Om att få en chans

Jag känner en hel drös föräldrar som har barn, oftast söner, som har det väldigt jobbigt i skolan. En del av de här barnen har diagnoser som ADHD och liknande. De har svårt med koncentrationen, svårt i många fall med impulskontroll och blir lätt provocerade av omgivningen.
Min egen son hade ingen trevlig skoltid och väldigt lite stöd. Han har ingen diagnos trots att skolan (skolorna han gick på) kämpade hårt för att få till utredningar som skulle visa "vad som var fel på honom". Jag gick aldrig med på det där eftersom jag är övertygad om att det inte finns någon diagnos att sätta på honom. Och oavsett så är skolan, enligt skollagen, skyldiga att ge varje barn det stöd som just det barnet behöver. Och varför funkar det inte då?

Just nu är det en kille som trots alla odds fick godkända betyg i grundskolan och kom in på just det där programmet han ville gå. Programmet drivs av en friskola som i sin egen beskrivning är vana att ta emot elever med diverse problem som just ADHD till exempel. Och nästan för första gången under sin skolgång känner han motivation, han vill verkligen gå programmet, han vill verkligen klara det här. Men han har ju fortfarande sina problem med koncentration och att kontrollera sin ilska som lätt poppar upp när han blir provocerad.
Och dessvärre har han gjort några grejer, bland annat sparkat sönder en fönsterruta, vilket han blev avstängd från skolan för, och han har hotat en kille som provocerade honom. Och nu är han avstängd igen. Utav en rektor som inte har koll för fem öre. Som köper att andra "är rädda". Men som inte för en sekund har den här grabbens bakgrund eller problem med sig i sitt ageranden.
Men vänta lite nu...hade inte den här skolan vana utav att ta emot elever med den här typen av problem? Jo, de säger det, men deras agerande talar ett helt annat språk. Och nu säger rektorn att grabben nog inte kan komma tillbaka utan bör gå i en annan skola.
Ja det lär ju verkligen lösa problemen, åtminstone för skolan i fråga. Men vad säger det killen? Som verkligen har ansträngt sig, som äntligen hittat något han vill? Vad får han för budskap som genom större delen av sin skoltid fått höra att han måste skärpa sig, bli som andra och andra välmenande men felriktade råd? Och detta i en tid när individualismen firar triumfer.
Hur vore det att skolvärlden, kommunal eller fri, tog och levde upp till skollag och sina egna fina ord?
Hur vore det om vi praktiserade den fina tanken att alla förtjänar en andra chans?
Hur vore det om vi visade våra ungar att vi inte sviker dem utan finns med hela vägen med stöd, krav i lagom stora doser och med glädje och respekt? Hur vore det om vi som är vuxna stod för de värden vi förväntar oss att ungarna ska stå för?

Och hur kommer det sig att när en unge hotar en kompis som provocerat honom svårt så gör skolan en polisanmälan men när en lärare hotar en elev till livet så gör skolan ingen polisanmälan, den gör inte ett skit! Hur kommer det sig? Nu hände inte dessa två saker på samma skola eller samma elev....men för mig är det ett tydligt exempel på att det gäller andra, hårdare regler för barn än för vuxna och det har jag jävligt svårt att fatta.

Det gör mig så ont om de här eleverna.