Ett himmelskt möte?

I morse klev neurologen in till mig och berättade vad han visste. Han undersökte mig och jag begärde att vi skulle ha resten av samtalet i ett eget rum. Jag ville inte få några besked what so ever i en sal med andra patienter. Så, han fixade det.
Vi gick iväg till ett rum och man kan säga att det var ett möte av rent himmelska propotioner eftersom han hette Adam och jag Eva! Och med tanke på att jag varit livrädd för att det skulle vara en eller flera tumörer får jag nog säga att jag en stund trodde att även Gud var närvarande, ateist som jag är.

Han sa att de fått svar på borreliaprovet och det var negativt. Ingen borrelia alltså. De hade inte fått några andra svar och höll på att eftersöka dessa från Karolinska. Beroende på vad de visade skulle jag få flytta till annan avdelning eller åka hem. Efter lunch borde jag ha svar på detta. Den behandling jag då skulle få var ett tredagars cortisondropp.
Jag: Jaha! Då vet ni alltså vad det är som är fel på mig?
Jo, MS! Förra måndagen avfärdade man på sjukhuset denna teori som jag framförde så fort jag kom in. Men nu är det alltså MS. Polyneuropati som har varit min arbetshypotes en tid är det inte för då har man inga reflexer alls enligt Adam. Mina är överaktiva. I övrigt stämmer symtomen rätt väl.
Det som är positivt är att sent debuterad MS sällan ger allvarliga eller svåra effekter och det hoppas jag på nu. Och det är ju bara att hänga med på resan så får jag ju svar på det i sinom tid.
Återbesök för ny magnetröntgen om tre månader för att se hur inflammationen i ryggmärgen ser ut då. Och, jag tycker att det var en härlig upplevelse att ligga i den där kanonen och känna vibrationerna och höra dunket.

Men åter till dagen. Jag blir smått vansinnig på saker och ting som är oorganiserade och den här sjukhusvistelsen har varit fullständigt kaosartad.
Redan i går fick jag veta att jag under dagen skulle flyttas till annan avdelning men det visade sig att det inte fanns plats där. Så, en sömntablett och en natt senare får jag äntligen träffa neurologen och får då beskedet ovan. OM svar från Karolinska visar höga värden av nån himla markör ska jag få stanna kvar och få cortisondropp. Om inte får jag åka hem. Under ronden bekräftar avdelningsläkaren att de håller på att söka Karolinska. Vid lunch får jag besked av en undersköterska att jag ska flytta till annan avdelning.

Jag: Har ni alltså fått svar från Karolinska?
Sköterskan: Nja, det vet jag inte.
Jag: Men, jag tänker inte flytta innan det där svaret har kommit. För om det visar si så skulle jag få åka hem.
Sköterskan: Men det här är bara en akutvårdavdelning och här får man bara stanna en dag eller så.
Jag: Jo jag vet det men det är väl ingen mening att flytta mig om jag snart ska gå hem?
Sköterskan: Ja men det där måste jag kolla med sjuksköterskan och hon är på lunch nu.

Sjuksköterskan gör entré: Jaha, nu ska du flyttas!
Jag: Har ni fått svaret från Karolinska nu då?
Sköterskan: Nej, det har vi inte. Läkaren har fullt upp med en mycket sjukare patient.
Jag: Jaha, men jag tänker inte flytta innan de där svaren kommer.
Sköterskan: Då får jag prata med läkaren.

Underläkaren: Nu ska du få flytta till en mycket lungare avdelning.
Jag: Jaha, har ni fått svaren från Karolinska nu då?
Läkaren: Nej, men du får det bättre på den andra avdelningen.
Jag: Men du, när jag träffade Adam i morse så sa han att jag skulle vara kvar om markörerna si visade så och annars skulle jag åka hem.
Läkaren: Men det är lugnare på den andra avdelningen.
Jag: Jaja, jag förstår att ni behöver den här platsen till andra men jag tänker inte flytta till någon annan avdelning innan ni har fått provsvaren. Och om ni inte får dem så åker jag hem så får ni ringa mig om jag behöver komma tillbaka.
Läkaren: Fast du ska ju bara flytta till en annan avdelning där de fortsätter att leta efter ditt provsvar.
Jag: Men lyssna nu för helvete. Jag har i dag fått ett ganska jobbigt besked och ni håller på att dribbla runt mig för att ni behöver en sängplats. Jag köper inte det här och antingen skickar ni hem mig eller så stannar jag kvar här.
Läkaren: Det här måste jag kolla upp med avdelningsläkaren.
Jag: Bra, gör det.

Sängtransportören: Är det du som är Eva?
Jag: Ja!
Han: Jaha, då ska jag köra dig till andra avdelningen.
Jag: Nej, det har vi inte rett ut ordentligt än så jag stannar här.
Han: Nehe, jaha, ja då får jag väl gå och fråga då.


Timmarna går och jag blir bara mer och mer förbannad. Inget händer och ingen kommer in och frågar hur jag mår. Tack och lov att Närbo var ledig i dag. Tack och lov att yngste sonen kom och hälsade på ända från Östersund. Ensam hade jag blivit helt knäckt av det här. Men här satt det två killar och höll på mig. Sonen inte så länge, redan efter en halvtimme gick skjutsen tillbaka till Östersund men å vad härligt det var att se honom. För det har jag inte gjort sen innan han åkte till Barcelona i september.

Till slut fick jag nog och traskade ut till expeditionen för att fråga hur det blev. Med ryggen mot mig står en annan sköterska och säger till "min" sköterska "Meh, kunde hon inte bara flytta till avdelning X så hade det ju varit lugnt"
Att det inte brann ordentligt där förvånar mig fortfarande. När hon fick syn på mig dröp hon av som en löning!
Nåväl, min sköterska meddelade att ronden snart skulle gå och att avdelningsläkaren med sitt hov just nu hade överläggningar. Jag förklarade så snällt jag kunde att jag verkligen ville åka hem nu eftersom nån eventuell behandling inte skulle vara aktuell förrän tidigast i morgon.
Och, så kom då ronden, det vill säga avdelningsläkaren i egen hög person. En kille som jag fick förtroende för ganska omgående i går. Och har man sett, han bad om ursäkt men på något sätt var mina prover ute på vift. Karolinska hävdar att de skickat dem och i Sundsvall kan man inte hitta dem! Och Karolinska vägrade att faxa dem. Så nu har han satt så många han kan på att söka rätt på de där svaren och under tiden tyckte han att jag skulle åka hem. Dom ringer när dom hittat rätt på svaren!
Och så tyckte han att det var bra att jag bråkade!


Och så här va; Jag fattar att det inte är något enkelt pussel att få ihop vård- och sängplatsjobbet. Jag begriper att det är många faktorer som styr på ett sjukhus. Men det jag inte begriper är hur i hela friden patienten kan komma sist i den här kedjan av faktorer. När man får höra från sköterskan att de inte fått informationen från neurologen som jag nu för fram om det här eventuella cortisondroppet då blir jag mörkrädd. Och jag vet inte hur många gånger under de här två sjukhusvistelserna som jag fått känslan att jag är där för att personalen ska ha något att administrera snarare än att de är där för att ta reda på vad som är fel på patienten och försöka åtgärda det.

Nåja, nu är jag hemma, de flesta samtal som jag behöver ringa är ringda och nu ska jag vila mig och försöka få upp värmen i fötterna. Vilket går så fantastiskt mycket bättre nu när jag har de här på mig! Tusen tack Fiffi, du anar väl hur glad jag blev?

Och tack, tack alla för era stöttande, uppmuntrande kommentarer. Det hjälper mig och får mig att känna mig mindre ensam. Tack igen!