Surealistiskt men trevligt

Att återvända till byn där jag levde med barnen och deras far är en smula märkligt. På något sätt står tiden liksom stilla och på andra sätt förändras livet även där. Kan nog inte förklara det där på något vis.

Jag har en bästis kvar, du vet vem du är, som inte på alla år jag bott i Sundsvall har kunnat få tummen ur och förflytta sig de 25 milen för att hälsa på mig. Idag fick vi en dryg timme ihop ändå, just för att jag återigen förflyttat mig tillbaka de där 25 milen! Hon pratar ofta om hur märkligt det känns att komma in i huset där jag och min familj bodde. Hur trivsamt det var trots de slitna ytorna och att det var trångt. Och visst fanns det charm i den där gamla kåken.

Sonens 18-årsdag firades just där, där pappa till alla mina barn fortfarande bor kvar. Och idag började jag gråta när jag gick runt där. Han och hans nya kvinna har renoverat och gjort så fint och det glädjer mitt hjärta mer än jag kan säga. Jag blir glad för husets skull men än mer för exets. Efter alla år med nödlösningar och i-väntan-på-rätt-idéer så är det nu så perfekt det kan bli. Det unnar jag honom.

18-åringen ja, han är nu myndig och påstår själv att han efter tolvslaget i natt mognade. Det gjorde han kanske också för egentligen skulle han hämtas i "stan" som man säger i Jämtland på förmiddagen men istället fanns han hemma i sängen i morse när jag vaknade. Ja inte i min säng alltså. Men han hade ordnat skjuts hem mitt i natten och då blir ju en morsa lugn och god till sinnet.
Nu är alla barnen myndiga och jag kan väl luta mig tillbaka och odla mina egna intressen nu va?