Tja, vad ska man säga?
Fick tag på "min" neurolog i går. (Märklig mening att skriva, för två månader sedan visste jag inte ens att jag behövde en och nu har jag det!)
Han föreföll också en smula förvånad över de senaste symptomen i händer och armar. Och höll det inte för otroligt att inflammationen spridit sig! Skit också!
Men, han ringer mig på måndag igen för nytt statusmöte och så ska han försöka skynda på magnetröntgenundersökningen. Möjligen kan det vara aktuellt med kortisonbehandling.
Åte till parantesen där i första stycket. Den 4 novemeber kom boken om kungen ut. (har jag sett på diverse årskrönikor) och det känns så länge sen att det är nästan skrämmande. Jag tror att det var ungefär vid den tiden som vi planerat att åka ut till stugen över helgen men det blev det ju inget med eftersom det kom en himla massa snö just då. Och som sagt, det känns som om det är flera år sedan dess. Men det är lite drygt två månader sedan. I en och en halv månad har jag varit sjuk, det känns som ett år.
Perspektiven är märkliga när man råkar ut för sånt man inte räknade med!
Jobbigt. Jag känner verkligen med dig. Så mycket jag nu kan göra det utan att ha varit i din situation.
SvaraRaderaJag hoppas det nya året ska vara en ny start för dig och din kropp. Att det blir många fler tillfällen i stugan och att du kan springa som värsta gasellen (igen).
Stor kram kära tvilling!
ljn: Jo säkert kan du sätta dig in i det, det där att inte kunna, inte orka, inte förmå...det tror jag att du kan förstå.
SvaraRaderaFast som en gasell har jag väl inte sprungit sen jag var tonåring och det är ju onekligen ett tag sen.
Kram till dig!