U.p.a. och en brigg ifrån Hull

Ni vet den där hjärtskärande, sorgliga sången om
briggen Blue bird of Hull

Den handlar ju alltså om den unge Karl Stranne som gick under, surrad till rors på den båt vars manskap hans far gick ut och räddade. Och bortsett från att hjärtat brister varje gång jag hör den så slog mig en sak i morse.

I sista versen sjungs "å kaptenen steg upp, han var grå, han var tärd. Stormen tjöt, knappt man hörde hans ord, när han sade med skälvande röst till sin värd; Karl stod surrad och glömdes ombord"

Hade den där tragiska olyckan hänt i dag skulle kaptenen knappast uttryckt sig så. Jag tippar att det snarare låtit så här "Från rederiet beklagar vi den tragiska händelsen och våra tankar går naturligtvis först och främst till de anhöriga i dag. Rederiets ledning har erbjudit stöd i den här svåra stunden och vi kommer att tillsätta en utredning för att se vad som hände, så fort helgerna* är över. Vi ber också om att hänsyn visas den överlevande personalen och vädjar om förståelse för deras situation."

Och vad är skillnaden? Jo, oviljan att ta på sig ansvaret. Jag har givetvis inga som helst belägg för att kaptenen verkligen sa så där till Stranne den äldre, en viking, en örn. Min bestämda uppfattning är dock att vi i nutid har allt svårare att ta eget, personligt ansvar. Vad beror det på?

Kan det ha att göra med alla rutiner och riktlinjer vi skapar för att undvika katastrofen och olyckan? Är det "tack vare" slika riktlinjer som unga människor förgäves tigger om ambulanstransport och dör för att riktlinjer får ersätta sunt förnuft och eget ansvar?

Att saker går och blir fel är inget märkligt. Men det är rätt märkligt att låta sitt samvete gå och gömma sig när det brinner. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att säga att man gjort fel? Eller är det faktiskt så att vi inte ens fattar när vi gör fel när vi slaviskt följer nån riktlinje som omöjligt kan täcka alla eventuella händelser?

Jag vet inte om min teori är riktig men jag vet att det idag är rätt sällsynt
med folk som tar ansvar och säger "Karl stod surrad och glömdes ombord."

* "...själva julafton sjuttiotvå." hände detta, 1872 får man förmoda. Och på julafton tillsätts inga haverikommissioner eller utredningar. För jag har inte gjort fel, möjligen är det nån riktlinje som vi missat att uppdatera och det kan vi ju inte göra nu heller.