Färgat

Vaknar tidigt av en liten människa som skriker och vill ha mat. Minns ni bökandet och grymtandet innan mjölken rann till och den lilla, lilla fick lön för mödan?

Men vad gör en gammal mormor på vift när barnbarnet börjar skrika? Startar datorn och lajjar runt på nätet i jakt på roliga inlägg och rara kommentarer.

Fastnar så klart på egen blogg och tittar på Alva och undrar vad det är för grått hår den där typen i röd tröjar har. Ja visst, det är jag, och jo visst, jag är mormor (och dom är väl i regel gråhåriga va??) men ändå, vad hände?.

Nyss, alldels nyss satt jag med den där lilla Alvas mamma i famnen. Nyss, alldels nyss nattade jag henne inför allra första skoldagen. Pappa hade köpt nya skor, fina, blå-gröna med kardborreknäppning och dessa måste med i sängen. De stod där bredvid kudden för att tittas på, kännas på, glädjas åt. Det är ju bara några dagar sen.

Och då, var jag ju inte gråhårig alls, då var jag svenst blond det vill säga råttfärgad. Då var jag inte rynkig utan slät och fast i hyn. Då gjorde det inte ont i knän och höfter när jag reste mig upp.

Men man får ta det onda med det goda här i livet, det får man.
Så jag är rätt nöjd med hårfärg (håret lär jag aldrig bli helt nöjd med men det är ett annat inlägg) och rynkor och om det då värker en smula i knän och höfter så får väl det läggas på livskontot. För det var ju inte så nyss jag satt där med Alvas mamma i famnen och efter det 4 till små fina ungar. Den yngste av dessa träffade jag som hastigast i går och han skulle "på krogen". Småbäbisar släpps inte in ensamma på krogen så vitt jag vet, alltså har det gått några år. Och vet ni, jag tycker att det är skönt.