Ready for take off

Hej mitt vinterland, här kommer Roger Pontare med sin helikoptermössa!





Var hittade han den tro?

Inga stjärnor för Michelin?

Hur kunde ni helt missa att jag lagt beslag på en helt egen Michelin-gubbe?
Inte en kommentar, inte ett enda lyft ögonbryn, inte ens ett lite diskret "Åååå".

Ni är förmodligen bara avundsjuka

Nöden är uppfinningarnas moder

Jag tänker gummikopp fastsatt under näsan, ungefär som glasögon fast alltså under näsan istället för på.
Jag tänker att den kan samla upp allt det där snoret som likt en tunnflytande lavin letar sig ut ur näsan.
Alternativt subventionerat snytpapper hemkört av närmsta pappersbruk. Enkelt i den här stan!

Förkyld alltså men inte värre än att jag suttit under täcket och hackat excel hela, jävla dan. Gissa hur tjockt lager ihopknövlat, nersnorat papper jag måste vada igenom när jag staplar ut i köket för att värma på tevattnet!

Och Närbo är ute och roar sig istället för att vara här och stoppa om mig. Märklig prioritering om ni frågar mig, fast det gör ni väl inte kan jag tro.

Det nös jag på!

Tre apotek och en överbelastad blåsa senare

Asså, vem var det som kom på den fullkomligt vanvettiga tanken att privatisera Apoteket?
Och vem var det som sen genomförde privatiseringen trots mina rätt högljudda protester?

Såg mig nödgad att uppsöka ett apotek efter jobbet för att hämta ut diverse receptbelagda piller och far därför till "min" pillertrillare. Och eftersom jag bara skulle en snabb sväng inom apoteket så väntade jag med toabesöket, snart hemma ju! Men nu slår det aldrig fel; nåt av mina läkemedel är slut och så även idag. Så iväg till nästa, i ett större köpmecka strax utanför stan. Och det kunde man väl ge sig fan på; även där är blettorna slut! Nu börjar blåsan göra sig alltmer påmind och de små, gröna jävlarna dansar jenka på min hjärnbark. Och medan jag rådbråkar mitt minne i jakt på annan i köpcentrum belägen drogstore får jag ett sms från Posten (ett annat experimenthaveri på den statliga himlen) om att mitt paket från TeliaSoneranu finns att hämta på en närbelägen mack. Och nu har jag och min överfulla blåsa hittat till apotek nr 3 och ÄNTLIGEN fick jag napp.
Mot hemmet med ett inpass på macken för att hämta routern som möjliggör tevetittande, telefonerande samt surfande och nu var jag snart beredd på att låta mitt vatten i närmsta dunge. Men jag klarade mig hem, vittjade postfacket och slet upp dörren till toa.
Och vad låg i posten om inte ännu en avi på ett paket som väntar på att hämtas. På samma mack som alldeles nyss. Iväg igen och den här gången har Posten lyckats lämna in paketet på en helt annan adress än vad som uppges på avin. Och för att komma dit är man tvungen att forcera ett antal väghinder eftersom den här stan ska begåvas med en bro över "hamninloppet"!
En jävla tur att jag åkte hem först!

Och medan jag med en enda finger författat denna kria har jag suttit i telefonkö för att få tala med Telias support då allt utom teveuppkopplingen fungerar. Hade plats 48 när jag började och är nu nere på 16 I TURORDNING! Vilket upprepas med en druckens envishet, ja inte 16 men TURORDNING. Man får vara glad för det åtminstone.

Ont i halsen har jag också. Och tvätt som jag måste hämta. Men, medicin och en ny, kass router. Lycky, lucky me!


- Posted using BlogPress from my iPad

Det eviga är ständigt aktuellt

En gång i världen skrev Esaias Tegnér dikten Det eviga som anses vara en hyllning till Napoleon.

Åtskilliga svenska gymnasister har sedan analyserat dikten sönder och samman.
Och visst är den sann, hans kanske mest kända dikt. Med våld skapar den starke sin värld men det är inte bestående. Och det ser vi ju glädjande nog bevis för än i dag när diktator efter diktator går ur tiden.


Väl formar den Starke med svärdet sin verld,
väl flyga som örnar hans Rykten.
Men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flygten.
Hvad Våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.

Och Libyens befolkning firar i rättfärdig lättnad, herregud att leva i fyrtioårig terror skapad av en fullblodspsykopat (nä jag kan inte bevisa den tesen), och sen plötsligt se honom död. Vilken känsla. Vad händer sen? Förmår demokratin ta plats i den arabiska våren? Jag hoppas på det.

Fars dag

I dag, för 91 år sedan, föddes ett gossebarn som med tiden skulle bli far till 7 flickor. Han dog alltför tidigt, redan 1985 och många är de samtal jag velat ha med honom. Samtal om Ditten och om Datten you know. Samtal om det gångna, det nuvarande och det kommande.
Det brukar bli rätt ensidiga samtal men de har åtminstone den fördelen att jag får det mesta av talartiden!


Grattis farsan, och du...jag har slutat röka nu, på riktigt och för gott! 112 dagar i dag. Kan du ordna en ängels himmelska trumpetfanfar?

Den gubben går inte

Men, han gick på auktion idag och bor numera i min bokhylla!

U.p.a. och en brigg ifrån Hull

Ni vet den där hjärtskärande, sorgliga sången om
briggen Blue bird of Hull

Den handlar ju alltså om den unge Karl Stranne som gick under, surrad till rors på den båt vars manskap hans far gick ut och räddade. Och bortsett från att hjärtat brister varje gång jag hör den så slog mig en sak i morse.

I sista versen sjungs "å kaptenen steg upp, han var grå, han var tärd. Stormen tjöt, knappt man hörde hans ord, när han sade med skälvande röst till sin värd; Karl stod surrad och glömdes ombord"

Hade den där tragiska olyckan hänt i dag skulle kaptenen knappast uttryckt sig så. Jag tippar att det snarare låtit så här "Från rederiet beklagar vi den tragiska händelsen och våra tankar går naturligtvis först och främst till de anhöriga i dag. Rederiets ledning har erbjudit stöd i den här svåra stunden och vi kommer att tillsätta en utredning för att se vad som hände, så fort helgerna* är över. Vi ber också om att hänsyn visas den överlevande personalen och vädjar om förståelse för deras situation."

Och vad är skillnaden? Jo, oviljan att ta på sig ansvaret. Jag har givetvis inga som helst belägg för att kaptenen verkligen sa så där till Stranne den äldre, en viking, en örn. Min bestämda uppfattning är dock att vi i nutid har allt svårare att ta eget, personligt ansvar. Vad beror det på?

Kan det ha att göra med alla rutiner och riktlinjer vi skapar för att undvika katastrofen och olyckan? Är det "tack vare" slika riktlinjer som unga människor förgäves tigger om ambulanstransport och dör för att riktlinjer får ersätta sunt förnuft och eget ansvar?

Att saker går och blir fel är inget märkligt. Men det är rätt märkligt att låta sitt samvete gå och gömma sig när det brinner. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att säga att man gjort fel? Eller är det faktiskt så att vi inte ens fattar när vi gör fel när vi slaviskt följer nån riktlinje som omöjligt kan täcka alla eventuella händelser?

Jag vet inte om min teori är riktig men jag vet att det idag är rätt sällsynt
med folk som tar ansvar och säger "Karl stod surrad och glömdes ombord."

* "...själva julafton sjuttiotvå." hände detta, 1872 får man förmoda. Och på julafton tillsätts inga haverikommissioner eller utredningar. För jag har inte gjort fel, möjligen är det nån riktlinje som vi missat att uppdatera och det kan vi ju inte göra nu heller.

Tunga argument

Ett märkligt fenomen som jag tänkt på och glömt bort har gjort sig påmint genom en anonym insändare införd i en kvällstidning från igår.

Så här skriver Anonym under den tilldelade rubriken "Rätt av kungen att dela ut pris"

"Det var alldeles riktigt av kungen att dela ut plaketten till kung Abdullah av Saudiarabien. Kungen var där som representant för internationella scoutrörelsen och som sådan delade han ut plaketten. Att sedan svenskarna lider av avundsjuka är en annan sak."


Jag är en som kritiserat kungen fast mer hans fru men jag tar ändå mig som exempel.

Nu skulle jag vilja ställa några frågor till Anonym:

1 Tycker du att kungen plötsligt kan kasta av sig kungatiteln och bara vara representant, vilken som helst, för en plakettutdelande organisation? Så behändigt, det löser ju en mängd andra små delikata problem. Han var kanske inte kung utan bara en kåtbock när han vänslades med andra flickor än den han gift sig med. Han var kanske inte kung när han reste till Brunei och berömde statsskicket där, han kanske alls inte var vår monark utan rätt och slätt just som vilken anonym dumskalle som helst.

2 På vilket sätt menar du att den som framfört synpunkter på det lämpliga i att en diktator med en vidrig syn på kvinnor, homosexuella, oliktänkande, får en jävla plakett från scoutrörelsen skulle vara avundsjuk? Vari består avundsjukan? Att vi inte själva får plaketten? Att vi inte fick åka till Saudiarabien?

Åter till ordningen och min poäng, allt oftare är det någon kritiserad eller en beskyddare av den kritiserade som drar till med världshistoriens tyngsta argument; ni är bara avundsjuka. Gärna uttalat om hela svenska folket. Då får man anta att det är någon utrikes född som yttrar klokskaperna, men tänk, det tror jag inte på. Jag tror att det är undantaget som bekräftar regeln, den enda lilla svensk som alltså INTE är avundsjuk och därmed har rätt att kritisera oss andra. Och som gör det med så tungt vägande skäl att man måste lägga sig platt och skrika "Jag erkänner, jag är svensk och därmed avundsjuk!"


Och den som till äventyrs vill kritisera denna min lilla lördagsbetraktelse kan ställa sig i hörnet och skämmas för du är bara AVUNDSJUK!

Fredrika, förlåt dem ty de vet inte vad de gör.

Det här är ett inlägg som börjar med KitchenAid och slutar på samma ställe. Och det beror på ett samtal på lunchen som handlade om ytlighet.
Ett litet tag har jag trånat efter en Kitchen Aid. Jag tror att min längtan tog sin början samtidigt som Mette Blomsterberg klev in i mitt liv genom programmet Det söde liv. Å så himelskt fint och så enkelt hon får det att se ut. Och vilket proffs hon är denna konditor. Jag har en hemlig dröm om att få praktisera en vecka eller två hos henne och lära mig alla knep.

Ja alltså, en KitchenAid i köket...om jag bara kan få klart för mig vilken färg jag helst vill ha.

Men, så observerar man ett och annat. Små fenomen i samhället som till exempel att husmorstrenden växer sig allt starkare. Det är inredningsmagasin med lantkök och vitt. Saft i farmors gamla kanna och hembakta....NEJ, inte bullar, utan CUPCAKES med FROSTING och pärldekorationer. Det är bloggar som visar upp de finaste hemgjorda gåbortspresenterna inslagna i hemvikta papperspåsar förslutna med små rara gem från Panduro.
Det är puttigt och nuttigt, lantromantik och stövlar. Det är rosa och prinsessigt, det är renovering och vitrappat, omklätt och snoddar. Det är så förbannat piffat att piffet står en upp i halsen.

För en som är född på 60-talet känns det här väldigt främmande. Jag växte upp i en tid då tjejer brände behån och höjde sina röster för att höras. Den tid då kvinnor lämnade hemmet och kidsen på dagis och gick för att skaffa sig en egen inkomst. Jag växte upp i en tid då kvinnor blev självständiga och självförsörjande.
Och det är helt ok att vara husmor, inget fel alls i att vara hemma och ta hand om det uppväxande släktet. Däremot vänder jag mig mot trenden vilket kanske märktes här ovan. Och möjligen skulle ett och annat bröllopsmagasin kunna ta in en artikel om Fredrika Bremer på det att dagens unga kvinnor ska förstå att livet inte enbart består av make, trampet av små fötter och ett fat CUPCAKES med FROSTING och pärldekorationer utan också en sjujävla tacksamhet mot kvinnorna som gick före och slogs för våra rättigheter.

Och när Kristdemokraterna nu utmanar partiledaren
och det börjar stå klart att det är de mörkt konservativa som invänder mot Hägglund så blir det tungt i min mage. Jag blir så trött på de här som i förtäckta ordalag pläderar för kvinnan tillbaka till spisen. De gör det genom utspel om familjens vikt i dagens samhälle, familjen som garant för det sociala anpassningsarbetet.
Kyss mig i arslet...Det är samhället som fostrar sina medborgare och har man otur så hamnar man i en familj som anser att aga är rätt uppfostringsmetoden. Den heliga familjen ja...Say no more!

Ja, så för att komma tillbaka till starten....jag är en sån där som gör ett statement (för såna håller man sig med) och skiter i att köpa KitchenAid och istället väljer nåt mindre inredningsmagasinshajpat. Så jag funderade på att bestämma mig för just det, kolla upp en Bosch eller Elektrolux eller vad som nu kan finnas på marknaden. Fast då fann jag att de här inte-så-trendiga-märkena kostar marginellt mindre än en KitchenAid och då tänkte jag att jag tror att jag skiter i mitt statement och fortsätter att önska mig en finfin röd maskin...eller en gul...eller ska vi ha en äppelgrön. Eller vet ni, färgen spelar ingen roll, ge mig bara en KitchenAid! Huvudsaken är att man minns Fredrika Bremer och tjejerna medan man använder den.

Dagens glädjeämnen:
1. Sarah Palin meddelar att hon inte kandiderar för att bli republikanernas presidentkandidat. Min analys är att Fru Palin drar in för många sköna kulor under sina turnéer med det där tepartajet. Käre jestanes vad bra att hon inte ställer upp, en ren mardröm att få henne till president i USA.

2. Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer

Kolla! Nemoooo!

Jag har hittat honom!



Och det är klart att man inte letar i hundburar det första man gör om man söker efter en fisk.

Jo men visst

Att kungen kan få för sig att åka till Saudiarabien och dekorera Kung Abdhulla det fattar jag. Kungen har ju inte visat prov på nåt vidare omdöme tidigare.
Men hur fan drottningen funderar när hon följer med och dessutom hänger ett jävla slösse över huvudet, det är jag inte kropp att begripa.
Respekt för andra kan inte vara det övergrpande skälet för det där doket för då hade hon inte åkt dit alls.

Min enkla uppfattning är att så länge den där saudiske gubbstrutten piskar kvinnor och straffar våldtagna för att de "begått äktenskapsbrott" ska han inga medaljer ha. Så länge oliktänkande dödas baraföratt tycker jag inte att han förtjänar nån respekt what so ever.

Och för övrigt anser jag att vi kan skrota kungahuset nu...de har liksom gjort bort sig en gång för mycket nu.

Och, de kan ta Reinfeldt med sig som "inte finner anledning att kritisera kungen för att han delar ut scoutmedaljer".

Jag är frälst, så härligt frälst...

I onsdags åkte jag med elva "goa gubbar" till den jämtländska fjällbyn Ottsjö.
Den traditionella arbetsgruppskonferensen där man jobbar några timmar och roar sig halvt medvetslös resten av tiden.
Nu kryddades tillställningen av att en av de goa gubbarna gick i pension och således skulle avtackas.

Min inställning till jämtländska fjällbyar är inte den mest positiva och jag skäms inte ett spår över min fördom (nåja...) om jämten som äckligt självgod och lokalpatriotisk in absurdum. Jämten faller i trans över sina milsvida vyer, sina fjäll och sin Storsjön. Och kliver det en besökare över länsgränsen så släpps densamma inte över gränsen igen förrän han håller med om att detta landskap är det vackraste han någonsin sett. Sånt där gör mig tvärsför. Sånt där ger mig krupp och gör mig motvalls. Och ta emot mitt uppriktiga Förlåt, alla ni jämtar som alls inte beter er som ovan men kan ni inte ta och låsa in de där andra? Sätt dem på Jamtli och lås in dem!

Nu åter till Ottsjö. Vi bodde på Ottsjö fjällhotell som drivs av en kvinna som flänger som ett torrt skinn, har en förmåga att knyta rätt folk till sig och som finner det självklart att fixa, vad helst som behöver fixas.
Och maten, maten mina vänner, den är i en klass som får mig att fundera på om jag inte borde dra upp bopålarna och flytta till Ottsjö. Det återstår bara att lista ut hur jag ska försörja mig, kan väl inte vara så svårt va.

Gilla*, maila mig menyn så jag kan skriva om dessa kulinariska mästerverk.

Och så, de traditionsenliga aktiviteterna, några gjorde en fjällvandring, några stack iväg på fisketur och så var vi ett gäng som skulle rida. Halva gruppen satt i princip för första gången till häst och frågan är om inte turen var en smula för avancerad för nybörjare. Eller inte för vi kom ju både dit och däna, alla hela och i ett stycke. Och här kommer frälsningsaspekten; Jag fattar grejen med att ta sig upp på nåt fjäll i hösttid för herre Gud vad vackert det var. Att min kropp domnade och benen knappt bar när vi skulle fika fick jag stå ut med. Att en karl med starka armar fick lyfta mig av och på den stackars hästen var nog värre för honom än för mig.
Men att sitta på en islandshäst, högst upp på en fjälltopp och se utöver andra fjäll, en sjö långt, långt ner och alla färger...i slutdarren av september och det är 18 grader varmt...det går nästan inte att beskriva. Det är något nästan andligt över den upplevelsen.
Fullkomligt fascinerande blev det tillsammans med den häst jag blev tilldelad, Ga'si (uttalas Gaosi och betyder Rustning) som verkligen gjorde skäl för namnet.
När de andra hästarna valde att gå på rad, efter varandra på vägen ned så väljer Ga'si andra, lite längre, lite enklare, lite säkrare. Och jag litar på honom helt och fullt och ser bara till att hålla mig kvar i sadeln. När jag fått lite för många grenar i ansiktet styr jag honom ut från trädstammarna och det tycker han kan gå för sig. Men när jag sen försöker fortsätta att tala om åt vilket håll vi ska gå får han nog, stannar och undrar vem av oss det är som kör egentligen. Och det var ingen uppkäftig fråga och vilket svar som helst hade gått an. Han sa så här; "Om du styr så tar det lite längre tid och blir lite besvärligare men vi kommer ner. Om jag styr så kommer vi ner utan mankemang, i god tid och med samtliga hovar i topptrim. Hur ska vi ha det?"
Jag valde det sista alternativet.

Jag tror att jag återkommer till den här resan.

*Gilla är namnet på kvinnan som äger och driver Ottsjö fjällhotell och ni kan "gilla" henne på Facebook!