Jag skrev på fb i morse "Först ska hjärnan övertyga kroppen och därefter måste kroppen vinna över hjärnan. Giganternas kamp :-) Hur fan ska detta sluta?"
Här kommer uppföljningen.
För att travestera Neil Armstrong när han klev ut på månen den där julikvällen 1969
Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt steg för mig!
Antalet presterade kilometer (4) är inte så viktiga i sammanhanget för det handlade om att komma iväg, att trotsa min lata hjärna och min bekväma kropp. Två veckor har förflutit i fullkomlig stillhet. Fick ont i höger knä och beslutade mig för att ta det lugnt ett tag. Promenader skulle jag ta men inte heller det har jag lyckats förmå mig till. Men nu gjorde jag det alltså och det krävdes rätt rejäla övertalningskampanjer för att hjärnan skulle ge med sig. Lite springa, lite gå och lite "powerwalk" med stora steg och rejält böjda knän. (Gissar att jag såg rejält fånig ut men det bjuder jag på.
Belöningen blev en skön simtur efter stretchingen. Å gud så ljuvligt att hoppa i plurret och få ned kroppstempen.
Så var det med det!
2 kommentarer:
Vad avundsjuk jag blir för att du kan få din kropp och hjärna att samarbeta, för det verkar i alla fall som ett mycket positivt resultat! BRA JOBBAT!
Gökis; Jag antar att du vet vad du talar om...för mig handlar det ju mest om lathet men för din del något helt annat. Så min lata kropp borde skämmas :-) Men inte ens det har den vett på!
Skicka en kommentar