Det var kanske meningen

Det är sent 80-tal (möjligen tidigt 90-tal) och jag är på auktion. En sån där bonnauktion men med ihopsamlat, skänkt gods. Vi befinner oss på den jämtländska landsbygden och det är folkligt, festlig, fullsatt. Byns första hemvändardagar då alla utflyttade ortsbor bjudits hem för fest i dagarna fyra.

En massa bråte såldes ju förstås men en och annan pärla uppenbarade sig. Plötsligt stod dom där, på den hemsnickrade scenen. Två stycken emmor, små, fina fåtöljer och mitt hjärta skrek efter dom. VILL HA ropade hela mitt inre. Jag bjöd, jag bjöd igen, jag bjöd över. Nerverna utanpå kroppen. Nu nådde vi kostnadsnivåer som jag inte hade råd med. Känslorna besegrade förnuftet och jag ropade, högre, högre...

Jag fick inte stolarna. Å som mitt hjärta grät. Det var en granne till mig som var mer stadd vid kassan som köpte stolarna och hon lät mig komma hem och titta. Sitta i dom och beundra och sörja. Jag skämtade med henne en gång, den fina Elisabet och sa "du kan väl låta mig ärva dem när du dör?"

Inte långt efteråt så dog faktiskt Elisabet och hela byn sörjde. Hon var bara dryga 50 och det var helt oväntat. Min fina granne som åkte och handlade åt mig när jag inte kunde ta mig iväg. Som jag ångrade mina ord om att låta mig ärva de där stolarna. Om jag vetat då vad som skulle hända hade jag förstås aldrig sagt det. Men sånt vet vi ju inte.

I helgen träffade jag Elisabets yngste son. Han berättade att hans pappa nu ska sälja huset han bor i och att barnen får ta det dom vill ha. Ingen vill ha stolarna!

Elisabets yngste son ska snart bli pappa till mitt första barnbarn. Tror ni att farmors stolar kommer att återfinnas hos mormor? Ja det återstår att se men som det skulle glädja detta hjärta.

Så kanske det varit meningen att jag inte skulle hitta någon fåtölj till sovrummet på alla loppisar jag besökt senaste tiden.