LIte puckelryggigt

Jag vaknade vid 7-tiden i morse, inte helt pigg och utsövd men inte tillräckligt trött för att somna om. Vid halvåtta skickade jag ett sms till Närbo och frågade om han inte skulle ta och tassa över vinden och komma och krypa ner hos mig istället och det gjorde han. Eller det var Quasimodo som anlände. Och det berodde på att jag tvingade Närbo ner till soprummet sent i går för att på en gång slänga kartongdelarna som blev kvar när jag monterat mina Ektorpschäslonger. Det var ganska mycket kartong att bära på och Närbo var liksom nyckelansvarig. Varje gång en dörr skulle passeras var han tvungen att krypa ihop, kröka rygg för att inte tappa kontrollen över kartongerna. Det var då han förvandlades till Quasimodo och jag till en gapskrattande hyena. Jag FÖRSÖKTE verkligen att ge fan i att skratta när han nu var så snäll att hjälpa mig med skräpet men det gick liksom inte. Han såg så jävla rolig ut att jag nästan halkade och satte mig på rumpan i alla skrattanfall. Vilket ju varit rätt åt mig.

Åter till morgonen, Närbo kom men förvandlad till Quasimodo med en livs levande puckel på ryggen och den hade han haft inopererad hela vägen från sin lägenhet till min. Tur att våra grannar är morgontrötta!

Och nu sitter vi här i de röda, fina schäslongerna, ommöblerat i vardagsrummet med hela hallen full av soffgrupp. Fick napp i går på min blocketannons om en bortskänkessoffgrupp. Han som ville ha den skulle komma i dag vid tretiden. Gjorde han det? Hörde han av sig? Nej och nej. Klockan 4 ringde jag och då skulle han inte ha den...men ring och meddela det då. Nu får soffan stå där den står och är det ingen annan som vill ha den ringer jag nån begagnatfirma för avhämtning. (Av soffan då, inte av Quasimodo för jag har inte skrattat färdigt än.)