Jag är frälst, så härligt frälst...

I onsdags åkte jag med elva "goa gubbar" till den jämtländska fjällbyn Ottsjö.
Den traditionella arbetsgruppskonferensen där man jobbar några timmar och roar sig halvt medvetslös resten av tiden.
Nu kryddades tillställningen av att en av de goa gubbarna gick i pension och således skulle avtackas.

Min inställning till jämtländska fjällbyar är inte den mest positiva och jag skäms inte ett spår över min fördom (nåja...) om jämten som äckligt självgod och lokalpatriotisk in absurdum. Jämten faller i trans över sina milsvida vyer, sina fjäll och sin Storsjön. Och kliver det en besökare över länsgränsen så släpps densamma inte över gränsen igen förrän han håller med om att detta landskap är det vackraste han någonsin sett. Sånt där gör mig tvärsför. Sånt där ger mig krupp och gör mig motvalls. Och ta emot mitt uppriktiga Förlåt, alla ni jämtar som alls inte beter er som ovan men kan ni inte ta och låsa in de där andra? Sätt dem på Jamtli och lås in dem!

Nu åter till Ottsjö. Vi bodde på Ottsjö fjällhotell som drivs av en kvinna som flänger som ett torrt skinn, har en förmåga att knyta rätt folk till sig och som finner det självklart att fixa, vad helst som behöver fixas.
Och maten, maten mina vänner, den är i en klass som får mig att fundera på om jag inte borde dra upp bopålarna och flytta till Ottsjö. Det återstår bara att lista ut hur jag ska försörja mig, kan väl inte vara så svårt va.

Gilla*, maila mig menyn så jag kan skriva om dessa kulinariska mästerverk.

Och så, de traditionsenliga aktiviteterna, några gjorde en fjällvandring, några stack iväg på fisketur och så var vi ett gäng som skulle rida. Halva gruppen satt i princip för första gången till häst och frågan är om inte turen var en smula för avancerad för nybörjare. Eller inte för vi kom ju både dit och däna, alla hela och i ett stycke. Och här kommer frälsningsaspekten; Jag fattar grejen med att ta sig upp på nåt fjäll i hösttid för herre Gud vad vackert det var. Att min kropp domnade och benen knappt bar när vi skulle fika fick jag stå ut med. Att en karl med starka armar fick lyfta mig av och på den stackars hästen var nog värre för honom än för mig.
Men att sitta på en islandshäst, högst upp på en fjälltopp och se utöver andra fjäll, en sjö långt, långt ner och alla färger...i slutdarren av september och det är 18 grader varmt...det går nästan inte att beskriva. Det är något nästan andligt över den upplevelsen.
Fullkomligt fascinerande blev det tillsammans med den häst jag blev tilldelad, Ga'si (uttalas Gaosi och betyder Rustning) som verkligen gjorde skäl för namnet.
När de andra hästarna valde att gå på rad, efter varandra på vägen ned så väljer Ga'si andra, lite längre, lite enklare, lite säkrare. Och jag litar på honom helt och fullt och ser bara till att hålla mig kvar i sadeln. När jag fått lite för många grenar i ansiktet styr jag honom ut från trädstammarna och det tycker han kan gå för sig. Men när jag sen försöker fortsätta att tala om åt vilket håll vi ska gå får han nog, stannar och undrar vem av oss det är som kör egentligen. Och det var ingen uppkäftig fråga och vilket svar som helst hade gått an. Han sa så här; "Om du styr så tar det lite längre tid och blir lite besvärligare men vi kommer ner. Om jag styr så kommer vi ner utan mankemang, i god tid och med samtliga hovar i topptrim. Hur ska vi ha det?"
Jag valde det sista alternativet.

Jag tror att jag återkommer till den här resan.

*Gilla är namnet på kvinnan som äger och driver Ottsjö fjällhotell och ni kan "gilla" henne på Facebook!