Dagen efter

Så, vad finns att säga dagen efter den stora hjärtdagen?
Jo, att lilla Alva fyller 1 år i dag.
Jag minns så väl (så gammal är alltså inte tant) den där dagen när hon kom till världen. På Facebook-chatten hade jag sällskap av Strandskatan och en vän från högskoletiden. Tummar hölls och hjärtat slog snabbt och så kom äntligen meddelandet om att det var klart och Alva sett dagens ljus.
Vi passade på att uppvakta det lilla trollet när hon var här och hälsade på förra gången. En svart Bobby car blev uppskattad och förr eller senare har väl växt i kläderna jag köpte.


Här är hon, prinsessan med sin moster Tuva!

Den 27 juni är det dags för barnbarn nummer två att påbörja sin resa här på jorden.
Spännande? Jo vars, nog känns det i hjärteroten när jag tänker på den kommande sommaren.

Men innan dess är det dags för Närbo och mig att åka iväg på vår senvintersemester. Badkläder är inhandlade. Flippflopparna att ha på stranden är framletade och till och med benen är rakade. Ett misstag naturligtvis på för nu måste jag ta fram hyveln en gång till innan det är dags att gå till gaten. Jag ser det dock som träning vilket kan behövas med tanke på hur sällan jag och det där verktyget är på date.

Återstår att se hur kroppen klarar av värmen. Det kan bli problem med sådant efter en sån inflammation som jag har (haft). Jag litar på att det finns gott om badvatten i trakterna där jag kommer att befinna mig. Det jag så långt kan konstatera är att inflammationen är kvar eftersom jag fortfarande är domnad i magen och delar av ryggen. Champagnebubbel har jag i benen och det tilltar när jag går fort. En del fläckar på kroppen känns under korta stunder alldeles iskalla. Men i övrigt är jag rätt bra. Om någon månad eller så kanske det går att avgöra vad av dessa symptom som kommer att bli bestående. Hur det än blir med den saken så är det alltihop sånt som man kan leva med, lika gott som innan jag blev sjuk. Och jag hoppas vid gud att jag aldrig någonsin kommer att bli lika kraftlös i armarna som jag blev i benen. För jösses vad handikappad och begränsad man skulle bli då.

Så här i efterhand känner jag att det var enormt jobbigt och tungt att vara sjuk på det här sättet men jag känner fortfarande att jag hade en jävla tur att det inte var något värre och att det inte blev värre än det blev. Just nu är det bra och vad som händer i morgon tänker jag bekymra mig om då.

Ska vi ta och hurra för Alva då, innan vi avslutar för i dag?

Hipp hipp, Hurra, hurra, hurra, hurra! Ta gärna en bit tårta till hörni!