När skam går på torra land

Låt mig börja med att skriva att jag vet att det finns lärare som ger allt och lite till för att ge elever det dom behöver. Jag vet också att det finns rektorer som gör allt de kan för att fixa så att lärare har förutsättningar att göra ett bra jobb.

Men, enligt min erfarenhet så är dessa två grupper förskräckande små.

Har just tittat på kvällens avsnitt av Klass 9 som går på SVT. Och, frågar jag mig upprört, hur i hela helvete är det möjligt att ingen tagit ansvar för den här grabben som man tror lider av dyskalkyli? I 8 år har "man" känt till att det inte går bra i matten, att han behöver specialhjälp utan att göra ett skit åt saken.
När Stavros informerar rektorn om sina iakttagelser håller hon med i princip men har själv inte gjort ett enda jota under sitt år som rektor.

Och det här är alltså bara en elev. Hur många fler finns det som inte får det stöd de behöver? Hur många elever somnar varje kväll med känslan av att vara värdelösa? Så måste de ju känna det när de vet att de inte klarar av ett eller flera ämnen och INGEN verkar vara intresserad av att hjälpa till.

Det räcker liksom inte att snacka man måste göra något också.

Jag förstår inte hur man kan somna på kvällarna och veta att man inte gjort och gör sitt yttersta för att lösa problemen. Och det gör man inte när man struntar i att eleven gång på gång misslyckas. Jo, jag vet att skolans resurser krymper men vore jag rektor skulle jag skita i den där budgeten. Möjligen får man sparken då men då går man åtminstone med huvudet högt och en rak rygg. För om man värnar mer om eleverna och deras förmåga att lära sig då kan man vara stolt över sin dagliga gärning.
Bryr man sig mer om att få ihop en redan från början omöjlig budget då är man på fel ställe. Det går liksom inte att väga elever mot pengar.
Och fattar man inte den enkla ekvatione så har man inte på skolan att göra!

Det är skamligt att misshandla barn på det här sättet! Skamligt!