Så där ja, nu har jag skapat gruppen på facebook.
Gruppen heter Vi som vill ha tillbaka hålen upptill på påslakanen och är öppen för vem som helst att gå med i. Antar att man måste vara medlem på facebook förstås.
Här hittar du gruppen där du kan gå med och stödja kampen för att hålen återkommer på påslakanen.
Upp till kamp vänner och hjälp mig föra budskapet vidare!
Gott slut på detta år!
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Tystnad - eller inte va
Strax efter att jag skrev förra inlägget, det om att jag inte hade något att säga så hoppade det små jävlar på hjärnbarken på mig.
Eftersom jag nu får nattgäster så skulle jag bädda rent i sängen. Ta bort sängkläder, lägga i tvätten, ta fram rent. På med lakanet och sen kommer den där prövningen som varje gång ger mig en komplett uppsättning av blodtrycksdrivande aktiviteter i kroppen.
VEM i helvete kom på att man inte behöver ha några hål i överkanten på påslakan? VEM?
Kliv fram och jag ska ge dig en föreläsning som du sent kommer att glömma.
Det gör mig så inihelvetesförbannad varenda gång jag ska bädda rent att Närbo tror att jag ska få en hjärtinfarkt på stört. Han kan ha rätt i det. Och man kan ju fråga sig om det verkligen är någon idé att reta upp sig så till den milda grad på en sån sak.
Svaret är ett tveklöst JAAAAAA! För det här är så ininorden urbota dumt att jag blir skvatt galen på det.
Naturligtvis är det en effektivisering för den som syr påslakan att strunta i de där hålen. Det går fortare att bara sy ihop skiten och ägna sig åt öppningen i nederkant på påslakanet. Däremot är det alltså en affektivisering hos mig varje gång jag ska byta påslakan. Och frågan är hur det ser ut med den totala effektiviseringen efter deras fusksömnad och mina vansinnesutbrott.
Har man dessutom som jag ett extra brett täcke så blir den här övningen förvandlad till ren akrobatik. Idag osade det om mig så till den milda grad att jag klampade iväg till köket och hämtade saxen för att sprätta upp det där jävla lakanet.
Och det gick ju bra eftersom det här är köpt på Ikea. Man lägger inte ner någon våldsamt stor tid på extravaganta sömmar där inte. Men tänk när jag ska byta igen, om bara några dagar! Då måste jag ta fram dyrpåslakanet från Åhléns och det kan jag tala om att där har vi ägnat oss åt prisdrivande sömnad så att det står härliga till. En sån där fint invikt fåll! Tack för den då. Med tanke på vad det lilla bäddsetet kostade borde fan i mig hål i överkant ingå.
Så återigen, VEM fan är ansvarig för det här? Någon fiffig liten ekonom kan man föreställa sig, nån tidsstudieman som fick en snilleblixt. Du ska få betala för dina jävla idéer! Eller så slipper du att betala förutsatt att du kommer hem till mig varje gång jag ska bädda rent.
Eftersom jag nu får nattgäster så skulle jag bädda rent i sängen. Ta bort sängkläder, lägga i tvätten, ta fram rent. På med lakanet och sen kommer den där prövningen som varje gång ger mig en komplett uppsättning av blodtrycksdrivande aktiviteter i kroppen.
VEM i helvete kom på att man inte behöver ha några hål i överkanten på påslakan? VEM?
Kliv fram och jag ska ge dig en föreläsning som du sent kommer att glömma.
Det gör mig så inihelvetesförbannad varenda gång jag ska bädda rent att Närbo tror att jag ska få en hjärtinfarkt på stört. Han kan ha rätt i det. Och man kan ju fråga sig om det verkligen är någon idé att reta upp sig så till den milda grad på en sån sak.
Svaret är ett tveklöst JAAAAAA! För det här är så ininorden urbota dumt att jag blir skvatt galen på det.
Naturligtvis är det en effektivisering för den som syr påslakan att strunta i de där hålen. Det går fortare att bara sy ihop skiten och ägna sig åt öppningen i nederkant på påslakanet. Däremot är det alltså en affektivisering hos mig varje gång jag ska byta påslakan. Och frågan är hur det ser ut med den totala effektiviseringen efter deras fusksömnad och mina vansinnesutbrott.
Har man dessutom som jag ett extra brett täcke så blir den här övningen förvandlad till ren akrobatik. Idag osade det om mig så till den milda grad att jag klampade iväg till köket och hämtade saxen för att sprätta upp det där jävla lakanet.
Och det gick ju bra eftersom det här är köpt på Ikea. Man lägger inte ner någon våldsamt stor tid på extravaganta sömmar där inte. Men tänk när jag ska byta igen, om bara några dagar! Då måste jag ta fram dyrpåslakanet från Åhléns och det kan jag tala om att där har vi ägnat oss åt prisdrivande sömnad så att det står härliga till. En sån där fint invikt fåll! Tack för den då. Med tanke på vad det lilla bäddsetet kostade borde fan i mig hål i överkant ingå.
Så återigen, VEM fan är ansvarig för det här? Någon fiffig liten ekonom kan man föreställa sig, nån tidsstudieman som fick en snilleblixt. Du ska få betala för dina jävla idéer! Eller så slipper du att betala förutsatt att du kommer hem till mig varje gång jag ska bädda rent.
Tystnad
Har ingenting att säga, inte ett smack. Därav den bedövande tystnaden från Den hemska tvillingen. Fast om man ska tro "finkulturen och gammelmedia" så är det en väldigt god sak och nån ska väl tänka på dem också antar jag. Det blir min uppgift för dagen.
Det och så att ta emot yngsta dottern men entourage som anländer i afton.
En annan får ta nattsärken och traska över till Närbo för övernattning. Kanske ett pyjamsparty står för dörren? Vem vet?
Gott slut på er! Se till att göra något bra av de här sista skälvande timmarna av år 2010. Jag är upptagen med att tänka på finkulturen och gammelmedia så jag hinner inte.
Det och så att ta emot yngsta dottern men entourage som anländer i afton.
En annan får ta nattsärken och traska över till Närbo för övernattning. Kanske ett pyjamsparty står för dörren? Vem vet?
Gott slut på er! Se till att göra något bra av de här sista skälvande timmarna av år 2010. Jag är upptagen med att tänka på finkulturen och gammelmedia så jag hinner inte.
onsdag 29 december 2010
Om att höra fel
Vi vaknade väldigt tidigt i morse. Hade på P1 och lyssnade på nyheter och Närbo frågar efter ett inslag -"Vad sa hon?"
"Han kan mindre nu än när han började." sa jag.
"Jaså, jag tyckte hon sa än en hamburgare!" sa Närbo.
"Han kan mindre nu än när han började." sa jag.
"Jaså, jag tyckte hon sa än en hamburgare!" sa Närbo.
måndag 27 december 2010
Rule Britannia and tänk jo väry matsch!
Tänka sig va, att Mr. David Cameron har bestämt att jag ska få pengar, lots and lots of pengar! Asså fatta, Premiärminister i gamla fina England tycker att jag har det lite knalt och behöver ett rejält tillskott i kassan. Det är fint av honom tycker jag.
Fast jag undrar just vad de håller på med på G20-mötena egentligen. Det har jag undrat sen nedanstående mail trillade in för nån timma sen. Men vem är jag att ifrågasätta sådant? Det är väl bara att maila den där Gary och därefter kassera in 7500 US dollars två gånger i veckan.
Sen jävlar ska det bli åka av!
"We have been trying to reach you since the past few days,
as my associate has helped me to send your first payment
of $7,500 USD to you as instructed by Mr. David Cameron
the United Kingdom prime minister after the last G20
meeting that was held in United Kingdom, making you one
of the beneficiaries. Here is the information below.
MONEY TRANSFER CONTROL NUMBER: 0224873876
SENDER NAME: Jame Barry
AMOUNT: $7,500 USD
I told him to keep sending you $7,500 USD twice a week
until the FULL payment of ($360.000 United State Dollars)
is completed.
Note a certificate will be made to change the Receiver Name as
stated by the British prime minister, send your Full Names
and your direct phone contact via Email to: Mr Gary Moore
The money will not reflect until the clearance certificate is
issue to you by the G20 committee.
contact Mr. Gary Moore for your clearance certificate.
Mr Gary Moore"
Vi hade tänkt äta risgrynsgröt och mackor till middag men det tror jag bestämt att vi skiter i. Nåt finare får det väl lov att vara dagen till ära liksom!
Fast jag undrar just vad de håller på med på G20-mötena egentligen. Det har jag undrat sen nedanstående mail trillade in för nån timma sen. Men vem är jag att ifrågasätta sådant? Det är väl bara att maila den där Gary och därefter kassera in 7500 US dollars två gånger i veckan.
Sen jävlar ska det bli åka av!
"We have been trying to reach you since the past few days,
as my associate has helped me to send your first payment
of $7,500 USD to you as instructed by Mr. David Cameron
the United Kingdom prime minister after the last G20
meeting that was held in United Kingdom, making you one
of the beneficiaries. Here is the information below.
MONEY TRANSFER CONTROL NUMBER: 0224873876
SENDER NAME: Jame Barry
AMOUNT: $7,500 USD
I told him to keep sending you $7,500 USD twice a week
until the FULL payment of ($360.000 United State Dollars)
is completed.
Note a certificate will be made to change the Receiver Name as
stated by the British prime minister, send your Full Names
and your direct phone contact via Email to: Mr Gary Moore
The money will not reflect until the clearance certificate is
issue to you by the G20 committee.
contact Mr. Gary Moore for your clearance certificate.
Mr Gary Moore"
Vi hade tänkt äta risgrynsgröt och mackor till middag men det tror jag bestämt att vi skiter i. Nåt finare får det väl lov att vara dagen till ära liksom!
söndag 26 december 2010
Något jag glömt
I år har jag skrivit tre inlägg om tre födelsedagar. Dem kan du läsa här, här och här.
Redan i våras borde jag ha börjat den lilla serien eftersom jag ju faktiskt födde barn den 3 april för 20 år sedan. Men, bättre sent än aldrig och vi kan ju låtsas en stund att det faktiskt är april.
Den där sommaren, 1989, var varm som jag minns det. Det var ställt utom allt tvivel att jag var gravid igen men jag mådde inte alls som jag gjort när de två första hade tagit plats i min kropp. Den här gången var jag konstant hungrig och när jag inte åt mådde jag illa. Så jag åt! Konstant! Och gick på kontroll hos barnmorskan. Och skämtade och sa att det är nog tvillingar för jag mår så konstigt. Hon slog bort det hela med den samlade barnmorskekompetensen om "att tvillingar går i vartannat led så det blir dina barn som får tvillingar!" Skitsnack sa jag men trodde väl inte på allvar att det skulle bli så.
Nåväl, ultraljud skulle göras och ensam åkte jag in till Östersund. Jag kommer aldrig, så länge jag lever glömma den barnmorskan som gjorde ultraljudsundersökningen. Jag minns ännu hennes händer. Smala, mjuka med välskötta naglar. Hon körde sin utrustning över magen och berättade vad man såg på bilden. Jag minns att hon sa "och här har vi ett huvud och där är en hand. Och ser du vad det här är?" Men allvarligt talat, om man inte är van vid det där ultraljudandet så ser man ju inte något mer än olika gråa nyanser. "Men ser du inte?" sa hon och sen "Ser du inte att det är ett huvud till?" En tiondels sekund passerade och jag tog hennes hand och frågade "Är det två?"
Aldrig någonsin kommer jag glömma hennes ansikte när jag fattade att det låg två små bebisar där inne i magen. Och hon frågade om jag var glad eller ledsen vilket kanske inte var så lätt att fatta eftersom jag grät så att det skvalade. Men jag var ju så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Det här var något innan mobiltelefonerna slog igenom och blev var mans ägodel så när jag kom ut från specialistmödravården traskade jag iväg till Stortorget och med hjälp av en gammal telefonautomat ringde jag hem till mamma. Den blivande barnafadern visste jag redan att jag inte hade en chans att få tag på än. Så jag gjorde som så många blivande mammor gjort före mig, jag ringde hem till den blivande tvillingmormodern och frågade om hon satt ner och om hon höll i sig. Vilket naturligtvis gjorde henne en smula orolig. Och sen berättade jag att det skulle komma tvillingar i april nästa år.
Sen åkte jag hem och ringde till den familj där barnens far för tillfället var och snickrade. Och jag hade tur för någon svarade i telefonen och blev beordrad att hämta ner honom från taket där han höll på att byta ut takpannor. Det tog tid innan han var nere på backen och inne i köket, tillräckligt lång tid för att han skulle hinna räkna ut vad jag skulle berätta för honom. Innan jag hann ta till orda hörde jag honom säga "Det ska bli tvillingar va?"
Och det skulle det. I december 1989 var jag så stor att jag knappt kunde röra mig. Och jag var så trött på de frågor jag fick, alltid tre till antalet och alltid de samma.
1. Vill du ha kaffe?
2. Herregud vad stor du är, hur många bebisar ska du få egentligen?
3. Är det inte dags snart?
Och då ville jag ha tre små etiketter på magen där det stod;
Nej tack, jag dricker inte kaffe!
2 stycken!
Det är 4,5 månader kvar!
Ja, så blev det då april och jag var inlagd på BB eftersom mina värden inte var så bra. Man var rädd att jag drabbats av havandeskapsförgiftning (och med tanke på antalet barn jag fick totalt så kan man ju naturligtvis kalla det en sorts förgiftning). Det var ju inga roliga dagar att ligga där bland alla nyförlösta mammor men den 2 april hade man bestämt att det skulle bli en naturlig förlossning. Tvilling 1 låg i säte med rumpan först men mitt bäcken skulle visst klara en sätesförlossning. Tvilling 2 låg på tvärsen och tricket var att när ettan kommit ut skulle tvåan med handkraft vändas med huvudet neråt. Just den dagen skrev någon av kvällstidningarna om ett tvillingpar som legat precis som mina gjorde. Ettan kom ut frisk och fin men tvåan hade de inte lyckats vända och barnet fick massiva hjärnskador. Jag hade knappt läst färdigt den artikeln innan jag slängde mig på klockan och krävde full uppvaktning av barn- och förlossningsläkare. Innan de lämnade rummet hade jag övertygat dem om att här skulle bli kejsarsnitt.
Så, den 3 april var det alltså dags och innan jag gick och la mig på kvällen den 2 skulle jag operationsduscha. Men innan dess tittade jag på Spanarna på Hill Street och fick springa på toaletten rejält många gånger. Och så klev jag in i duschen...och vattnet gick! Och vad gör man då? Jo, man sätter sig på muggen igen och ringer på klockan. En sköterska kommer in och förbannar mig för att jag är så korkad att jag satt mig där. Fiska upp bebisar ur toalettstolar var inget de ville ägna sig åt. Så i säng med mig och iväg till förlossningsavdelningen.
En annan sköterska ringde till barnafadern och sa att det var på gång men eftersom det börjat snöa skulle han inte stressa. Vilket var det mest korkade man kunde säga till honom. Han satte på en kopp kaffe, gick och duschade, drack sitt kaffe i godan ro och väntade på barnvakt innan han satte sig i bilen för att åka de 6,5 milen in till lasarettet.
Till sist låg jag i en operationssal som var överbefolkad. Det var tydligen en lugn natt på sjukhuset och en tvillingförlossning en stor händelse så alla som kunde var med. Man kan konstatera att det var folkligt, festligt och fullsatt. Narkosläkaren var en lång, blond räkel med det i fotbollssammanhang så historiska namnet Gunnar Green. Jag och han slog vad om könen på mina bebisar. Han höll på en av varje och jag på två flickor.
Det sattes en ryggbedövning och jag kan meddela att det inte är någon enkel historia när man är stor som en val och varje försök att lägga sig i fosterställning framkallar en rejäl värk. Till sist lyckades man få in den där gigantiska nålen och mina ben försvann fullkomligt. Någon frågade om det var jätteviktigt att pappa var med när man tog fram barnen. I det läget inser man att nu går det inte att vänta på den där kaffesörplaren längre och svarar nej.
När jag såg honom komma in i rummet förstod jag att han redan fått besked om att han fått en son för han sken som solen själv. Och jag kan livligt föreställa mig vilken entré han gjorde bland alla dessa människor som var med och såg på när de här två krypen kom till värden. Några år senare var jag tillbaka på operationsavdelningen och en stadig kvinna frågade mig om inte jag fått tvillingar där för en tid sedan. Hon kom nämligen ihåg den över måttan stolte faderns ankomst!
Och jag förlorade vadet, vann gjorde Gunnar Green. Den första som kom var Anna och den näste var Pär. Och de där två ville liksom hänga ihop. De låg i samma lilla sänglåda och Anna kravlade efter Pär för att suga på det lilla hår den gossen lyckats odla under nio månader. Pär blev irriterad och vände huvudet åt andra hållet och vips kavade Anna efter som en liten säl, kröp över Pär och fortsatte att snutta hår.
Många historier kan berättas om de här två och alla deras påhitt men det tar vi en annan gång. Eller som Pär skulle ha sagt när han var liten, Jaaa, eller en pellegång. (För om det finns något som heter anna gång måste det ju finnas något som heter pelle gång också)
Redan i våras borde jag ha börjat den lilla serien eftersom jag ju faktiskt födde barn den 3 april för 20 år sedan. Men, bättre sent än aldrig och vi kan ju låtsas en stund att det faktiskt är april.
Den där sommaren, 1989, var varm som jag minns det. Det var ställt utom allt tvivel att jag var gravid igen men jag mådde inte alls som jag gjort när de två första hade tagit plats i min kropp. Den här gången var jag konstant hungrig och när jag inte åt mådde jag illa. Så jag åt! Konstant! Och gick på kontroll hos barnmorskan. Och skämtade och sa att det är nog tvillingar för jag mår så konstigt. Hon slog bort det hela med den samlade barnmorskekompetensen om "att tvillingar går i vartannat led så det blir dina barn som får tvillingar!" Skitsnack sa jag men trodde väl inte på allvar att det skulle bli så.
Nåväl, ultraljud skulle göras och ensam åkte jag in till Östersund. Jag kommer aldrig, så länge jag lever glömma den barnmorskan som gjorde ultraljudsundersökningen. Jag minns ännu hennes händer. Smala, mjuka med välskötta naglar. Hon körde sin utrustning över magen och berättade vad man såg på bilden. Jag minns att hon sa "och här har vi ett huvud och där är en hand. Och ser du vad det här är?" Men allvarligt talat, om man inte är van vid det där ultraljudandet så ser man ju inte något mer än olika gråa nyanser. "Men ser du inte?" sa hon och sen "Ser du inte att det är ett huvud till?" En tiondels sekund passerade och jag tog hennes hand och frågade "Är det två?"
Aldrig någonsin kommer jag glömma hennes ansikte när jag fattade att det låg två små bebisar där inne i magen. Och hon frågade om jag var glad eller ledsen vilket kanske inte var så lätt att fatta eftersom jag grät så att det skvalade. Men jag var ju så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Det här var något innan mobiltelefonerna slog igenom och blev var mans ägodel så när jag kom ut från specialistmödravården traskade jag iväg till Stortorget och med hjälp av en gammal telefonautomat ringde jag hem till mamma. Den blivande barnafadern visste jag redan att jag inte hade en chans att få tag på än. Så jag gjorde som så många blivande mammor gjort före mig, jag ringde hem till den blivande tvillingmormodern och frågade om hon satt ner och om hon höll i sig. Vilket naturligtvis gjorde henne en smula orolig. Och sen berättade jag att det skulle komma tvillingar i april nästa år.
Sen åkte jag hem och ringde till den familj där barnens far för tillfället var och snickrade. Och jag hade tur för någon svarade i telefonen och blev beordrad att hämta ner honom från taket där han höll på att byta ut takpannor. Det tog tid innan han var nere på backen och inne i köket, tillräckligt lång tid för att han skulle hinna räkna ut vad jag skulle berätta för honom. Innan jag hann ta till orda hörde jag honom säga "Det ska bli tvillingar va?"
Och det skulle det. I december 1989 var jag så stor att jag knappt kunde röra mig. Och jag var så trött på de frågor jag fick, alltid tre till antalet och alltid de samma.
1. Vill du ha kaffe?
2. Herregud vad stor du är, hur många bebisar ska du få egentligen?
3. Är det inte dags snart?
Och då ville jag ha tre små etiketter på magen där det stod;
Nej tack, jag dricker inte kaffe!
2 stycken!
Det är 4,5 månader kvar!
Ja, så blev det då april och jag var inlagd på BB eftersom mina värden inte var så bra. Man var rädd att jag drabbats av havandeskapsförgiftning (och med tanke på antalet barn jag fick totalt så kan man ju naturligtvis kalla det en sorts förgiftning). Det var ju inga roliga dagar att ligga där bland alla nyförlösta mammor men den 2 april hade man bestämt att det skulle bli en naturlig förlossning. Tvilling 1 låg i säte med rumpan först men mitt bäcken skulle visst klara en sätesförlossning. Tvilling 2 låg på tvärsen och tricket var att när ettan kommit ut skulle tvåan med handkraft vändas med huvudet neråt. Just den dagen skrev någon av kvällstidningarna om ett tvillingpar som legat precis som mina gjorde. Ettan kom ut frisk och fin men tvåan hade de inte lyckats vända och barnet fick massiva hjärnskador. Jag hade knappt läst färdigt den artikeln innan jag slängde mig på klockan och krävde full uppvaktning av barn- och förlossningsläkare. Innan de lämnade rummet hade jag övertygat dem om att här skulle bli kejsarsnitt.
Så, den 3 april var det alltså dags och innan jag gick och la mig på kvällen den 2 skulle jag operationsduscha. Men innan dess tittade jag på Spanarna på Hill Street och fick springa på toaletten rejält många gånger. Och så klev jag in i duschen...och vattnet gick! Och vad gör man då? Jo, man sätter sig på muggen igen och ringer på klockan. En sköterska kommer in och förbannar mig för att jag är så korkad att jag satt mig där. Fiska upp bebisar ur toalettstolar var inget de ville ägna sig åt. Så i säng med mig och iväg till förlossningsavdelningen.
En annan sköterska ringde till barnafadern och sa att det var på gång men eftersom det börjat snöa skulle han inte stressa. Vilket var det mest korkade man kunde säga till honom. Han satte på en kopp kaffe, gick och duschade, drack sitt kaffe i godan ro och väntade på barnvakt innan han satte sig i bilen för att åka de 6,5 milen in till lasarettet.
Till sist låg jag i en operationssal som var överbefolkad. Det var tydligen en lugn natt på sjukhuset och en tvillingförlossning en stor händelse så alla som kunde var med. Man kan konstatera att det var folkligt, festligt och fullsatt. Narkosläkaren var en lång, blond räkel med det i fotbollssammanhang så historiska namnet Gunnar Green. Jag och han slog vad om könen på mina bebisar. Han höll på en av varje och jag på två flickor.
Det sattes en ryggbedövning och jag kan meddela att det inte är någon enkel historia när man är stor som en val och varje försök att lägga sig i fosterställning framkallar en rejäl värk. Till sist lyckades man få in den där gigantiska nålen och mina ben försvann fullkomligt. Någon frågade om det var jätteviktigt att pappa var med när man tog fram barnen. I det läget inser man att nu går det inte att vänta på den där kaffesörplaren längre och svarar nej.
När jag såg honom komma in i rummet förstod jag att han redan fått besked om att han fått en son för han sken som solen själv. Och jag kan livligt föreställa mig vilken entré han gjorde bland alla dessa människor som var med och såg på när de här två krypen kom till värden. Några år senare var jag tillbaka på operationsavdelningen och en stadig kvinna frågade mig om inte jag fått tvillingar där för en tid sedan. Hon kom nämligen ihåg den över måttan stolte faderns ankomst!
Och jag förlorade vadet, vann gjorde Gunnar Green. Den första som kom var Anna och den näste var Pär. Och de där två ville liksom hänga ihop. De låg i samma lilla sänglåda och Anna kravlade efter Pär för att suga på det lilla hår den gossen lyckats odla under nio månader. Pär blev irriterad och vände huvudet åt andra hållet och vips kavade Anna efter som en liten säl, kröp över Pär och fortsatte att snutta hår.
Många historier kan berättas om de här två och alla deras påhitt men det tar vi en annan gång. Eller som Pär skulle ha sagt när han var liten, Jaaa, eller en pellegång. (För om det finns något som heter anna gång måste det ju finnas något som heter pelle gång också)
Underbara dagar framför mig
Hur ska jag välja nu? Ladies på förmiddagen och Palme på eftermiddagen?
Ååå så härligt!
lördag 25 december 2010
I saw the sign
Närbo är alldeles fantastisk att fira jul med. Han mår så gott av att vara ledig, att se fram emot den goda maten, att få sovmorgon, en kopp gott kaffe i schäslongen.
Det var några som fick hängslen i julklapp!
I morse fick jag en juldagsklapp!
En stor del av dagen har jag ägnat åt att läsa Hakelius och jag börjar anlägga en "stiff upper lip"!
Men vet ni...vet ni....vet ni????
I morse när jag vaknade, efter en rätt bedrövlig natt med en storsnarkande Närbo bredvid..eller egentligen i större delen av sängen om jag uttrycker mig en smula diplomatiskt.
Jo men jag vaknade och när jag klev upp för att som vanligt testa benen så kände jag omgående en förändring. Betongen har mjuknat! Jag håller på att bli bättre!
Jag kan inte med ord beskriva hur oerhört lättad jag är över detta.
Efter sen frukost tog vi en promenad. Vi gick till Närbos föräldrars grav för att tända ett nytt ljus. Tungt var det men jag gick hela vägen dit och jag gick hela vägen hem. Uppskattningsvis lite drygt två kilometer! Fatta! TVÅ KILOMETER! Jag var helt slut när vi kom hem men jag gick själv och jag gick hela vägen!
Nu sitter vi framför teven och kollar in Stjärnorna på slottet. Vi är mätta, nöjda och belåtna efter sedvanlig julmiddag. Jag är så nöjd och belåten, jag är så tacksam.
God fortsättning hör ni.
Det var några som fick hängslen i julklapp!
I morse fick jag en juldagsklapp!
En stor del av dagen har jag ägnat åt att läsa Hakelius och jag börjar anlägga en "stiff upper lip"!
Men vet ni...vet ni....vet ni????
I morse när jag vaknade, efter en rätt bedrövlig natt med en storsnarkande Närbo bredvid..eller egentligen i större delen av sängen om jag uttrycker mig en smula diplomatiskt.
Jo men jag vaknade och när jag klev upp för att som vanligt testa benen så kände jag omgående en förändring. Betongen har mjuknat! Jag håller på att bli bättre!
Jag kan inte med ord beskriva hur oerhört lättad jag är över detta.
Efter sen frukost tog vi en promenad. Vi gick till Närbos föräldrars grav för att tända ett nytt ljus. Tungt var det men jag gick hela vägen dit och jag gick hela vägen hem. Uppskattningsvis lite drygt två kilometer! Fatta! TVÅ KILOMETER! Jag var helt slut när vi kom hem men jag gick själv och jag gick hela vägen!
Nu sitter vi framför teven och kollar in Stjärnorna på slottet. Vi är mätta, nöjda och belåtna efter sedvanlig julmiddag. Jag är så nöjd och belåten, jag är så tacksam.
God fortsättning hör ni.
fredag 24 december 2010
torsdag 23 december 2010
Ho ho ho....
Några timmar kvar tills julafton gör sin entré.
Förberedelserna var klara redan igår.
I dag har vi ägnat tiden åt att klia lår och fötter, gå på toa med varierande resultat och sucka över all den smörja som visas på teve en kväll som denna.
Nu vidtar väntan på att se om man varit tillräckligt snäll för att få några julklappar. Jag vet att Närbo varit snäll, det har jag och tomten pratat om vid några tillfällen under året. Men jag? Har ingen aning men jag tycker ju att de senaste 5 veckornas problem borde kompensera något av den där snällhetsbristen. Visst då?
Förberedelserna var klara redan igår.
I dag har vi ägnat tiden åt att klia lår och fötter, gå på toa med varierande resultat och sucka över all den smörja som visas på teve en kväll som denna.
Nu vidtar väntan på att se om man varit tillräckligt snäll för att få några julklappar. Jag vet att Närbo varit snäll, det har jag och tomten pratat om vid några tillfällen under året. Men jag? Har ingen aning men jag tycker ju att de senaste 5 veckornas problem borde kompensera något av den där snällhetsbristen. Visst då?
GOD JUL
Nej, granen är inte min, jag har ingen gran. Bilden har jag helt fräckt snott på här.
Ja men kan det räcka nu?
Gårdagen präglades om omväxlande frossa och svettning, huvudvärk... Kort sagt nån jävla influensa på ingång.
Ja också utslagen då också. Med all sannolikhet är det nässelutslag. Det kliar för jävligt och det är dags för en tur till apoteket. Båda låren ser ut så där och på vristerna.
Vad ont har man gjort?
onsdag 22 december 2010
Lagom till jul
Tre stycken med två stänglar vardera. Det blir massor av fina klockor.
I farten
Och ni som anser att även en hemsk tvilling bör ansluta sig till den här drajven om en vit jul ska veta att jag firar en barnfri helg.
tisdag 21 december 2010
Trött på både det ena och det andra
Det där med att springa ett maraton eller bestiga ett berg har aldrig lockat mig.
Fast just nu känner jag mig som om jag gjort just det, först ett maraton och därefter en liten bergsbestigning.
Fast det finns naturligtvis en fullkomligt självklar förklaring till detta.
Jag har dammsugit mitt köksgolv! Samt varit ute med köksmattan och snöborstat den. Och man skulle lätt kunna tro att mitt kök tillhör de där gigantiska i lantlig stil med vitlaserade trägolven på ca 50 kvadrat. Så är nu inte fallet. Hela min lägenhet är på 60 kvadratmeter och köket är det minsta rummet.
Så efter den pärsen landade jag i schäslongen med teven på. Och let me tell you, så fort mina ben har slutat med det här betongbeteendet ska jag glida fram just som människan i Lindex reklam. I en florstunn negligé och i olika underkläder samt med benen snyggt korsande varandra när jag traskar runt här och ser förförisk och oerhört sugen ut.
Fast endast om jag överlever den här fullkomligt galldrivande, vansinnesframkallande reklamen från Telenor. Kan nån vänlig själ sätta en prematur nyårsraket, modell megagigantisk i arslet på den gubbsvålen och skicka iväg honom till stället där tekniska prylar smälter på en tusendels sekund? Eller bind åtminstone fast fanskapet i en stol och sätt munkavle på honom.
Nu vill jag ha en kopp kaffe men jag orkar ta mig katten inte gå ut i köket igen.
Fast just nu känner jag mig som om jag gjort just det, först ett maraton och därefter en liten bergsbestigning.
Fast det finns naturligtvis en fullkomligt självklar förklaring till detta.
Jag har dammsugit mitt köksgolv! Samt varit ute med köksmattan och snöborstat den. Och man skulle lätt kunna tro att mitt kök tillhör de där gigantiska i lantlig stil med vitlaserade trägolven på ca 50 kvadrat. Så är nu inte fallet. Hela min lägenhet är på 60 kvadratmeter och köket är det minsta rummet.
Så efter den pärsen landade jag i schäslongen med teven på. Och let me tell you, så fort mina ben har slutat med det här betongbeteendet ska jag glida fram just som människan i Lindex reklam. I en florstunn negligé och i olika underkläder samt med benen snyggt korsande varandra när jag traskar runt här och ser förförisk och oerhört sugen ut.
Fast endast om jag överlever den här fullkomligt galldrivande, vansinnesframkallande reklamen från Telenor. Kan nån vänlig själ sätta en prematur nyårsraket, modell megagigantisk i arslet på den gubbsvålen och skicka iväg honom till stället där tekniska prylar smälter på en tusendels sekund? Eller bind åtminstone fast fanskapet i en stol och sätt munkavle på honom.
Nu vill jag ha en kopp kaffe men jag orkar ta mig katten inte gå ut i köket igen.
måndag 20 december 2010
Just precis i dag
Så här dags för 19 år sedan låg en liten krabat och kikade på mig. Han var 6 timmar gammal och så vackert brun att han nästa morgon flyttades till prematuren för att "solas" som de sa på BB. När jag kom dit efter några timmar fick jag mitt livs chock. Den där lille pojken låg kopplad till massor av övervakningsapparatur och såg ut som om han skulle dö i vilken stund som helst. Det visade sig att man bortsett från gulsoten även upptäckt lunginflammation. Jag önskar att de berättat det för mig innan jag kom dit för matningen.
Till trettonhelgen fick vi komma hem och jag lovar att det var många tårar hos syskonen för att vi inte fick fira jul hemma. En del av oss får fortfarande tårar i ögonen när vi tänker på det.
Det finns massor att berätta om den lille parveln som snart är 1.90 lång men jag nöjer mig med en händelse när jag tog med honom till McDonalds. Han var 5 år gammal, blond som ett solblekt lakan i håret och med världens sötaste smilgropar. I trappan upp vände han sig om och förkunnade med hög röst "Mamma, du är min älsklingsblomma!"
En sån unge kan räkna kallt med morsans eviga stöd.
Grattis min fina, älskade Johannes. Ta ingen skit älsklingsblomman min!
Var god stör ej
Vi säger så!
söndag 19 december 2010
Vit jul va
Under några mellanstadieår hade vi en speciell kille i klassen. Han hette Göran men kallades Torsken. Ovanligt nog bodde han bara med sin pappa. Andra ungar med frånskilda föräldrar bodde med sin mamma men alltså inte Torsken. Jag misstänker att han kanske inte hade det så roligt men han var rätt smart och vansinnigt påhittig.
Jag minns en teckningslektion när han lämnade in två teckningar. En föreställde en by, ruggigt detaljerad med rätta perspektiven och ganska driven för en 12-åring. Den andra var bara ett vitt papper, inte ett streck ens. Och när vår knasmajje frågade vad det där var för trams svarade Torsken "Det är samma by fast efter snöfallet!"
Och exakt så känner jag när jag tittar ut genom fönstret. Det har snöat nästan non stop sen i torsdags, lätt pudersnö som snabbt bildar rejäla högar. Om det inte slutar snart kommer den här stan inte att synas, vi kommer gömmas under ett djupt snötäcke och kanske, kanske töar vi fram nån gång under våren. Men det vet man inte.
Sannolikheten för en vit jul är rätt stor.
lördag 18 december 2010
Det här med betong
Alltså, det är väl ingen hemlighet att jag gillar betong. Att gjuta ac, njuta av, känna på, sitta på, titta på.
Men betong i benen känns en smula "overkill". Jag tar mig fram som Frankensteins monster just nu och snyggare kan man ju gå om man inte är lika med mig alltså.
Men betong i benen känns en smula "overkill". Jag tar mig fram som Frankensteins monster just nu och snyggare kan man ju gå om man inte är lika med mig alltså.
Ps. Vad sägs om ett inlägg som börjar och slutar med samma ord? Bra va?
torsdag 16 december 2010
Egen busslinje!
Jag bokade om min hemresa. Det kändes så futtigt på något sätt att sätta sig på "snålbussen" och låta benen trängas i 5 timmar.
Så, här sitter jag nu på Y+-bussen och njuter.
Jag tycker att det är oehört fint och omtänksamt av Y-buss att inrätta en helt egen linje för min del. En hel buss som bara går fram och tillbaka mellan Sundsvall och Stockholm tills jag får för mig att lösa biljett och gå ombord.
För jag är lika solo som jag var i går på vägen ner. Inte en själ mer än jag och en trevlig chaufför. Örjan är hemma och vilar sig i dag så nu är det en annan, lika trevlig man som kör mig. Han har serverat sallad med salami och taleggio, det var gott. Jag har staplat mig fram och hämtat en kopp kaffe.
Undrar vad jag ska hitta på nu i min alldeles egna buss. Förslag?
Så, här sitter jag nu på Y+-bussen och njuter.
Jag tycker att det är oehört fint och omtänksamt av Y-buss att inrätta en helt egen linje för min del. En hel buss som bara går fram och tillbaka mellan Sundsvall och Stockholm tills jag får för mig att lösa biljett och gå ombord.
För jag är lika solo som jag var i går på vägen ner. Inte en själ mer än jag och en trevlig chaufför. Örjan är hemma och vilar sig i dag så nu är det en annan, lika trevlig man som kör mig. Han har serverat sallad med salami och taleggio, det var gott. Jag har staplat mig fram och hämtat en kopp kaffe.
Undrar vad jag ska hitta på nu i min alldeles egna buss. Förslag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)