En livslång följeslagare

I hela mitt liv har jag funderat på en sak, från det jag var liten flicka till nu när jag själv är en av dem som mina tankar handlar om.

När jag var liten undrade jag över, och fnissade åt, de "tanter" som fanns i omgivningen. Det var en alldeles särskilt situation som fick mig att flina. Och jag är säker på att ni alla känner igen den här bilden.

En unges mamma ska jaga ifatt sin telning eller springa efter glasspappret som virvlat iväg i vinden. Ja, av en eller annan anledning fick de här kvinnorna bråttom och måste springa. Men de sprang ju så fånigt att stora skrattanfall for genom kroppen. De kutade gärna med armarna tätt intill magen och med små skuttande steg som om de var rädda att tappa något...men vad? När jag var liten tänkte jag att de kanske hade ett ägg mellan skinkorna. Och så skrattade jag ännu mer.

Och alltså, jag tänker fortfarande på det där men jag har slutat skratta. Eller skrattet har kanske snarare fastnat i halsen. I torsdags var jag tvungen att göra en liten tjurrusning och jag vet nu varför de höll armarna så där. Jag vet varför stegen var skuttande. Jag vet och det är fan inte roligt!

Armarna hålls strax under bröna för att de (bröna alltså) inte ska komma i sånt gung att de hoppar upp framför ögonen och skymma sikten. Stegen är små och försiktiga för att inte rumpan ska hamna i knävecken...för tänk om den stannar där!

Nää, det är fan inte roligt alls!