Ni vet den där hjärtskärande, sorgliga sången om
briggen Blue bird of Hull
Den handlar ju alltså om den unge Karl Stranne som gick under, surrad till rors på den båt vars manskap hans far gick ut och räddade. Och bortsett från att hjärtat brister varje gång jag hör den så slog mig en sak i morse.
I sista versen sjungs "å kaptenen steg upp, han var grå, han var tärd. Stormen tjöt, knappt man hörde hans ord, när han sade med skälvande röst till sin värd; Karl stod surrad och glömdes ombord"
Hade den där tragiska olyckan hänt i dag skulle kaptenen knappast uttryckt sig så. Jag tippar att det snarare låtit så här "Från rederiet beklagar vi den tragiska händelsen och våra tankar går naturligtvis först och främst till de anhöriga i dag. Rederiets ledning har erbjudit stöd i den här svåra stunden och vi kommer att tillsätta en utredning för att se vad som hände, så fort helgerna* är över. Vi ber också om att hänsyn visas den överlevande personalen och vädjar om förståelse för deras situation."
Och vad är skillnaden? Jo, oviljan att ta på sig ansvaret. Jag har givetvis inga som helst belägg för att kaptenen verkligen sa så där till Stranne den äldre, en viking, en örn. Min bestämda uppfattning är dock att vi i nutid har allt svårare att ta eget, personligt ansvar. Vad beror det på?
Kan det ha att göra med alla rutiner och riktlinjer vi skapar för att undvika katastrofen och olyckan? Är det "tack vare" slika riktlinjer som unga människor förgäves tigger om ambulanstransport och dör för att riktlinjer får ersätta sunt förnuft och eget ansvar?
Att saker går och blir fel är inget märkligt. Men det är rätt märkligt att låta sitt samvete gå och gömma sig när det brinner. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att säga att man gjort fel? Eller är det faktiskt så att vi inte ens fattar när vi gör fel när vi slaviskt följer nån riktlinje som omöjligt kan täcka alla eventuella händelser?
Jag vet inte om min teori är riktig men jag vet att det idag är rätt sällsynt
med folk som tar ansvar och säger "Karl stod surrad och glömdes ombord."
* "...själva julafton sjuttiotvå." hände detta, 1872 får man förmoda. Och på julafton tillsätts inga haverikommissioner eller utredningar. För jag har inte gjort fel, möjligen är det nån riktlinje som vi missat att uppdatera och det kan vi ju inte göra nu heller.
6 kommentarer:
Du har rätt!
I flera år har jag tjatat om problemet med dessa förbannade handlingsplaner mot mobbing. Hur personal tycker att de gjort sitt när de arbetat fram dem ord för ord och sedan satt in det i en pärm som sedan står där på hyllan som en garant mot mobbing.
Förra året kom äntligen forskning som visar att alla mobbingplaner till trots det senaste decenniet så har inte mobbingen minskat ett dugg, tvärtom.
Och, ja, så blir det när skolpersonal inte längre finner det naturligt att reagera på oegentligheter i stunden utan istället kallar ihop till ett möte där man tillsammans ska se vilka olika steg och mått som ska vidtagas.
Och apropå 'tillsätta utredning' så dånade jag förra veckan när jag hörde en intervju på radion med en ansvarig inom kriminalvården efter mordet på en en ung kvinnlig fångvaktare som lämnats ensam med en farlig fånge.
Journalisten: Var det inte fel att låta en ung förhållandevis nyanställd kvinnlig fångvaktare ensam ta hand om den här fången som man visste var farlig?
Den ansvarige: Det är det vi nu ska tillsätta en utredning för att ta reda på.
GAAAAAAAH! De kunde ha frågat mig så var den utredningen klar.
Nilla; Tack! Trodde en stund att jag var ensam...Och jag tycker om dig extra, extra för att du dånade :-)
Det är det minsann bara fruns i vår ålder som gör this days.
Nejdå! Du är inte ensam och jag tycker att du har rätt! Helt rätt! Det "sunda förnuftet" och civilkuraget har urholkats och det känns som de flesta väljer att blunda för att inte hamna i dålig dager och slippa ta ansvar. Jag håller dessutom helt med Nilla. Själv har jag rytit i så förbannat i Store Brors skola så jag tror jag hamnar i tidningen i morgon. Med glädje kan jag säga. Det händer för övrigt att jag dånar också! Det är ta mig f-n riktigt skönt att bli till åren och våga ta ton!
Cina; Extra, extra mycket tycker jag om dig för att slåss för dina barn som en hel arme uppretade tanter med handväska och förklä! Med såna käringar kan man va trygg i världen.
Förväntar mig ett ex av den tidningen!
Haha! Tack!
Det blev inget av artikeln. "Platsbrist". Pyttsan! "Tantskräck" tror jag. Ungar som far dåligt i skolan är inga "kioskvältare". Nu krockade det med rapportering från ett evenemang där näringslivet och affärsvärlden i stan och Mälardalen åker Helsingfors t o r och "knyter kontakter". Ta mig tusan om inte Christer Björkman fick en helsida där han lovar att om vår stad bygger en multiarena för miljoners miljoner så lovar han att Melodifestivalen ska komma och hälsa på! Och mot Melodifestivalen och Christer Björkman står ju en nedslagen, bedrövad unge och en förbannad morsa sig ganska slätt.... Fast jag "vann" ändå, fyra borttagna resurstimmar finns fr o m idag på schemat igen! Allt ska man då sköta själv! (tack för din stöttning och pepp)!
Å du fina Cina! Well done och stort grattis. Ge dig aldrig, aldrig!
Skicka en kommentar