Send in the marines

Utskriven!
Magnetrönten visade;
0 stroke
0 hjärntumör
0 annat allvarligt

Ryggmärgsprovet; (som vi återkommer till) visar inget än, det tar en vecka att analysera det där tydligen. Det man letar efter, eller försöker utesluta, är borelia och nervinflammation.

Så, ok, det är ju väldigt skönt att få veta att det inte är en tumör som växer och gör mig domnad. Att jag skulle ha borelia vore en sensation eftersom jag inte haft något fästingbett. Men ok, konstigare saker har ju hänt. Nervinflammation då? Tja, jag har inte en aning men så kan det ju vara förstås. Vi får se om en vecka och det är väl ingen mening att spekulera men det gör jag ändå. Hur skulle jag kunna låta bli?

Blev alltså inlagd på en avdelning i går, på fel avdelning eftersom neurologen inte hade plats. Ganska snart skulle ett ryggmärgsprov tas och det är ju inte jätteroligt! En rejäl nål, ca 15 cm lång sticks in mellan utvalda kotor och ska förhoppningsvis inte träffa på något annat än ryggmärg. Läkaren som stack mig var enormt skicklig för det enda som kändes var när hon gick genom huden. Direkt efter sticket då de tog 5 rör, vilket tog sin lilla tid, utspelade sig en lätt surrealistisk scen då sköterskorna skulle komma fram till vilket rör som skulle skickas med vilket blodprov till Karolinska, Göteborg och till det lokala labbet. Hallå liksom, ni har en jävla pärm som beskriver hela förfarandet, hur svårt kan det vara?

Dagen i dag, inleddes med att en man stod vid min sängkant och slet av ett rejält plåster från min högra arm. Glad att jag slipper vakna så varje morgon. Han kunde snabbt konstatera att det inte var läge att ta ännu ett blodprov i det armvecket så hans brutala väckning var onödig. Han fick lov att ta sitt prov på handen och det gjorde betydligt mer ont än ryggmärgsprovet i går. Därefter var det dags för en alldeles vanlig röntgen av höft och bäcken. Den analysen går förmodligen till vårdcentralen eftersom det var läkaren där som remitterade mig till röntgen.
Sen var det dags för magnetröntgen och herrejävlar vad imponerad jag är. Vilket rymdäventyr i marin miljö!
Att lägga sig i den där apparaten fick mig att känna mig som om jag stod precis ovan maskin på en stor färja. En rytmiskt, dovt dunkande som vibrerade i både öron och kropp. Sen satte de igång själva röntgen och då förvandlades hela båtupplevelsen till ett rymdäventyr och jag väntade på ett kommando som "Beem her up!" Det smällde och slog som om någon avfyrade laservapen därinne i tunneln. (Nu har väl inte jag så våldsamt stor erfaranhet av avfyrade laserpickadoller men en eller annan film har man väl sett i sitt liv) En timme låg jag där medan hjärnan och nacken plåtades från alla möjliga håll. Fast jag beemades inte någonstans alls och som sagt, inga allvarliga brister hittades.

Sen fick jag alltså åka hem och ska på återbesök när provsvaren kommit. Sjukskriven helt och hållet i två veckor och på halvtid i två veckor till.
Trodde i min enfald att lägenheten hunnit bli översvämmad av blommor och choklad men det enda som mötte mig var en ofärdig kornblå tunika samt två kelsjuka kissar.

Så, nu har ni nästan hela historien och jag är fortfarande domnad från naveln och neråt. Dessutom domnar jag runt munnen men inte så pass att det påverkar mitt tal och det är ju en välsignelse för mig men kanske inte nödvändigtvis för Närbo.
Ja jag vet, tonen är raljant men inte fan är det här roligt och visst är jag orolig men det blir ju inte bättre för att jag sitter här och gnäller.

Nu är det er tur att översvämma mig med krya-på-mig-hälsningar och muntra rop om vilken fantastiskt tapper människa jag är!

Och så skulle jag ju knyta ihop det här med rubriken....hur tänkte jag??? Jo men när större delen av arsenalen är förbrukad så skickar man in de mer marina inslagen....och det är väl det som det är dags för nu. Skicka in flottan, hitta och oskadliggör fienden. Och NU kan ni påbörja översvämmandet!