I februari ska det komma en liten flicka till familjen. En liten, liten en som visst ska heta Alva. Jag ska bli mormor sägs det. Från början var det inte ens möjligt att omfatta den tanken. Inte för att den blivande mamman är för ung eller för singel eller för något alls. Hon är i perfekt ålder för att få en bebis och hon har världens finaste man. Men det gick så fort, eller det gjorde det väl egentligen inte alls. De här två, min dotter och hennes kille har flirtat genom många år men det var först tidigt i våras som det blev på riktigt. Och vips pips innan någon visste hur det gick till så skulle det komma ett litet barn också. (Jo vi vet alla i min familj hur barn blir till...)
Och nu är det snart dags, 40 dagar kvar, fast det där brukar ju sällan stämma, det kan vara 30 dagar eller 45, det får vi se. Och nu omfattar jag tanken och den lilla vännen som ska komma och jag gläds och är så nyfiken på vem hon är, mer än mitt barnbarn. Det går liksom inte att ta annat i livet på så stort allvar nu när jag känt hur den här tösabiten sparkar. Min egen flicka har ont och kommer att ha ännu mer ont innan bebisen är här och det överskuggar det mesta egentligen.
Tänk va, att en del av mina gener kommer att finnas i den där skruttan. Att små delar av mina föräldrar och deras föräldrar kommer att finnas i en alldeles ny människa med hela livet framför sig. Och när jag nu tänker på det en stund så förstår jag plötsligt att vi alla finns i alla tider, till och med de som en gång vandrat på denna jord och de som en gång ska komma. Vi har alla gener från det förgångna som ska fortsätta att finnas i kommande generationer. Är inte det alldeles fantastiskt att tänka på? Särskilt när man sen betänker att vi ändå är unika, var och en av oss. Våra alldeles egna mirakel men ihopkopplade med så många före oss och så många efter oss.
Men sen kommer nuet tillbaka och nu förstår jag så innerligt väl hur min mor kände sig varje gång hon skulle bli mormor. Att föda barn är ett hårt jobb som gör ont, men att föda barnbarn, det är minsann inget man gör på en kafferast.
Titta på nyblivna föräldrar, eller titta på föräldrar med små barn, se hur det där barnet sitter i famnen och se hur varenda mamma och varenda pappa kör ner näsan i håret på barnet. Jag är alldeles övertygad om att vi gör så för att lukta in flocken. Ett tidigt sätt att vara säker på att barnet är mitt. Driften att lukta på ett barns hår finns varje gång det sitter ett barn i mitt knä men det är bara mina egna som luktar rätt, luktar min familj, luktar mig. Det blir spännande att se om det gäller även för barnbarn.
Åh, vad fint du skriver. Det måste vara en helt ofattbar grej, att ens eget barn, någon som man känt från att den var embryo, själv ska bli mamma. Jag börjar typ gråta nu.
SvaraRaderaSjälv är jag moster till en liten Alva och jag tycker det är ett strålande fint namn.
Fiffi; Ja det är helt ofattbart och ändå det mest naturliga i världen. Och att min lilla skrutta ska bli mamma det är ju det mest konstiga man kan tänka sig, det var ju alldeles nyss hon låg där på min mage, röd och fnasig och spretade med tårna. Och alldeles nyss som hon satt i babysitter (heter det så?) och var så lik Carl-Gustaf Lindstedt att man inte kunde hålla sig för skratt.
SvaraRaderaCarl-Gustaf Lindstedt?
SvaraRaderaOch jag som tyckte min skrutta var udda när hon i samma ålder såg ut som en avbild av Yoda.
Fiffi; Just densamme, fullständigt vansinnigt lik honom.
SvaraRaderaLivet är förunderligt och att bli mormor/farmor är så stort och väcker så många tankar. Lyckliga er som bara har några få dagar kvar av väntan på den lilla ! Farmor har jag varit sedan sexton år tillbaka och borde vara van vid att få barnbarn men jag väntar ,väntar,väntar på de där två små som jag skall bli mormor till i sommar. Det är lika ljuvligt varje gång det kommer små barnbarn !
SvaraRaderaOch tänka sig, en aldrig så liten del av mig. Det blir ett vackert och snällt litet barn...
SvaraRaderaMarkattan, mormoster?
Åhhhhh lyllos dig!
SvaraRaderaSnart så vilar en liten skrutta i sin mors famn.
Och snart i sin fina mormors famn.
Underbart.
Mycket fint skrivet, jag grät en liten skvätt.
skatan; Ja det är skönt att det inte är så långt kvar för annars skulle jag väl längta ihjäl mig.
SvaraRaderaMarkattan; Vackert och snällt. Tack vare oss. Så fint det ordnar sig.
Ännelaij; Jag hoppas ju det, men nu blir det att fara atter och fram för att få träffa den där lilla. Men det får man väl stå ut med.
Hej!
SvaraRaderaJag råkade hitta din blogg och läste det här inlägget. Märkligt. För jag fick mitt första barnbarn på nyårsnatten. Min lilla (25 år) son har blivit pappa till en liten son.
Och det är helt galet.
Vackert.Sentimentalt. Märkligt.
Men så otroligt kul.
Min son och hans tjej är också ett stabilt par så de har verkligen sett fram emot det här. Det sker något i livet som jag inte kan göra något åt. Men som påverkar min nå enormt. Det är hur kul som helst.
Det kommer bli kanon.
Lycka till.
Annica; Hej och välkommen. Kul att du hittade hit. Å så roligt med det lilla barnet. Säker på att det kommer att bli jättehäftigt.
SvaraRaderaGrattis! Jag har blivit riktigt belönad med 6 barnbarn och jag njuter för det mesta av dem alla. Helst en i taget förstås. Jag minns hur överväldigande det var när min yngsta, då 17 (!), skulle få sin första. Hon var ju fortfarande själv ett barn då. Men så mysigt det var när han kom, den lille killen. Och det har gått bra. Nu har hon 4 barn och är big mama.
SvaraRadera