En gång i världen skrev Esaias Tegnér dikten Det eviga som anses vara en hyllning till Napoleon.
Åtskilliga svenska gymnasister har sedan analyserat dikten sönder och samman.
Och visst är den sann, hans kanske mest kända dikt. Med våld skapar den starke sin värld men det är inte bestående. Och det ser vi ju glädjande nog bevis för än i dag när diktator efter diktator går ur tiden.
Väl formar den Starke med svärdet sin verld,
väl flyga som örnar hans Rykten.
Men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flygten.
Hvad Våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.
Och Libyens befolkning firar i rättfärdig lättnad, herregud att leva i fyrtioårig terror skapad av en fullblodspsykopat (nä jag kan inte bevisa den tesen), och sen plötsligt se honom död. Vilken känsla. Vad händer sen? Förmår demokratin ta plats i den arabiska våren? Jag hoppas på det.
5 kommentarer:
Det är första gången jag ser den dikten faktiskt. Gillar den, det stämmer ju; att det som skapas med våld inte kan bli beständigt. Att tänka på det ger en känsla av hopp.
Jag hoppas också. Jag försöker förstå men kan inte. Obegripligt att leva på det sättet. Stackars människor.
Nilla: Va? Trodde alla fick ge sig i kast med den på gymnasiet..
Ljn: Fast det vänder nu, det blir bättre. Väl?
Nope.
Eller så gjorde jag det men har förträngt det. Gillade inte den där antologin vi hade, dötråkig var den.
Nilla; Fanns ju så mycket annat att ägna sig åt än dammiga gamla poeter. En annan sanning, slår mig nu, är att lärdomar kommer i fel ordning här i livet. Det är ju nu man skulle läsa litteraturhistoria, religionsfilosofi, samhällskunskap...Kan man få börja om?
Skicka en kommentar