Please...

...ge mig en hel natts sömn, bara en enda natt så att jag får känna hur det är att vakna utvilad.

Det slår inte fel, varje natt vaknar jag, kollar klockan och den är 3.43. Varenda natt! Mönstret bröts i natt för då var hon 4.34! Ser ni? Vågar man hoppas på att jag i morgon vaknar 5.35? Och natten därpå 6.36! Fast då har jag faktiskt försovit mig och får jävligt bråttom att duscha och få på mig kläderna innan Närbo gör sin frukostentré.

Bortsett från två nätter på sjukhuset då jag blev drogad samt en natt i början av januari har jag inte sovit en enda hel natt sen jag blev sjuk. Inte ens sömntabletterna jag fick hade nån vidare effekt. Visst sov jag längre sammanhängande tid men inte en hel natt. Men det är länge sen de tabletterna tog slut. I regel vaknar jag två gånger varje natt. Sista gången tar det tid, lång tid att somna om. Det går an om man är hemma och är sjukskriven men det håller inte riktigt om man ska upp och jobba.

Märkliga känselfenomen i benen är nog den största boven fast de har blivit något mindre omfattande. Kanske skulle sömntabletter hjälpa mig nu att komma in i rätt rytm igen. Eller är detta, ve och fasa, en av de bestående men jag kommer att få leva med? Det känns lite tungt att tänka på.