förgäves sova en stund. Det tog några timmar innan vi kommit till ro.
Så, det får räcka för i dag. Nästa inlägg kan handla om människor vi mött!
Nä, vi åkte inte som likisar, vi hade faktiskt olika färg på fleecetröjorna, bara så att ni vet!
Tågresan ner till Arlanda förlöpte utan missöden och förseningar. Den stora frukost som SJ försåg oss med avåts med god aptit i förstaklassvagnen. Ni minns ju att våra biljetter uppgraderades kostnadsfritt eftersom hemresetåget ställdes in och annan avgång måste bokas in. Mer om det senare.
Sen återstod bara att checka in bagaget och oss själva samt att äntra planet ihop med knappa 400 andra förväntansfulla människor för nonstopresa till Krabi. Och de där med långflygningar i charterplan är ju ingen höjdare precis. Benutrymmet lämnar en del övrigt att önska om man säger så. Men den är gången var ingen Brusige Berra med. Han var med på vår flygning till Brasilien för 6 år sedan och utmärkte sig på ett tidigt stadium genom att ranta fram och åter i kabinen med Forexkuvertet i högsta hugg. Där hade han en försvarlig mängd sedlar som förmodligen brände hål i den gula plasten för pengarna skulle omsättas i sprit i en omfattning som dess bättre fick karln att somna rätt tidigt. Men inte innan han hade hunnit med att klappa samtliga flygvärdinnor i rumpan samtidigt som han nogsamt såg till att hans resesällskap såg hur rolig han var just i de stunderna. Två veckor senare, när det var dags att åka hem igen anlände en synnerligen utfestad, kakiklädd man och han sov sig igenom hela resan hem. Man kan anta att pengarna var uppsupna och levern vägrade ta emot mer alkohol.
Men alltså ingen brusig Berra den här gången. Däremot en försvarlig mängd barnfamiljer, en hel hoper 60plusare och så vi som reste i par.
11 timmar senare landade vi i ett mulet men varmt Krabi och passerade passkontroll där nitiska kontrollanter stämplade pass och tittade allvarligt på oss. En beskäftig reseguide tog emot oss och poängterade vikten av att dricka mycket flaskvatten samt spottade ideligen på Närbo där han satt och inte kunde annat. Sen kördes vi i minibussar mot våra destinationer. Två färjeturer var av nöden för att komma till Koh Lanta.
Och så var vi då framme! Rummet var fint och erbjöd "direktkontakt" mellan rum och badrum!
Inte illa pinkat va?
Utsikten från balkongen var också helt ok där blickpunkter var hotellets massagepaviljong samt Andamanska sjön, eller i varje fall en del av den.
Här puttrade båtar av alla möjliga typer förbi. Mest vanliga var de så typiska longtailbåtarna som de lokala fiskarna använde för sitt fiske.
Man kan inte åka till Thailand utan att åka tuc-tuc. Några dagar beslöt vi oss för att besöka någon annan strand än den som fanns utanför vårt hotell på norra sidan av Koh Lanta. Valet föll på Long beach och den här trevliga pojken kördes oss ut på en skakig farkost.
Ville man åka någonstans med taxi eller tuc-tuc behövde man inte gå långt. Chaufförer fanns i drivor och alla erbjöd sina tjänster på ett vänligt sätt. Om man tackade nej med ett leende var det bra med det. Inga sura miner.
Och så skulle vi då åka till Phi phi-öarna eftersom det anses vara ett måste när man ändå är i trakterna. Vi är inte mycket för gemensamhetsutflykter och får rysningar av såna där tillrättalagda turer så de skippade vi rakt av. De flesta inbegrep snorkling, apmatning eller elefantridning och det är aktiviteter som står väldigt långt ner på både Närbos och min lista över saker vi vill göra innan vi dör. Faktum är att de inte ens finns med på den listan. Så vi köpte helt sonika biljetter till en alldeles vanlig passagerarbåt till Phi phi och blev körda av Adam till hamnen. Adam visade sig vara en sån där språkbegåvning som aldrig satt sin fot i Sverige men pratade fullkomligt felfri svenska. Och han flinade gott när han fick klart för sig att jag heter Eva. (Adam och Eva vet ni, de där första människorna som Gud skapade. När vi gifter oss ska våra barn heta Kain och Abel alternativt Karin och Adél.) Det regnade rätt friskt och blåste en hel del men båten gick iväg trots allt.
Så här såg den ut!
Men som jag skrev här så blev det inget Phi phi-besök för vår del. I resväg var den här båtturen det värsta jag varit med om. Vågorna var höga, 4-5 meter som värst och båten gungade nåt vansinnigt. I den första rejäla vågrörelsen slog båten ner så hårt i vattnet att jag trodde att den skulle brytas i två delar. Folk skrek av rädsla och snart nog började sjösjukan drabba många av oss. Någon var och pratade med besättningen för att höra om de inte skulle vända tillbaka men det här var ingenting sa de. De hade varit ute i värre väder än så. Men till slut fick de lov att ge sig. Vi vet inte om det berodde på att de inte kunde gå in i hamnen eller om de helt enkelt inte såg vart de skulle men hemåt styrdes kosan i alla fall. Och vid det laget hade de flesta av oss lämnat tillbaka frukosten i små påsar och det luktade inte rosor någonstans alls. Fy fan vad vidrigt det var.
För att trösta oss en smula i detta regn- och stormkaos gick vi till ett café sen vi sovit en stund. Där hade de korrekt stavade kanelbullar samt något som kallades Vanilla bule. Närbo tog en kanelbulle, stor som ett rejält vagnshjul och jag en blekfet vaniljbulle. Det skulle vi inte gjort! Några timmar senare hade Närbos mage protesterat såpass att han hade klippkort på muggen. Dan därpå var det jag som sprang frekvent på toa men som magsjuka betraktat var det inte så farligt.
Och det visade sig alltså att våra två turer till Long beach var de enda resorna vi kunde göra för sen fortsatte busvädret, vilket jag skriver mer om i ett annat inlägg.
De roligaste "resorna" vi gjorde skedde faktiskt i havet alldeles utanför vårt hotell. Första veckan var det inte bara fullmåne utan också det som kvällspressen kallade "supermåne". Månen stod som närmast jorden vilket sker vart 18 eller 19 år. Och möjligen påverkade detta tidvattnet extra mycket för när det var ebb var det väldigt långgrunt. När det var högvatten gick det ända upp till muren som skilde havet från våra solstolar. Nåväl, när tidvattnet kom in vid halvelva på förmiddagen bildades också en rätt stark ström från sidan så att strömmen gick på tvärs med tidvattenvågorna. La man sig och simmade mot strömmen fick man bra träning men kom absolut inte en meter framåt, snarare åkte man bakåt en bit. Det där utnyttjade Närbo och jag genom att gå emot strömmen en bra bit sen la vi oss helt sonika på rygg i vattnet och färdades tillbaka till utgångspositionen med bra fart. Som att åka vågrät rutschkana. HImla skoj!
Och sen var det faktiskt dags att åka hem! Avresedagen klev vi upp klockan 3 på natten och fann att det var absolut kav lugnt vilket inte varit fallet de senaste tre dagarna! Det var knappt att man hörde vågkluck och det konstanta prasslande från palmerna var obefintligt. Typiskt va? Ja det var inget att göra åt den saken. Det var bara att ta sitt pick och pack och gå ner till receptionen där var och en fick ett "frukostpaket" bestående av "juice" sötare än rent socker, kall prinskorv, grönkokta ägg samt en ost- och skinkmacka. Kaffe fanns, behändigt bryggt av hotellets allt-i-allo, Mr Chang. Alltså, vi har ingen aning om vad han heter så vi döpte honom snabbt till Mr Chang efter det öl vi flitigt drack på rekommendation av den här mannen. Billigare än Singha och betydligt godare. Låt oss återkomma till denna faschinerande man i senare inlägg. Ja, alltså Mr Chang inte Fasching.
Tillbaka till Krabi och som tur var vägdes Närbos och min väska tillsammans. Min vägde en bra bit över de tillåtna 20 kg är jag rädd. På väg hem mellanlandade vi i Sharjha i Förenade Arabemiraten.
Landningen var förknippade med problem. Kapten hade påbörjat densamma men plötsligt märkte vi att han gav full gas igen och sen meddelade han att han varit tvungen att avbryta eftersom det stod ett plan på landningsbanan. Så vi fick cirkla omkring uppe i luften en stund och hann kika på stan som låg mitt ute i öknen såg det ut som. Jisses vad sandkakor de kan göra i det landet!
Och här inträffade det alldeles fantastiska att jag fick glädjen att röka en cigg ihop med en fullkomligt äkta arabisk shejk! Och som jag förbannar att jag inte hade kameran med mig. Tänk om jag vågat be om att få ta en bild! Ni skulle sett klockan, för att inte tala om manchettknapparna! Bling-bling är inte ordet, det var diamanter i en mängd som skulle innebära ett liv av ekonomiskt oberoende om man fick lägga vantarna på dem!
Eftersom jag inte fick något erbjudande om att få ingå i hans harem som 6 hustru så beslutade jag mig för att fimpa och följa med Närbo hem istället. Inte är han shejk, inte har han några diamanter men han gungar roligt när han kommer i självsväng, en egenskap jag värdesätter högre än pengar.
Vi flög över Iran och Turkiet och fick plötsligt se något högst välbekant.
En förberedelse inför vad som väntade på svensk mark.
På Arlanda fick vi sen vänta i 6 timmar innan vi kunde slänga oss på tåget hem till Sundsvall. När det då var dags att kliva ombord på tåget såg jag redan när vår vagn rullade in att den var full av människor som stod och hängde i korridoren. Alkoholångorna som slog emot mig när jag öppnade dörren var inte av denna värld och jag misstänkte att den där efterlängtade sömnen skulle det bli si och så med. Jag har åkt tåg till Åre (som var destinationen för det här ekipaget) förr och vet att det blir ganska sent och högljutt. Och inte kunde vi komma in i vår kupé heller för dörren var låst! Vi skulle ju få egen kupé enligt överenskommelse när de där biljetterna måste bokas om. Läs mer här om den saken. En kille kom fram till oss och frågade om vi skulle in i den där kupén och tyckte att det var konstigt eftersom den redan var full av folk! Och här började min hjärna att processa lite information och det slog mig att det var fel datum på biljetten.
Snabb koll visade att jag hade rätt! Och inte fan hjälper det att man får egen kupé när den var tillgänglig ett dygn tidigare. Hur trött jag än var vid det här laget fattade jag ju hur felet uppstått. Det ursprungliga tåget vi skulle åka med gick ju mycket riktigt den 31 mars eftersom det var det datumet vi skulle komma hem. Och när just det tåget blev inställt fick det bli nattåg istället. Att tåget skulle gå strax efter tolvslaget var ett förbiseende från biljettbokaren i kundtjänsten, han bokade ju på "rätt" datum.
Så, där stod vi alltså och såg framför oss hur natten skulle få tillbringas stående i nån korridor istället. Vi sökte så upp konduktören och förklarade vad som inträffat. Jag passade också på att förklara att vi varit i farten i 26 timmar vid det här laget och var lagom möra. Med bister min förklarade han att han skulle se vad han kunde göra och trodde kanske att han hade några platser kvar. Vi fick följa med och så stannade han och kontrollerade listorna en gång till och låste därefter upp dörren till det här krypinnet!
En förstaklasskupé med egen toalett och dusch! Snacka om flyt. I rätt tid, rätt trötta, anlände vi Sundsvall där en taxichaffis som inte kommit i målbrottet tog emot. Han körde oss hem och sen försökte vi förgäves sova en stund. Det tog några timmar innan vi kommit till ro.
Så, det får räcka för i dag. Nästa inlägg kan handla om människor vi mött!
fredag 1 april 2011
Framtiden
I mitt huvud tänks det mesta just nu i form av blogginlägg om Thailandsresan.
Ett tema per inlägg och så lite bilder till det.
Vad tror ni? Kan det intressera?
Ett tema per inlägg och så lite bilder till det.
Vad tror ni? Kan det intressera?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)