Globetrotters och bitterfittor

Min son, den yngste, som fyller 18 om en knapp månad, han är en real globetrotter. Herregud vad den ungen har åkt och rest, kommit och gått, tänker jag medan jag färdigställer söndagens middag. Steken har brynts och färdigstekts i järngryta i ugnen bland morötter, kålrot och vitlök. Medan jag skivar potatisen till gratängen funderar jag på alla orter och länder han varit i. Och kommer fram till att han varit i Stockholm, den stora orten Söderhamn, Malmö, Göteborg, mer Stockholm, Barcelona vid några tillfällen och nu i Tärnaby...eller nån väldigt nordlig liten plätt. Och det är väl bara några av de ställen han besökt på egen hand, utan föräldrar. Och med oss har han varit i Spanien, Portugal, Norge och en hel del städer i Sverige.

När det är dags för lökhackning till gratängen funderar jag på mitt eget resande. Jag hade varit i Stockholm på egen hand och Rättvik innan jag fyllde 18 men där stannade nog äventyret för mig. Sen har jag rest men inte så mycket och inte med samma svindlande äventyrskänsla som min pojk måste uppleva.

Nu läser jag, några år försent kanske, Bitterfittan. Och upptäcker att jag inte är någon sådan alls, har aldrig varit. Eller jo, kanske, men jag bröt upp ur det där förlamande tillståndet och gjorde tiden och världen till min egen. Egoistiskt? Ja visst. Men nödvändigt. Att jag sårat människor längs vägen det vet jag, mina barn framförallt. Min man på den tiden. Ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte, jo att jag sårade dem men inte att jag bröt för det fanns inget val. Och alltså inget att ångra.
Att detta påverkat mina barn det vet jag och ser jag men de slipper iallafall en bitterfitta till morsa. De får njuta av en ganska glad klimakteriekossa istället. Inte så pjåkigt ändå.