Förkyld men stolt

Dottern T är nere i Stockholm för att packa ihop sina tillhörigheter och permanent flytt hem till Sundsvall. Och en sån där resa är ju inte rolig att göra.
Att behöva säga hej till allt man trodde, ville och hoppades på känns i vilket hjärta som helst. Och inte är det enkelt att släppa iväg sitt barn på den resan heller fast man vet att det blir bättre så fort allt är gjort.

Nåväl, nu är hon framme och mött av förre pojkvännens mamma. Och får jag bara säga; Vilken kvinna! Det har varit så gott och tryggt att veta att hon funnits där och tagit hand om T när hon varit sjuk eller ledsen. Jag pratade just med henne och tackade för allt hon gjort för min dotter och fick höra "Hon är min dotter också, jag älskar henne och vill ha henne jag också".
Vi enades om att hon får låna T då och då.

Och finns det något som gör en mer stolt än när någon berömmer ens barn?