Närbo blir som barn på nytt

Så här års är det ett och annat som lockar ute i naturen.
Som vårblommorna till exempel. När jag ser vitsippsbackarna i Sundsvall får jag nästan ont i hjärtat av lycka. I Jämtland växer det inte mycket till vitsippor och jag saknade dem så när jag bodde där. Fast i huset där jag bodde hade en gång en annan västgötska (väskötska) bott och hon hade dragit med sig några plantor upp så i vår trädgård fanns faktiskt några få ynka sippor.
Men i Sundsvall är det gott om dem och jag känner mig som hemma bland vitsipporna.

Hos Närbo yttrar sig vårkänslorna på annat sätt. Han vill dika ur, göra fördämningar och leda om vatten. Och vi hann knappt mer än packa upp maten och tända eld i kaminen innan han drog på sig stövlarna (eller stuvlarna som man säger här) och försvann bortåt vägen med spaden i högsta hugg. Jag har värmt på tvättvatten åt honom för ni vet ju hur småpojkar brukar se ut när de varit ute på äventyr i våren. Lera upp över öronen, sorgkanter under naglarna och ett saligt leende när de inbillar sig att de grävt ur Panamakanalen på egen hand. Så varmt vatten finns tillgängligt.

Själv tror jag att jag tar min bok och går och lägger mig.