Send in the marines

Utskriven!
Magnetrönten visade;
0 stroke
0 hjärntumör
0 annat allvarligt

Ryggmärgsprovet; (som vi återkommer till) visar inget än, det tar en vecka att analysera det där tydligen. Det man letar efter, eller försöker utesluta, är borelia och nervinflammation.

Så, ok, det är ju väldigt skönt att få veta att det inte är en tumör som växer och gör mig domnad. Att jag skulle ha borelia vore en sensation eftersom jag inte haft något fästingbett. Men ok, konstigare saker har ju hänt. Nervinflammation då? Tja, jag har inte en aning men så kan det ju vara förstås. Vi får se om en vecka och det är väl ingen mening att spekulera men det gör jag ändå. Hur skulle jag kunna låta bli?

Blev alltså inlagd på en avdelning i går, på fel avdelning eftersom neurologen inte hade plats. Ganska snart skulle ett ryggmärgsprov tas och det är ju inte jätteroligt! En rejäl nål, ca 15 cm lång sticks in mellan utvalda kotor och ska förhoppningsvis inte träffa på något annat än ryggmärg. Läkaren som stack mig var enormt skicklig för det enda som kändes var när hon gick genom huden. Direkt efter sticket då de tog 5 rör, vilket tog sin lilla tid, utspelade sig en lätt surrealistisk scen då sköterskorna skulle komma fram till vilket rör som skulle skickas med vilket blodprov till Karolinska, Göteborg och till det lokala labbet. Hallå liksom, ni har en jävla pärm som beskriver hela förfarandet, hur svårt kan det vara?

Dagen i dag, inleddes med att en man stod vid min sängkant och slet av ett rejält plåster från min högra arm. Glad att jag slipper vakna så varje morgon. Han kunde snabbt konstatera att det inte var läge att ta ännu ett blodprov i det armvecket så hans brutala väckning var onödig. Han fick lov att ta sitt prov på handen och det gjorde betydligt mer ont än ryggmärgsprovet i går. Därefter var det dags för en alldeles vanlig röntgen av höft och bäcken. Den analysen går förmodligen till vårdcentralen eftersom det var läkaren där som remitterade mig till röntgen.
Sen var det dags för magnetröntgen och herrejävlar vad imponerad jag är. Vilket rymdäventyr i marin miljö!
Att lägga sig i den där apparaten fick mig att känna mig som om jag stod precis ovan maskin på en stor färja. En rytmiskt, dovt dunkande som vibrerade i både öron och kropp. Sen satte de igång själva röntgen och då förvandlades hela båtupplevelsen till ett rymdäventyr och jag väntade på ett kommando som "Beem her up!" Det smällde och slog som om någon avfyrade laservapen därinne i tunneln. (Nu har väl inte jag så våldsamt stor erfaranhet av avfyrade laserpickadoller men en eller annan film har man väl sett i sitt liv) En timme låg jag där medan hjärnan och nacken plåtades från alla möjliga håll. Fast jag beemades inte någonstans alls och som sagt, inga allvarliga brister hittades.

Sen fick jag alltså åka hem och ska på återbesök när provsvaren kommit. Sjukskriven helt och hållet i två veckor och på halvtid i två veckor till.
Trodde i min enfald att lägenheten hunnit bli översvämmad av blommor och choklad men det enda som mötte mig var en ofärdig kornblå tunika samt två kelsjuka kissar.

Så, nu har ni nästan hela historien och jag är fortfarande domnad från naveln och neråt. Dessutom domnar jag runt munnen men inte så pass att det påverkar mitt tal och det är ju en välsignelse för mig men kanske inte nödvändigtvis för Närbo.
Ja jag vet, tonen är raljant men inte fan är det här roligt och visst är jag orolig men det blir ju inte bättre för att jag sitter här och gnäller.

Nu är det er tur att översvämma mig med krya-på-mig-hälsningar och muntra rop om vilken fantastiskt tapper människa jag är!

Och så skulle jag ju knyta ihop det här med rubriken....hur tänkte jag??? Jo men när större delen av arsenalen är förbrukad så skickar man in de mer marina inslagen....och det är väl det som det är dags för nu. Skicka in flottan, hitta och oskadliggör fienden. Och NU kan ni påbörja översvämmandet!

Magnetröntgen

Ronden har gått men det gav inte så mycket eftersom jag ligger på "fel" avdelning.
Men so far har man inte hittat några avvikelser i proverna. Man fortsätter leta. Boreliaprovet är inte klart än men jag blir ytterligt förvånad om det är borelia.
Magnetröntgen sker kl 11. Och jag är säker på att de hittar en hjärna så Markattan kan vara lugn.

Förmodligen blir jag kvar minst till i morgon och jag försöker utverka permis om jag måste stanna längre, ska på föreläsning i morgonkväll ju!!!

Hörs när vi hörs

På sjukhuset

Sen i går morse är jag inlagd på sjukhus för utredning. Det har tagits femtielva rör med blod och det har tagits ryggmärgsprover som jag antar just nu skickas runt i landet för analys. I dag är det tänkt att jag dels ska röntga höften och dels ska genomgå magnetröntgen i huvud och nacke. De tar väl hand om mig men mitt rum ligger mitt emot expeditionen och alltså blir det inte mycket lugn och ro. Dessutom delar jag rum med en farbror som står under särskild övervakning vilket är tur för hans snarkningar gör mig galen. Fick en sömntablett och har faktiskt sovit förhållandevis bra.

Håll nu tummarna för att den där magnetröntgen blir av och att proverna visar något ofarligt, snabbt övergående. Tack!

Ps. Jag känner mig helt avskuren från omvärlden då mobiler inte får vara påslagna på avdelningen. Fatta, inget internetz, sms bara när jag lyckas rymma och sporadisk bloggläsning! Guuu va de e synd om tvillingen!!! ;-)

Domningar

Värken i höften har gått över för den här gången.
Domningarna kvar men dessvärre nu utbredda till båda benen samt ända upp till naveln.

Nu är det fan inte roligt längre!

För 85 år sedan

I dag skulle min mamma fylla 85 år om hon fortfarande varit i livet.
Jag har ingen aning om man firar födelsedagar i himlen.

Men OM det är så att det förekommer firande i himlen så är jag säker på att det moln där min mor och far tillbringar sin evighet på förekommer det kaffe på sängen. Pappa har väl skruttat iväg på sina blå-ådriga fötter för att ordna det där. Säkerligen har han lagt nån torr mandelkubb på brickan. Födelsedagspresenten? Jo, efter lite överläggningar bestämmer de sig för en tur till himlabokhandeln, inte för att de ska köpa något, men titta kan man ju alltid göra. Väl i boklådan går de åt varsitt håll och möts till sist vid kassan, båda med travar av böcker och fulladdade av argument om varför just de här böckerna bör få följa med hem till molnet. Och eftersom det är mammas födelsedag så är pappa en gentleman och betalar kalaset. Sen åker de tillbaka och "slänger sina kroppar åt lopporna" vilket alltid gjordes en stund på eftermiddagen för en liten tupplur. Och varför bryta en god vana?
Så mycket tupplur blir det nog inte för här finns böcker att bläddra i.

Och OM det är så att man firar födelsedagar i himlen skulle jag tro att mamma är väldigt nöjd med just den här uppvaktningen. Så länge pappa finns i närheten och så länge det finns böcker att läsa så är hon nöjd. Och när hon kikar över molnkanten ser hon att det gått rätt bra för alla hennes ungar och att barnbarnen artar sig väl. Och så pratar hon lite bebisspråk en stund när hon ser att lilla barnbarnsbarnet, Alva, redan börjat gå, endast 9 månader gammal.
Sen lägger hon sig tillrätta igen, klappar pappa på kinden och säger "Så lite vi har, men så gott vi mår".

Dagen i bild

Ett kornblått slösse har förvandlats till en halvfärdig tunika. Syr färdigt den i morgon, den ska bara fållas. Resten av tyget räcker inte till ett par brallor. Möjligen till en kjol men den riskerar att bli så kort att den inte syns under tunika. Inte så stor vits alltså.

Traditionell

Det sägs att det är advent och därmed strax jul. Sån tur då att jag redan är klar med pyntandet. Och juleträdet! I samma moment liksom! Inte barrar det heller!
Smarta jag liksom!

Vinst och förlust

I posten låg det ett brev från Fiffis filmtajm med min vinst från en tävling! Ett usb-minne med ovanligt snygg design. Tack så mycket!

Dagen har inneburit en förlust, en stor förlust. En av mina systrar fick sluta sina dagar helt oväntat bara 60 år gammal. Vi var halvsystrar och jag är så tacksam över vår systerträff härom året.

Nerver

Minns ni känslan första skoldagen? Nyfikenhet, spänning och nervositet! Vem är min fröken? Hur ska jag kunna lära mig namnen på alla klasskamrater? Och tänk om jag inte kan lära mig nåt alls?
Idag vet jag vad fröken hette, Lena var det. Jag har glömt vad en del kamrater hette och jag lyckades lära mig en hel del.
Nervositeten är dock densamma. Strax iväg på läkarbesök nr två. Nu domnar fot och underben och jag lider för tillfället av alla tänkbara sjukdomar med ohyggligt snabba förlopp. Och i själva verket är det väl bara en nerv i kläm. Hoppas jag!

Fasching - överraskningarnas man!

I dag har mitt mönster kommit. Det där som jag ska använda när jag ska sy mig nått snyggt utav tyget, det där kornblå slösset som Fasching lyckades lägga vantarna på när han var i Singapore. Och eftersom kravspecen inte var mer tydlig än ett kornblått slösse måste jag säga att han lyckades över förväntan. Ja, men det är Fasching vi talar om så vi kan inte ha för stora krav på en sån här sak.

Och döm om min förvåning när jag klippt ut mönsterdelarna, lagt ut dem på tyget och finner att karln lyckats få med sig exakt så mycket tyg som går åt till en tunika och ett par byxor. Jag är för ovanlighetens skull i det närmaste stum!
Och nyfiken! Hur bar du dig åt Fasching?

Tillklippning av tyg och själva sömnaden får anstå till en annan dag. Kroppen orkar inte med mer för en dag.

Jag har fått en ny tid hos läkare för en neurologisk undersökning. Vad är det? Kan ju inte säga att det känns helt stabilt att tappa mer och mer känsel i foten och att benen börjar darra av utmattning efter en kvarts stående. Av den anledningen har mitt arbete i dag utförts hemma i sängen. (Nej, jag har inte bytt bransch!) Och det har varit väldigt skönt att inte behöva anstränga höft och ben mer än nödvändigt.

Men va i hela h-vete

Inte nog med att vänster höft värker så att jag blir galen, nu har jag känselbortfall i foten, känner mig helt kraftlös i benet och det hela är rätt märkligt.

Om en vecka ska jag på röntgen men om det är som jag tror så lär det inte visa sig på röntgen.

I morgon jobbar jag hemifrån.

Hur roligt kan man ha det?

Sitter i tvättstugan och tumlar dunjacka. Höften värker mig trött och irriterad. Trots gårdagens inköp av tempur-look and feel-alike från Ikea. Fast sov gott gjorde jag!

SJ för faaaan

I gårdagens Dagbladet, lokal tidning i Sundsvall, finns en artikel om SJ.
Det är 14-årige Viktor, funktionshindrad i rullstol, som ska åka till Uppsala för att över dagen hälsa på sin syster. På tågen fanns fram till i somras nån form av stationära lyftar för att rullstolsburna skulle kunna komma av och på tågen på ett enkelt sätt. En olycka inträffade med nån av dem och de har sen dess tagits ur bruk för utredning och nu måste manuell lyft användas.

Det blev nu ingen resa för Viktor eftersom SJ meddelade att han inte kunde kliva av i Uppsala utan skulle vara tvungen att tillsammans med sina två assistenter åka till Stockholm och därifrån ta pendeltåg till Uppsala. Det här hade tagit för lång tid så resan blev liksom inte möjlig.

I dagens tidning redogör SJ för sin syn på det här; "Manuell lyft ger för mycket administration" SJ:s presschef Dag Rosander säger "...finns det klara beskrivningar för hur proceduren ska se ut när det gäller rörelsehindrade personer på de aktuella X2000-tågen. De måste åka till tågets slutstation och kliva av där med hjälp av manuella lyftar, men sedan ska de erbjudas taxi fram till dörren dit de egentligen skulle resa. Det är alltså en tillfällig lösning tills man löst problemet med de ordinarie ramperna, som nu är tagna ut bruk. Taxin ska SJ betala."

Fast det var ju inte den lösningen som SJ:s biljettförsäljare erbjöd vid biljettbeställningen.

Och vad är nu skälet till att man inte kunde plocka av Viktor redan i Uppsala? Jo, enligt samme Rosander beror det på att tidsschemat är så tajt för tågen att MAN INTE VILL BLI FÖRSENADE!!! I nästa andetag vet inte Rosander om det tar längre tid att använda den manuella lyften istället för stationära ramper men DET BLIR MYCKET MER ADMINISTRATION.

Och vid frågan om de inte kan planera in den här typen av stopp svarar karln att "Under tiden som vi har det så här så är det här den bästa lösningen. Dels för rörelsehindrade, men också för alla andra resenärer så att de inte drabbas av förseningar"

Några frågor från mig till presschef Rosander;
1. Varför erbjöd ni inte taxiresa från början?
2. På vilket sätt skulle den här lösningen vara det bästa för rörelsehindrade?
3. Med vilken rätt uttalar du dig om vad som är bäst för alla rörelsehindrade?
4. Exakt VAD är problemet med att ni får "administrera" mer? Och exakt HUR mycket mer administration krävs för ett par gubbar att rulla ut en ramp till tåget????

Och så ett litet tips från hela mig till hela SJ; Om tåget nu skulle bli ett par minuter försenade med anledning av att en 14-åring vill hälsa på syrran några timmar så har nog hela resenärsstocken full förståelse för det. Och de där minutrarna gör nog varken till eller ifrån med tanke på alla andra minutrar tågen i regel är försenade. Det kan alltså gå på ett ut precis!

Herregud, vad är det för stollar som styr och ställer på SJ? Inte konstigt att det blev sånt kaos förra vintern för det tog väl alldeles för lång tid att administrera all den här snön va? För att inte tala om hur mycket tid man måste lägga ner på att administrera alla minusgrader! Sånt snyter man inte hur näsan utan vidare.

Födelsedag

För 23 år sedan var det äntligen dags. Då bestämde sig mellandottern för att göra sitt intåg i världen. Tidigt på morgonen vaknade jag av att jag var kissnödig, inget ovanligt för en höggravid precis. Man vaknade rätt ofta av just det skälet. Så det var till att trassla ut ben och mage ur sängen, vattensäng vilket inte var idealiskt om man ville visa sig från sin mer graciösa sida, och ta sig ut till toaletten. Efter uträttat värv, på väg tillbaka till sängen, insåg jag att det var dags att väcka upphovet till min stora mage. Det rann fostervatten rätt friskt, jag kunde tjänstgöra som vattenfall. Vattenfall är något man helst inte vill ha på heltäckningsmattan. 80-tal! Men den blivande fadern ville inte vakna. Och jag fick tag i en bricka som av någon anledning fanns i sovrummet och på den brickan fick det rinna medan jag vrålade på den där typen som behagade ligga kvar i sängen.

Till sist vaknade han och fick på sig kläder. Kvällen innan hade han ignorerat min uppmaning att tanka bilen för "det hade ju inte blivit nån bebis än så det var väl ingen risk att det skulle komma nån i natt heller"! Och naturligtvis hade vi ingen soppa, 6 mil från stan, klockan 5 på morgonen, den 20 november 1987. Det blev till att ringa handlarn så han fick komma och öppna affären bara några timmar före ordinarie öppningstid klockan 9.

Iväg kom vi, undersökningen indikerade en massa små händer och fötter så extra ultraljud beställdes, var det två eller tre därinne? Fostervattnet var grönt så jag skojade om att det bodde en ödla i vattnet. Ni som var med 1987 minns att det var då man visade serien "V" på teve. Barnmorskan uppskattade inte det skämtet. Ultraljudet visade att det faktiskt bara var en i magen, vilket vi kompenserade nästa gång det var dags för barnfödsel. Då kom det två!

Vid lunchtid var hon framme, världen finaste Tuva, efter smärre konflikter mellan mig, barnmorskan och läkaren. Till kvällen kom världens finaste storasyster och hälsade på, två år gammal och väldigt, väldigt nyfiken.

Det har gått 23 år sedan och Tuva är fortfarande och ännu mer världens finaste Tuva.

Grattis mitt hjärta!

Jag inser ju att jag skrivit om detta tidigare och här hittar ni det inlägget.

Idag? Ja inte ska jag sy något av nåt kornblått slösse i allafall då mönstret inte behagade komma igår.
Det blir Vinterstudio med André Pops och bisittaren Närbo som redan nu varnar för de ryska herrarna i årets skidtävlingar. Känn er härmed varnade!

Trevlig helg

Orkar inte ens simulera nån bloggork så jag nöjer mig med att önska er alla en trevlig helg.
På återhörande när som helst.

Mönster

I den här stan finns en tygaffär som ALDRIG kan tillhanda ett mönster. Eller så har de något emot mig för jag har trots flera försök med olika mönster inte lyckats hitta efterfrågad vara.
Och det må ju vara men den där snorkiga attityden de har och som om de absolut måste uppfostra mig, den gör mig skvatt galen.
När jag frågar om de kan hjälpa mig med ett mönster så förklarar expediten med ett fnysande att de minsann inte kan ha alla mönster hemma och så tittar hon menande på sin kollega som om jag vore stans största idiot.
Möjligen kan de beställa hem ett men då vill det nog fan till att jag krälar en stund på deras golv och ber på mina bara knän.
Den där affären är numera blockerad av mig, jag går inte dit en gång till för att bli behandlad som skit.

Så, när jag hittade en webaffär som säljer mönster blev jag mycket glad. Ännu gladare blev jag för det mail jag fick idag från affären som meddelar att de nu skickat iväg mina beställda varor och önskar mig lycka till med sömnaden.
Nästa gång nån åker till Fjärran Östern kommer jag säkerligen beställa mitt mönster ifrån den här affären!

En oledig dag

I dag var det åter dags att jobba men inte kändes det så angeläget i morse när klockan ringde. Men eftersom jag hade läkartid på förmiddagen var det helt enkelt tvunget att kliva upp och ge sig iväg till arbetet.

Och vilken läkare jag träffade! När jag ringde för att få en tid hävdade kvinnan i bokningen att det här var min läkare men i dag stod det ju klart för mig att henne har jag aldrig träffat förr. Men det var ju bra det för den här doktorn tog sig tid och ÄNTLIGEN har utredning påbörjats!
Blod skulle lämnas, sänka och snabbsänka för att utesluta inflammation. Ett rör för att kolla om det skulle kunna vara reumatism, fast det tror jag inte att det är. Och en remiss till röntgen för att se hur min höft ser ut!
Samt värktabletter i dag- och nattvariant så att jag får sova. Nice!

Ja, sen var det ju bara att åka tillbaka till jobbet men nu är jag hemma igen. Hemma i schäslongen. Funderar på om jag inte ska hasa mig ut i köket och hämta en försvarlig mängd av min hemgjorda lakritsglass. Tycker ni inte att jag skulle må bra utav det? Det tycker jag!

En ledig dag

En sån dag då man är ledig och måste hålla sig rätt lugn kan man ägna sig åt att göda glittersinnet.
Har under en tid samlat på mig gamla prismor och glaskulor och idag fick jag för mig att göra något av dem.
En gammal hederlig mobil, inte en sån man ringer med!

I min närhet

Alldeles granne med mig ligger ett dagis. Där ser man barn i olika storleksr tulta runt i snön iförda bävernylonoveraller, grova kängor, varma vantar och mössor käckt på svaj. Sätter man på sig glasögonen kan man se vem som är snorig. Fröknar blandar sig med kidsen, de leker, jagar och åker pulka i den lilla, lilla backen. Hela gården är inhängnad med högt staket och stora grindar och det händer ofta att barnen står och hänger vid staketet och tittar ut mot vägen och omgivningarna. Det händer ju rätt mycket roligt under vintern, det kommer traktorer och skottar snö, det kommer sopbilar och rätt vad det är kommer brevis med sin post. Idag körde varubilen från Milko in. Bilarna får förstås stanna utanför grinden och dra in varorna med pirra. Och rätt var det var fanns en hel klunga med ungar innanför grinden och väntade på att chauffören skulle komma ut med sin tomma kärra. Jag trodde att de var nyfikna på att se bilen svälja pirran och stänga lastluckan men jag hade nog fel. För det som hände var att farbrorn stannade och hivade ungar i luften, snurrade runt dem en stund och sen nästa och nästa.
I bakgrunden stod en liten telning med stora ögon och blygsel som en aura runt hela sig. Och ta mig tusan om den där chaffisen inte borde byta yrke för han fick tyst på skränarna och satte sig på huk framför den blyga och rätt vad det var satt hon på hans axlar och så lekte han häst en stund innan det var dags att köra varor till andra ställen.
Och här satt jag bak mitt köksfönster, med tårar i ögonen och bevittnade dagens finaste stund. Vilken tur att jag har semester just idag!

Oväntad semester

Efter en sömnlös natt, sov en timme och sen var jag vaken till halvsex, har jag tagit mig några dagars semester. Kändes inte angeläget alls att plåga sig iväg till jobbet i morse.
På onsdag blir det besök på vårdcentralen och efter det hoppas jag få sova åtminstone.